Det handlar om träd

Predikan
7 december 2025

Andra söndagen i advent: Guds rike är nära

Gammaltestamentlig
Jeremia kapitel 33, vers 14-16

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Epistel
Hebreerbrevet kapitel 10, vers 32-39

Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Predikan

Tro på budskapet, säger Jesus. Och i Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i psalm 85: Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen.

Jag ska försöka tolka den här söndagens bibeltexter med hjälp av träd, rötter och relationer. I Bibelns ord får vi budskap om rättfärdiga skott och om att vi behöver tålamod. Vi är gränslöst älskade i Guds nåd, men vi behöver uthållighet och tålamod. Vi får alltid vända hem när vi gått bort oss och vi får ta emot det som ges till oss. För Guds rike är nära och det ska komma en tid… en tid som kanske redan är här. Även om det kan kännas mörkt just nu. Men, om vi vill besöka det som åtminstone här i Sverige kallas för världens äldsta träd behöver vi ta oss igenom Mörkret. Det är både poetiskt och sant. För att komma till Old Tjikko, en väldigt gammal gran på Fulufjället i Dalarna, så behöver vi vandra någon kilometer från Naturum Fulufjället. Och för att komma dit så tar vi oss genom byn Mörkret. Den vindpinade granens rötter är hela 9500 år gamla. Och ur rötterna växer det rättfärdiga skott. Som tålmodigt står kvar i vinden och kylan. Och från Bibeln ekar orden:

Uthållighet är vad ni behöver.

Old Tjikko har haft många olika stammar genom årtusendena. Själva skotten som blir det som vi kallar träd lever några hundra år. Något längre än de flesta större imperier i världshistorien. Människans imperier – som vårt upplysta västerländska – varar i genomsnitt två till tre århundraden innan de faller sönder. De flesta granar lever längre. Eller brukade göra det åtminstone.

Träd ser ut på olika sätt, precis som människor ser ut på olika sätt. Själva rötterna, det som håller träden vid liv i jorden, syns inte, men finns där. Precis som relationerna som växer mellan oss. Relationerna som liksom rötter förbinder oss med varandra, men också med dem som har levt före oss och de som ska leva efter oss. Gud vill att vi ska vara uthålliga. Att vi inte ska dra oss undan och gå förlorade. Vi får tro och rädda liv. Våra egna och andras. Precis som Hebreerbrevet säger oss. Och kanske säger också träden som Gud har skapat något liknande.

Människor och träd brukade vara goda vänner. Vårddträden på gårdarna och torpen betydde något för människorna som levde före oss.
Kanske som alla granar vi tar in och ställer i hjärtat av våra hem nu i december betyder något för oss. Nu när vi ska fira Jesu födelse i Betlehem.

Betlehem heter Belém på portugisiska. Och i den del av världen som idag kallas för Brasilien är portugisiska det officiella språket. Eftersom den delen av världen erövrades och koloniserades av människor från Portugal för mer än 500 år sedan. Innan erövringen så levde mellan 3 och 5 miljoner människor där. Ibland kallar vi dem för urfolk. Efter några århundraden av kolonisation och portugisiskt imperiebygge så levde endast ett par hundra tusen av urfolkets ättlingar.

Bibeln talar till människorna: Ni utstod många svåra lidanden.

Vid Amazon-flodens mynning i Brasilien ligger staden Belém. I detta brasilianska Betlehem möts poetiskt nog alltså den uråldriga regnskogen och skottet från Davids rot, Jesus. Och där hölls tidigare i höstas FN:s klimattoppmöte, COP30. Finns det några profetiska röster kvar där, eller har alla tystats som Johannes?

Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas.

Så lyder också Bibelns ord.

Det har hittats fler gamla rotsystem än Old Tjikkos i världen, alltid långt bort från människorna. Djupt inne i regnskog och uppe på fjäll. I Guds skapelse finns förutsättningar för långt och uthålligt liv. I den förvaltningen kan rötterna som sagt bli tusentals år gamla och träden många hundra år. Men i människans hetsiga och kortsiktigt ekonomiska förvaltning får träd inte leva längre än 60-100 år ungefär. Sedan skördas de och i den skövlade marken mals de gamla rötterna sönder och samman innan en ny generation sätts för att snabbt kunna stressas upp och omvandlas till pengar. Då finns inte plats för några gamla rötter eller traditioner eller människor som kallas urfolk. I Sverige är en försvinnande liten andel av skogen, mindre än 1 procent, urskog. Den finns i fjällnära områden, där också vårt urfolk oftast finns.

Men, det ska komma en tid säger Gud genom Jeremia.

Om klimattoppmötet födde något hopp? Fråga barnen. Fråga de gamla träden. Om det omtalade historiska skogsbeslutet inom vår egen kyrka väckte något hopp? Det kan vi fråga urfolket som lever i landet vi kallar vårt. Eller träden.

Orkar vi vänta på svaren?

Kanske säger Jesus att vi inte kan stå utan rötter. Kanske också att om vi inte står för något så faller vi snart för allt. För Jesus vill rädda oss. Han ropar ut att tiden är inne, att Guds rike är nära. Tiden har kanske alltid varit inne. Guds skapelse bara ger och ger. Träden visar det tydligt. Markens jord tar emot frön som bildar rötter och låter dem skjuta skott. I jorden omvandlas regnet som faller till näring som rötterna tar upp så att skotten och träden kan sträcka sig uppåt mot ljuset och växa, utveckla blad eller barr, ta emot solljuset och fortsätta vara en del av kretsloppet som är Guds skapelse. År efter år efter år. Helt gratis. Vi får exakt samma gåva av Gud. Omvänd er och tro på budskapet, säger Jesus och ber oss att släppa det som tynger oss. Släppa det som TAR LIV och istället ta emot det som GER LIV. Ja, vi får faktiskt släppa den stressande vanföreställningen att vi kan göra Guds arbete bättre än Gud själv. Att vi skulle kunna förädla ett gudomligt skapande som har pågått i flera miljarder år, allt sedan gudsvinden svepte över vattnet när jorden var öde och tom. I såväl den bibliska som den vetenskapliga Skapelseberättelsen kommer ju människan sist, efter alla de andra levande arterna som alltså fanns före oss. Det skulle kunna göra oss ödmjuka, få oss att vända tillbaka hem och tro på budskapet.

De sista ska ju bli först, men det där är ju upp till Gud. Gud som älskar oss ständigt i sin nåd och ger oss allt vi behöver i sin Skapelse. Här och nu tror jag att Jesus vill få oss att stanna upp en stund och öppna våra hjärtan för detta mysterium. Jesus vill möta oss i bröd och vin. I nåd, försoning och kärlek bjuds vi in till den eviga relationen som brukar omtalas fader, son och ande.

Vi står en stund på jorden tillsammans med träden. Välsignade med solens ljus över oss, med jordens kraft under oss, med livets omsorg runt omkring oss, med Guds avbild djupt inom oss och med Guds framtid som väntar oss. Små, små frön växer i bördig jord. I rötterna och relationerna, även för dem av oss som sörjer, saknar eller längtar. Vi får fortfarande tro det. Precis som den som skrev Psaltarens 85 psalm för flera tusen år sedan trodde. För trofasthet spirar fortfarande ur jorden, samtidigt som rättvisa blickar ner från himlen. När Guds rike är nära i Skapelsens rötter och relationer.

Något viktigt väntar, på andra sidan Mörkret.

Ett litet ord med tre bokstäver

Predikan
7 december 2025

Andra söndagen i advent: Guds rike är nära
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Gammaltestamentlig
Jeremia kapitel 33, vers 14-16

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Epistel
Hebreerbrevet kapitel 10, vers 32-39

Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Markusevangeliet kapitel 1, vers 14-15

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Predikan

Dagens bibeltexter är ganska tydliga. Jeremias profetiska röst om att ett rättfärdigt skott ska skjuta upp ur Davids stam. Hebreerbrevets klara uppmaning till uthållighet även i svåra tider. Tålamod, tro och tillit. Och så Jesus. Som i början av Markusevangeliet både introducerar och närmast sammanfattar sin lära. Tiden är inne, vänd om och tro på budskapet.

Men, vilken tid är inne och vilket budskap är det vi ska tro på? Det finns ju så många olika tolkningar. Vilken sida ska vi välja? Svaret kan finnas ett litet ord med tre bokstäver som bär Guds rike. Jag ska återkomma till det ordet.

Nikolais församlingsherde Kalle Bengtz var klarsynt i sin predikan på första advent. Han påminde oss om att maktens militäriska härskare (och vilka de är) kommer ridande på höga hästar från ett håll, men att Jesus kommer ridande på en liten åsna, från ett helt annat håll.

Men hallå, kyrkan ska väl inte vara politisk! Ropas det ut titt som tätt. Bibelns alla profetiska, evangeliska och apostoliska röster ropar något helt annat. I det som kallas Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i psalm 85 att godhet och trofasthet möts, att fred och rättvisa omfamnar varandra. Det står att trofasthet spirar ur jorden. Som i den åtta minuter långa och sköna jazzlåten ”The Plea” skriven Flea, den flyhänte basisten i bandet Red Hot Chili Peppers. En bön om kärlek, om broar och tända ljus. Han menar att det verkligt modiga, det verkligt tuffa i vår tid…. det är att se Gud i allt och att vara fred och kärlek.

Hans profetiska röst bröt igenom bruset. Han ställde mig inför Jeremias ord om det rättfärdiga skottet. Han öppnade mina ögon inför Hebreerbrevets uppmaning till uthållighet även i våra tider. Han öppnade mig för budskapet om att tiden är inne och att vi kan vända om nu. Vi behöver inte marschera vidare mot stupkanten.

Kyrkan ska inte vara politisk. Nej, jag tror inte att den treenige guden tycker att vi ska fastna i trånga alternativmediers logik och algoritmernas rage baits. Rage bait är årets nyord enligt Oxford University Press och det handlar om att vi lockas till klick och mer tid på våra skärmar genom att retas upp. För då säger modern psykologi att vi blir intresserade. I den politiken ska nog kyrkan inte vara.

Uthållighet är vad ni behöver.

Gud vill ju att vi ska vara fred och kärlek. Att fastna i hat mot busslinjer håller oss från livet. Genom att tjata om lagstiftning som ska styra vilka människor som ska få ha vilka huvudbonader i vårt samhälle så missar vi möjligheten att vara tillsammans. Och det borde vara ganska uppenbart nu att folkmord inte kan stoppas genom ändlösa semantiska hårklyverier om själva begreppet folkmord. Och för mig blir det allt klarare att mitt högmods motvilja mot despoter, maskerade nazister och allmänna rasister måste liksom förvandlas till fred och kärlek. Det är nog det enda sättet att möta medmänniskor.

Och igår marscherade nynazister igen. För fjärde gången på kort tid. De som är högst upp i samhällets hierarki tror sig vara längst ned. Varför är det så tyst från statsledningen? Det vi sår får vi skörda och kanske är problemet inte att kyrkan är politisk, utan att partipolitiken varken verkar ha det förtvivlat svårt att vara fredlig och kärleksfull. Det som våra ledare säger gör skillnad, men när jag står här som en vanlig syndare i fallen värld så är det inte mmin uppgift att peka finger på något särskilt parti. Eller åt någon särskild ideologi. Våldsbejakande extremister behöver nog alltid vända om och tro på ett annat budskap. Oavsett bakgrund. Jag försöker bara lyssna på Gud. Som Dorothy Day gjorde. Hon som sade:

Jag älskar Gud bara så mycket som jag älskar människorna jag minst av allt vill älska. Kärlek driver bort rädsla, men vi måste övervinna rädslan för att komma tillräckligt nära för att älska dem.

Dorothy Day är en av dem som tagit Jesus ord om att älska sin fiende och gjort något med dem. Hon, som kallats kommunist, kristen och anarkist. Som tände ljus bland fattiga och utstötta. I soppkök, gästhem och kristna kommuniteter. Dorothy Day ansågs vara samhällets fiende under kommunist-skräckens McCarthy-era och arresterades återkommande för att hon praktiserade Jesus ord i fred och kärlek.

När påve Fransiscus talade i den amerikanska kongressen 2015 nämnde han den kristna anarkisten…Dorothy Day. Som nu är på väg att helgonförklaras av den katolska kyrkan. Majoriteten där i kongressen visste inte vem Dorothy Day var. Eller att hon ens funnits. Inte heller var de beredda på att möta biskop Mariann Buddee, hon som sade till samma majoritet sju år senare:

I vår Guds namn ber jag er att förbarma er över människorna i vårt land som är rädda nu.

Det finns ett hopp. Freden och kärleken kommer inridande på en åsna, varje dag. I mitt liv, i ditt liv och i maskerade och våldsamma nynazisters liv. I Trumps liv. I Putins liv. I allas liv. När Gud blir människa och dör för våra synders skull, då öppnas en helt annan verklighet. Nåden vi alla kan vända oss till. Här och nu bjuds vi in att dela den verkligheten. I gemenskap. I bröd och vin. I fred och kärlek.

Vi får också gå ut i världen och sprida budskapet om fred och kärlek. Vi får till och med vara fred och kärlek. Var och en efter sin förmåga. Och ett löfte ekar genom Skapelsen där…godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Där trofasthet spirar ur jorden och rättvisa blickar ner från himlen. Vi får fortsätta att vara frimodiga, men behöver nog vara uthålliga för att göra Guds vilja. Vi får lyssna på Jesus som säger: Omvänd er och tro på budskapet.

Vi får vara fred och kärlek. Du och jag. Inte du eller jag. För i det lilla ordet ”och” finns Guds rike. Som vill omfatta dig och mig och dig och dig och dig och alla andra. I ett ljus som aldrig slocknar. Och Guds röst låter sig inte tystas. Jag älskar dig, säger den rösten. Var inte rädd, jag överger dig aldrig.

Mer politiskt än så lär det knappast bli.

Lägesrapport: Magisteruppsats

Skickade nyss ett utkast på det som börjar närma sig en färdig uppsats till min handledare i Umeå. Sex kapitel. Sextio sidor. Etthundraåttiosju fotnoter. En innehållsförteckning med fyrtionio olika källor. Och allt landar i en sammanhållen folkkyrka med två olika sidor som omväxlande framträder i femtio platsannonser.

Om ett par veckor är det dags för det sista seminariet före jul. Då granskar vi kapitel fyra. Sedan pusslas helheten samman och efter trettonhelgen i januari lägger jag fram uppsatsen.

Det känns bra så här långt. Må det gå vägen och min akademiska bildning få övergå i en mer praktisk och pastoralteologisk. Amen.

Vinter och uppsats-aha

Sitter på Solliden och skriver. Vintern har kommit. Ikväll är det samtal här igen. Pysslar samtidigt med ecklesiologisk analys och lär mig något nytt. Ingångsvärdena i mitt uppsatsarbete visar sig inte stämma fullt ut. Lärande är kul.

Slutet på början

Åkte till Strängnäs mitt på dagen. I klassiskt E20-väder, i traditionellt novemberregn. Samtal med Biskop Johan. Syfte? Att få intyg för att påbörja det pastoralteologiska slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

Åkte hem med stor glädje och tacksamhet och uppfyllt efter ett finfint samtal. Intyget kommer att skrivas och jag närmar mig slutet på början av den här vandringen som tar mig hem. Vi siktar på prästvigning januari 2027. Det är overkligt och härligt.

Och just det, kameran sitter i mina glasögonbågar så det är ingen fara med trafiksäkerheten.

Demokratin dör och det är underhållande

Gud är död, sa Nietzsche.
Demokratin dör, säger allt fler.

Så länge vi låter det som en gång kallades sociala medier styra det offentliga samtalet så är vår demokrati dödsdömd. Det är ganska så uppenbart. Samtidigt är lösningen ganska enkel. Om bara civilsamhällets aktörer, som kyrkor, politiska partier och intresseorganisationer lämnade plattformarna istället för att tvinga sina medlemmar och intressenter att vara på dem… då kan något nygammalt hända. Men, ingen vågar. Allt har ju vant sig med att kommunikation är gratis. Så nu dränks vi i AI-genererat skräp-content som gör att inget längre går att urskilja. Vi är fast i underhållning men förstår inte att att det är vi som är underhållningen.

Det är sorgligt. Framför allt eftersom det borde vara enkelt att kliva av.

Tisdagmorgonbön

 

Fars dag

På söndag är det fars dag. Men far är inte här längre. Ossler har skrivit en fin sång om det.

”Jag går över bron idag
Inte utan ett visst obehag
Andra söndagen i november
Innan isen griper tag
Det är disigt och grått på fars dag

Halvvägs över bron, stannar ett tag
Känner mig rädd, liten och svag
Tar en djup klunk ur flaskan och tänker på far
Som gick över bron, när jag var bara ett barn
Jag stod där vid fästet, femtio meter bak
Han bad mig att gå, men jag dröjde mig kvar

Det fördes med vinden, det sista han sa
Allt kommer att bli bra
Men, sen på andra sidan, hur det egentligen är
Det finns dom som tror att det är bättre än här
Men den som verkligen vet finns inte längre kvar

Han har gått över bron, samma väg som min far
Det var en söndag i november precis som idag
Jag hoppades så att han skulle komma tillbaks
Jag ville tro på hans ord
Så jag går över bron
På fars dag”