Predikan
7 december 2025
Andra söndagen i advent: Guds rike är nära
S:t Nicolai kyrka, Örebro
Gammaltestamentlig
Jeremia kapitel 33, vers 14-16
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.
Epistel
Hebreerbrevet kapitel 10, vers 32-39
Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.
Evangelium
Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”
Predikan
Dagens bibeltexter är ganska tydliga. Jeremias profetiska röst om att ett rättfärdigt skott ska skjuta upp ur Davids stam. Hebreerbrevets klara uppmaning till uthållighet även i svåra tider. Tålamod, tro och tillit. Och så Jesus. Som i början av Markusevangeliet både introducerar och närmast sammanfattar sin lära. Tiden är inne, vänd om och tro på budskapet.
Men, vilken tid är inne och vilket budskap är det vi ska tro på? Det finns ju så många olika tolkningar. Vilken sida ska vi välja? Svaret kan finnas ett litet ord med tre bokstäver som bär Guds rike. Jag ska återkomma till det ordet.
Nikolais församlingsherde Kalle Bengtz var klarsynt i sin predikan på första advent. Han påminde oss om att maktens militäriska härskare (och vilka de är) kommer ridande på höga hästar från ett håll, men att Jesus kommer ridande på en liten åsna, från ett helt annat håll.
Men hallå, kyrkan ska väl inte vara politisk! Ropas det ut titt som tätt. Bibelns alla profetiska, evangeliska och apostoliska röster ropar något helt annat. I det som kallas Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i psalm 85 att godhet och trofasthet möts, att fred och rättvisa omfamnar varandra. Det står att trofasthet spirar ur jorden. Som i den åtta minuter långa och sköna jazzlåten ”The Plea” skriven Flea, den flyhänte basisten i bandet Red Hot Chili Peppers. En bön om kärlek, om broar och tända ljus. Han menar att det verkligt modiga, det verkligt tuffa i vår tid…. det är att se Gud i allt och att vara fred och kärlek.
Hans profetiska röst bröt igenom bruset. Han ställde mig inför Jeremias ord om det rättfärdiga skottet. Han öppnade mina ögon inför Hebreerbrevets uppmaning till uthållighet även i våra tider. Han öppnade mig för budskapet om att tiden är inne och att vi kan vända om nu. Vi behöver inte marschera vidare mot stupkanten.
Kyrkan ska inte vara politisk. Nej, jag tror inte att den treenige guden tycker att vi ska fastna i trånga alternativmediers logik och algoritmernas rage baits. Rage bait är årets nyord enligt Oxford University Press och det handlar om att vi lockas till klick och mer tid på våra skärmar genom att retas upp. För då säger modern psykologi att vi blir intresserade. I den politiken ska nog kyrkan inte vara.
Uthållighet är vad ni behöver.
Gud vill ju att vi ska vara fred och kärlek. Att fastna i hat mot busslinjer håller oss från livet. Genom att tjata om lagstiftning som ska styra vilka människor som ska få ha vilka huvudbonader i vårt samhälle så missar vi möjligheten att vara tillsammans. Och det borde vara ganska uppenbart nu att folkmord inte kan stoppas genom ändlösa semantiska hårklyverier om själva begreppet folkmord. Och för mig blir det allt klarare att mitt högmods motvilja mot despoter, maskerade nazister och allmänna rasister måste liksom förvandlas till fred och kärlek. Det är nog det enda sättet att möta medmänniskor.
Och igår marscherade nynazister igen. För fjärde gången på kort tid. De som är högst upp i samhällets hierarki tror sig vara längst ned. Varför är det så tyst från statsledningen? Det vi sår får vi skörda och kanske är problemet inte att kyrkan är politisk, utan att partipolitiken varken verkar ha det förtvivlat svårt att vara fredlig och kärleksfull. Det som våra ledare säger gör skillnad, men när jag står här som en vanlig syndare i fallen värld så är det inte mmin uppgift att peka finger på något särskilt parti. Eller åt någon särskild ideologi. Våldsbejakande extremister behöver nog alltid vända om och tro på ett annat budskap. Oavsett bakgrund. Jag försöker bara lyssna på Gud. Som Dorothy Day gjorde. Hon som sade:
Jag älskar Gud bara så mycket som jag älskar människorna jag minst av allt vill älska. Kärlek driver bort rädsla, men vi måste övervinna rädslan för att komma tillräckligt nära för att älska dem.
Dorothy Day är en av dem som tagit Jesus ord om att älska sin fiende och gjort något med dem. Hon, som kallats kommunist, kristen och anarkist. Som tände ljus bland fattiga och utstötta. I soppkök, gästhem och kristna kommuniteter. Dorothy Day ansågs vara samhällets fiende under kommunist-skräckens McCarthy-era och arresterades återkommande för att hon praktiserade Jesus ord i fred och kärlek.
När påve Fransiscus talade i den amerikanska kongressen 2015 nämnde han den kristna anarkisten…Dorothy Day. Som nu är på väg att helgonförklaras av den katolska kyrkan. Majoriteten där i kongressen visste inte vem Dorothy Day var. Eller att hon ens funnits. Inte heller var de beredda på att möta biskop Mariann Buddee, hon som sade till samma majoritet sju år senare:
I vår Guds namn ber jag er att förbarma er över människorna i vårt land som är rädda nu.
Det finns ett hopp. Freden och kärleken kommer inridande på en åsna, varje dag. I mitt liv, i ditt liv och i maskerade och våldsamma nynazisters liv. I Trumps liv. I Putins liv. I allas liv. När Gud blir människa och dör för våra synders skull, då öppnas en helt annan verklighet. Nåden vi alla kan vända oss till. Här och nu bjuds vi in att dela den verkligheten. I gemenskap. I bröd och vin. I fred och kärlek.
Vi får också gå ut i världen och sprida budskapet om fred och kärlek. Vi får till och med vara fred och kärlek. Var och en efter sin förmåga. Och ett löfte ekar genom Skapelsen där…godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Där trofasthet spirar ur jorden och rättvisa blickar ner från himlen. Vi får fortsätta att vara frimodiga, men behöver nog vara uthålliga för att göra Guds vilja. Vi får lyssna på Jesus som säger: Omvänd er och tro på budskapet.
Vi får vara fred och kärlek. Du och jag. Inte du eller jag. För i det lilla ordet ”och” finns Guds rike. Som vill omfatta dig och mig och dig och dig och dig och alla andra. I ett ljus som aldrig slocknar. Och Guds röst låter sig inte tystas. Jag älskar dig, säger den rösten. Var inte rädd, jag överger dig aldrig.
Mer politiskt än så lär det knappast bli.