Jag fick skriva och läsa förbön i Sankt Nikolai kyrka 3 september:
Barmhärtige Gud,
vi ber för din kyrka.
Ge oss liv och kraft av Ordet och sakramenten.
Gör ditt ord levande bland oss.
Vi ber särskilt för våra konfirmander, deras ledare och den tid som väntar dem. Välsigna deras gemensamma vandring. Vi ber också för alla barn och unga som börjat nya terminer. Hjälp dem och oss att vara medskapare, medvandrare och medmänniskor. Hjälp oss att lära av varandra.
Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.
I tacksamhet ber vi för de människor som fyllt vår kyrka och vår stad med musik de senaste dagarna under Live at Heart. Vi tackar för alla som med kreativitet och känsla bidrar till vår gemensamma kultur. Låt våra sammanhang få präglas av trygghet och öppenhet. Gör kyrkan till ett rum där alla får plats och där vi med likheter och olikheter kan mötas i bön, engagemang och gemenskap. Vi ber för alla församlingar i den världsvida kristna kyrkan.
Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.
Gud, var med alla som är sjuka, ensamma och rädda.
Var nära alla som sörjer och saknar.
Omslut dem med din kärlek.
Vi ber särskilt för våra medmänniskor på flykt.
På flykt från krig, från förtryck, från svält. I Ukraina och andra sargade länder. På haven och stigarna. För livet och framtiden.
Välsigna människor i alla länder och ge vishet till alla som fått förtroende att leda och fatta beslut, här i vårt samhälle, i vårt land och i världen. Ge våra ledare – och oss alla – mod och kraft att be och arbeta för fred och rättvisa.
Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.
Ge oss det vi behöver för att leva och stärk vår vilja att dela med oss (till den som har det svårt). Var med människor som förföljs eller plågas på grund av sin tro eller övertygelse. Vi ber om respekt för allt och alla som lever. Välsigna oss med klokhet. Vi ber särskilt för de människor som har sin försörjning från jordbruk, som prövas den här sommaren. Vi ber för dem som drabbas av stigande vattendrag. Hjälp oss att förvalta vår planets resurser, så att de barn som nyss har kommit till världen kan få sina behov uppfyllda idag och i framtiden.
Herre hör vår bön…och låt vårt rop komma inför dig.
[Här ber vi för de som döpts, gift sig eller avlidit i församlingen den senaste veckan]
Gud, ge oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd nog att inse skillnaden.
Omslut hela livet med din nåd och låt oss till sist få vara i din frid.
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
(Matteusevangeliet kapitel 7, vers 12-12)
Jesus ger oss den gyllene regeln i dagens evangelium. I stort sett alla religioner och livsåskådningar har formulerat den. Det finns spår av den i ideologier, värdegrunder och en och annan affärsidé. Människor har – överallt på planeten – fått och förmedlat samma grundtanke för livet tillsammans. I tusentals år.
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
Kanske känner vi orden, men när jag öppnar Facebook eller lyssnar på radionyheterna så ser det ut som att många har lite svårt att förstå hur de där orden ska användas i praktiken?
Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.
Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.
Paulus förtydligar i Romarbrevet, kapitel 12, vers 16-21
Tänk på vad som är riktigt för ALLA människor.
Paulus ord riktar sig till de Jesustroende judar som fanns Rom ett par årtionden efter Jesu död och uppståndelse. En brokig församling i en omvälvande tid, som vi. Orden ska göra det tydligt att Jesus är vägen till livet och frälsningen. Att människan behöver välja den vägen. Paulus har redan förstått att människorna inte riktigt förstår.
Nästan 2000 år senare skrev den tyske sångaren Axel Bosse en låt, som beskriver en tänkbar konsekvens av att leva efter den gyllene regeln. Das Paradies heter låten, och jag har översatt så här:
Det fanns tillräckligt för alla
Och alla räckte till
Inga depressioner, inget självbedrägeri
Ingen behövde drunkna på flykt över ett hav
Ingen behövde sova på asfalt
Jag såg inte en enda despot, de behövdes inte längre
Ingen kroppshets, ingen mobbing, inget våld
Inga fördomar som begränsade, alla fick samma möjligheter
Människorna var lyckliga.
Vid ingången stod det skrivet:
FRED – Kom in och njut
Det var paradiset
I min dröm
Visst är det fint, gulligt? Kanske lite naivt?
Men, måste paradiset vara en mytologisk dröm? Har vi inte sett eller känt det glimta till här hos oss, på jorden? När någon bad oss om hjälp. När någon gav oss tröst i precis rätt tid. I det varma mellanrummet som uppstod mellan oss? När den andra verkligheten visade sig?
Men, tillbaka det vi kallar verkligheten i vardagen. Hur går det för oss? På en skala från 0 till 100? Att leva efter den gyllene regeln.
Nyhetsflödet örfilar mig varje morgon. Ledare pratar som mobbare, har otur när de tänker högt och skojar bort det med: Det här blev ju knasigt. Människor tjänar allt mer pengar på krig mot människor och natur, mina bröder och systrar drunknar fortfarande på Medelhavet och varje morgon berättas det om dagens motmänniskor som jag ska vara rädd för eller tycka illa om. Häromdagen såg jag att en from äldre kvinna, en av fredsrörelsens alla människor, kallades för landsförrädare. När fem män dör i en bilolycka på väg mellan hem och arbete så firar andra män på internet dagen efter.
Den så kallade verkligheten påminner mig om att det där Paradiset Axel Bosse sjunger om inte är ohotat:
Jag såg regnbågens olika människor
Rabbiner och imamer
Präster och udda figurer
De grillade tillsammans på gräsmattan
Ingen var färdig
Men där fanns ingen frustration
Ingen uppdämd ilska som någon måste ta itu med
Det spelade ingen roll var man kom ifrån eller hur man såg ut
Det spelade roll vad man gjorde
Vid ingången stod det forfarande skrivet: FRED
Jag var i paradiset
Snälla väck mig inte
Vi vill ju vara snälla och trygga. Så hur svårt kan det vara att värna det där paradiset? Hur svårt kan det vara att göra det rätta?
Kanske måste vi ödmjukt acceptera att historien visar oss att det är ganska svårt. Kanske har var och en av oss lärt sig det på olika sätt.
Möjligen kan vi få lite vägledning om vi liksom zoomar ut ur just de här två raderna som är dagens evangelium och påminner oss om att Jesus formulerar den gyllene regeln i slutet av Bergspredikan. Att den gyllene regeln är omgiven av andra välkända skrivningar om hycklare som ojar sig om flisan i dom andras ögon, men inte ser bjälken i sitt eget. Om att välja att gå in igenom den trånga porten som leder till liv istället för dras med igenom den breda porten som leder till fördärvet. Om falska profeter som kommer klädda som får, men är rovlystna vargar. Som väcker mina begär, men förnekar mina behov.
När jag läser Bergspredikan så går det som ett skalv djupt inne i mig.
Frigör inte orden mig från en syn på livet som ett Excel-ark? Säger inte texten mig att godhet också är mitt ansvar? Är det inte så att vi tas i anspråk precis här?
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
Jag tror att vi behöver vara ödmjuka. Inför ansvaret vi fick, liksom den fria viljan vi fick. Vi kan inte ta det goda för givet, vi måste välja det. Vill vi leva i paradiset, då får vi välja paradiset. Där det finns nog för att tillfredsställa våra behov.
Gör våra begär att vi är vi tvingade att välja att misslyckas?
Och är det inte ofta så att människor skyller misslyckandet på Gud? Kanske är själva ifrågasättandet av Guds existens med hänvisning till allt ont som sker i världen upp-och-nedvänt? Är det rimligt att vi ställer Gud till svars för att vi inte mäktade med att välja det goda?
Låt oss vända på den här stora skuldfrågan: För tänk om det är så att Gud faktiskt är närvarande i allt. Tänk om Gud faktiskt vet allt, innan vi tror oss veta det. Vad gör vi då när Gud går runt och letar, frågande: Människa, var är du?
Hur svarar vi? Vems blick är det vi kan välja att möta?
När nyheterna läxar upp mig tvivlar jag.
Jag blir ledsen och förvirrad.
Så jag ber. Tänder ljus. Går till kyrkan. Söker upp någon för samtal. Påminns om något viktigt.
Om vi inte har en god idé och vilket samhälle och vilken gemenskap vi vill dela med varandra, då kanske vi heller inte kan förvänta oss att samhället och gemenskapen blir särskilt god. Det kräver något av oss. I tanke, ord och handling. En god idé. Något att tro på. Som att vi kan välja att se varandra som jämlikar, som Gud ser oss.
Det där väcker hopp i mig. Vi föddes inte ensamma, vi föddes som medmänniskor. Vi är – var och en – en liten del av en stor sammanhängande kropp. Både som kyrka och mänsklighet. Samhället är inte något som drabbar mig. Jag är en del av samhället. Vi är samhället. Är inte vi födda att vandra tillsammans, liksom människor har vandrat före oss?
Vad kan hända om vi lyssnar på Jesus i Bergspredikan?
Blir kanske det som känns omöjligt – som rättvisa, hållbarhet och fred – möjligt om vi mäktar med att tro? När vi tar emot nådens gåvor och riktar oss mot Gud i tro och tillit. När vi följer Jesus Kristus i evangelierna och låter berättelserna betyda något för oss. Vad händer då?
Tänk på vad som är riktigt för ALLA människor.
Kanske riktar sig Paulus också sig till oss? Om den gyllene regeln ska fortleva? Kan vi gå ut härifrån tillsammans och visa våra medmänniskor – i vår brokiga församling, i vårt brokiga samhälle – att det fortfarande går att leva med – och efter – den regeln.
Är vi villiga att följa Jesus kärleksfulla ledning? Vad gör vi?
Jag tror att Gud vill att vi gör något bra. Jag tror att vi vill det, också. Fortfarande. För det står ju i lagen. Vilken? Kanske både Guds lag och naturlagen. Det är alltså något vi faktiskt måste.
Eftersom allt vad VI vill att människorna skall göra för oss, det skall VI också göra för dem.
Ovanlig måndag. Intensiv. Kursstart på universitetet. I höst gäller grekiska och uppsatsförberedande metodkurs inför kandidatuppsats. Men jag har tillbringat större delen av den här dagen på Stiftsgården Stjärnholm på det som kallas antagningskonferens. Nu prövas mitt kall. Samtal med människor som ska göra en avvägning och bedömning. Som kommer att påverkar min framtid. Kanske det viktigaste mötet jag varit på i livet. Det känns fint. Lugnt. Riktiga samtal, viktiga samtal. Det är en förmån att få vara här och lyssna på det som sägs. Och att få sätta ord på stora saker.
Det är allvarligt. Det är varmt.
Allt är som det ska bli. Men hur det ska vara är inte alltid glasklart. Tro och tillit. Det känns bra.
Flyttade lilla barnet till Linköping. Kände skuld hela helgen. För saker som hände. Val jag gjorde. Men glad för hennes skull. Plockade solrosor. Hängde med lillebror. Fick nyheter av storebror. Mötte fina vänner. Nya besked.
Jag är så tacksam för livet med Maria. Allt är som det ska bli.
Det vill gärna bli bra. Så säger min sambos pappa ibland. Efter ett långt och bitvis hårt liv som bonde på Västgötaslätten så borde han veta. Eller åtminstone tro på det. Att det gärna vill bli bra alltså.
Nådens gåvor är olika för oss. Kanske lika olika som orden kan kännas stora och lite svåra. Ord som kanske kan göra oss lite osäkra ibland. Vem är jag att påstå att jag fått nådens gåvor liksom?
Och är det inte ofta så – att tron och den världsliga tillvaron kan kännas svåra att kombinera ibland? Att de liksom är på kollisionskurs? Att vi i vår vilja att vara som alla andra inte vågar tro fullt ut. På nåden. På att det gärna vill bli bra.
I psaltarpsalm 28 står sedan länge:
“Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom.”
Vågar jag säga det i fikarummet imorgon? Bär min tro mig så att jag kan ta plats i samtal och diskussioner lika övertygad som aposteln Paulus när han beskriver gåvorna som är olika för oss i Första Korinthierbrevet?
“Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal.”
I vår snabba tillväxtkultur är det viktigt att alla är lika och olika samtidigt. Men kanske mest lika ändå. Likriktade. I en riktning som leder bort från tron. Inte bara på Gud, utan också människan. Medmänniskor förväntas vara motmänniskor. Men många känner och längtar efter något annat. Kanske nåden? Eller kanske har den redan funnits i oss sedan vi var barn.
Jesus vänder sig ju till ett barn i dagens evangelietext. När Lukas liksom hintar att lärjungarna börjar få hybris.
“Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.”
Kanske är det i barnet som fortfarande lever i oss som nådens gåvor är som allra störst. Kanske i minnet av den tid i livet när allt fortfarande var möjligt. Kanske finns det en djupare mening i det minnet?
Vi har alla fått olika gåvor. Vi har fått minnen och längtan. Så vad håller oss tillbaka? I Skapelsen går människan inte sällan runt och diskuterar om det verkligen kan finnas en Gud i en tillvaro som är så svår. I samma Skapelse går Gud och frågar: Människa, var är du?
Det är den tionde söndagen i trefaldighet. En tid som kallas för kyrkans vardag ibland. Vi är en bit från de stora högtiderna. Men i denna vardag finns nådens gåvor. De har givits oss och vi kan välja att tvivla på dem, eller tro på dem. Vad hindrar oss från att tro?
“Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.”
Så säger folket enligt profeten Josua. Han som valdes av Gud att efterfölja själva Mose. När han i slutet av sitt liv jobbar för att israeliterna ska ge upp sina tvivel och tro på Gud. Och det där var inte alltid så lätt. För liksom vi som har allt – så var israeliterna på sin långa och ofta arma vandring i generationer från Egypten – ofta tvivlande och till och med besvikna på Gud. Och liksom vi, så hittade de också på andra saker att tro mer på än Gud och Skapelsen. Brist på tro och tålamod kan ju få den bästa av oss att vilja ta saken i egna händer. Att klara sig själv. Att liksom ta över själva tronen.
Efter en sommar präglad av tvivel på väder. En diskussion om yttrandefrihet som mest av allt handlar om hur det ska vara självklart att håna tro. Efter fortsatta lögner om Pride som för varje gång de delas verkar få fler följare. Ord som allt oftare uttalas i VERSALER närmast i en kör där alla sjunger i samma tonart. Det kräver ganska mycket av oss som vi ska göra något annat. Vara den vuxne i rummet, eller ta en egen stämma i sången. Eller helt enkelt säga ifrån när lögner, hot och hets breder ut sig.
Nådens gåvor. Om vi tror på Jesus och vill följa hans exempel, då får vi nog börja fundera på hur vi kan använda dem. Jag tror också att det är värt att lägga både känsla, tanke och handling på den som ytterst ger oss gåvorna. Lejonet från Juda. Själva Existensen. Världen behöver din kärlek, strömmande genom mig. Så sjunger vi i Psalm 96. Om det ska ske får vi nog tro på gåvorna som vi inte kan ge oss själva. Jag tror att det kan vara det Jesus gör klart och tydligt för oss genom att peka på barnet. Att vi fortfarande kan göra som barnet. Vi kan ta emot och vi kan tro. Vad har vi egentligen att förlora? För som han säger bonden: Det vill ju gärna bli bra.
Vi behöver egentligen bara tro. Och handla därefter. Den Gud som ger oss nådens gåvor vill räta våra ryggar. Vill att vi ska leva i kärlek och tillit. Till allt och alla som lever. Då vill det gärna bli bra.
Hon kom in. Ella. I Linköping. Fem år på Psykologprogrammet väntar. Så nu går mycket av den vakna tiden åt att försöka hitta en bostad till henne. Hon är inte ensam om att leta.
Omväxlande väder. Vackert. Löneadministration, CSN-koll och antagningsadministration. Ska också städa och måla. Semester. Bra. En dag präglad av häftiga skurar. Och en himmel som är en konstverk för den som ser.
Såg Coldplays tredje spelning av fyra den här sommaren. På Ullevi förstås. I regn. Men, det går inte att göra annat än att häpna över deras uttryck. Stort? Ja. Pretentiöst? Ja. Kärleksfullt? Ja.
Tågluff till London. För att träffa Marias syster. Åkte via Köln där vi stannade för att se domkyrkan och bekanta oss med Rhen-stranden. Väl i London bodde vi på The Highbury Centre och kryssade oss runt i staden med kollektivtrafiken. Hemresan stördes lite av den värsta sommarstormen någonsin i Holland. Så vi kom aldrig till Amsterdam som tänkt utan fick ett bonusdygn i Hamburg. Har kikat på magnifika kyrkor och konserthus. Ätit gatumat och fascinerat konstaterat att det bara var när vi skulle in och ut ur England som vi behövde visa våra dokument. Aldrig annars. Tillit fungerar fortfarande. Fina tio dagar. Tacksam. Noterar också hur väl klyftorna mellan människor syntes längs hela resan. Inte bara som vanligt, utan skarpare och klarare. Konstutställningarna vi såg i Köln och London underströk detta.
Något är väldigt trasigt mellan människorna. Och mellan människorna och Skapelsen.
Bibeltexterna idag vittnar om Guds skapelse. De uttrycker människans förundran och tacksamhet inför skapelsen. Så här i midsommartid gör Skapelsen stora avtryck i oss.
Människans avtryck i Skapelsen ser ut på olika sätt.
Häromdagen läste jag i lokaltidningen att det slagits världsrekord på Örebro flygplats. Engagerade människor lyckades få en extrem sportbil att accelerera från stillastående till 400 km/h och tillbaka till stillastående – på 28,81 sekunder.
Förunderligt.
Det väcker nästan lite åksjuka. Jag läste också att vi just nu tillfälligt passerat 1,5 graders global uppvärmning (pga av väderfenomenet som kallas El Nino). Det väcker också en lätt känsla av åksjuka.
Det går fort nu på flera sätt.
Samtidigt – på åkrarna runt Örebro flygplats växer säden som ska bli mjölet som ska bli brödet som ska mätta oss. Säden växer för att den skapats för att växa, för att sträcka sig mot ljuset, och genom sina rötter omvandla näringen som vattnet för med sig i sitt kretslopp genom jorden.
Växterna verkar inte behöva motivation eller bekräftelse. De bara växer.
I dagens evangelium får vi ta del av brödundret. Jesus mättar 5000 människor med fem bröd och två fiskar. När resterna samlas ihop blir tolv korgar fyllda.
Förunderligt. Trons mysterium är stort.
Och stort är också kretsloppets mysterium. Vi har kartlagt det i detalj och kan förklara HUR det händer, men inte VARFÖR det händer. Den frågan ställer oss inför Skapelsens mysterium.
I Skapelsens mysterium möter Gud våra grundläggande behov, men inte alla våra fåfänga begär.
Evangelietexten säger oss kanske något om skillnaden mellan behov och just begär. Jesus försöker dra sig undan med lärjungarna för att de ska få lite återhämtning och fördjupning, vilket de behöver. Men folket begär mer. Följer efter dem. Vill höra mer. Ha mer. Mer. Hur svarar Jesus? Med brödundret. I medlidande. Han undervisar, han tackar, han ber och mättar. Stillar ett begär genom att möta ett behov.
Jesus kunde mätta människorna genom bön och tacksägelse. Men känns det inte som att många människor har svårt att känna sig mätta eller nöjda i vår tid? Finns det inte alltid mer att begära? Snabbare, mer, bättre?
Människan har steg för steg hittat bättre och effektivare metoder för att förstå HUR saker hänger ihop i Skapelsen. Men, den stora frågan VARFÖR verkar på många sätt ha ersatts med en annan fråga:
Hur kan vi utnyttja detta mysterium?
Nästan alla djur som lever på land är idag boskap, husdjur, underhållning eller ett liv vi ska göra en produkt av. Det gäller både däggdjur och fåglar. De vilda djuren är en spillra, en väldigt liten och väldigt hotad minoritet.
Men inte lejonet från Juda som beskrivs i Första Mosebok. Inte Gud.
Det saknas inte tecken på konflikt. Våra begär kan väcka lejonet som Gud också är. Och visst morrar lejonet? I vetenskapliga rapporter om stigande temperaturer och stigande hav. Eller kanske är det så att lejonet faktiskt ryter? Lyssnar vi?
Om vi förklarar krig mot Skapelsen är vi förlorade, för då förklarar vi krig mot Gud. Gud satte människan att förvalta Skapelsen, men var vårt uppdrag att göra själva livet till en råvara?
Det finns en fin berättelse om giraffen och paraplyakacian. Paraplyakacian är ett träd som bär löv som giraffen behöver äta för att växa. Men om giraffen betar av ett helt träd kan inte trädet växa. Hur har naturen löst detta? Jo, trädet känner av när giraffen börjar beta. Då sprider den ett ämne som smakar illa och doftar illa. Då flyttar sig giraffen till nästa träd. Som också börjar producera ämnet. Men den kemiska processen i trädet tar en liten stund, så giraffen hinner äta lite.
Konsekvensen blir att giraffen kan äta sig mätt genom att äta en lagom mängd blad på varje träd. Och träden kan fortsätta att växa. Det är naturens eget brödunder. I Skapelsen finns det så att det räcker för att livets behov ska tillfredsställas.
Förunderligt.
Men, vad är giraffen eller trädet värda för oss? Kanske inget, innan vi gjort produkter av dem säger ekonomin.
Men, det är inte det enda svaret. För giraffen visar vägen.
I Skapelsen finns vägvisare överallt. Ser vi dem? Guds rike INOM OSS är buret och omfamnat av Guds rike i Skapelsen som OMGER OSS. Gud stillar både själslig och kroppslig hunger. När vi, liksom lärjungarna i evangelietexten tvivlar och ser problem… då mättar Jesus genom tacka och be.
Vi KAN vända oss till Gud med våra behov i tillit och tro. Vi KAN anpassa oss till Skapelsen.
Guds kärlek strömmar genom Skapelsen, och vill göra det genom oss också.
Om vi lyssnar uppmärksamt kanske vi uppfattar att den vänliga grönskan här utanför kyrkan sjunger till oss i vackra stämmor: Människa gläd dig.
Jag tror att Gud vill att den där grönskan ska betyda något för oss.
Han spänner sin regnbåge mellan molnen och säger: Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden. Alla varelser. Jag kommer inte att överge er.
Håller vi det förbundet?
Vi kan vara Skapelsens tjänare, istället för att tro att Skapelsen ska tjäna oss. Vi är Guds skapade medskapare och det finns nog för alla.
Den vänliga grönskans rika dräkt omsluter oss. Vi behöver inte uppfinna en jättesnabb bil. Vi behöver inte åka jättefort. Vi behöver inte ens åka jättelångt. Vi BEHÖVER inte allt vi BEGÄR. Allt vi behöver finns runtom oss. Det har alltid gjort det. Vi kan nöja oss med det om vi låter den vänliga grönskan betyda något för oss.
Vi kan fortfarande, som människorna vid sjön, vara en del av brödundret. Allt vi behöver göra är att lita på Gud och på Skapelsen.
Vi är mättade och kan mätta andra.
Även när det verkar som att brödet inte räcker. Förunderligt.
