Predikan
15 mars 2026
Livets bröd, midfastosöndagen
Glanshammars kyrka
Psaltaren psalm 107, vers 1-9
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.
Så skall de befriade säga,
de som Herren befriat ur nöden
och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.
Några gick vilse i öde öknar,
de fann ingen väg till bebodda städer.
De var hungriga och törstiga,
och deras krafter sinade.
Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
Han lät dem finna den rätta vägen
till en stad där människor bodde.
De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.
Han ger de törstande att dricka
och mättar de hungriga med allt gott.
Johannesevangeliet kapitel 6, vers 48-59
Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog.
Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.” Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum.
Predikan
Halvvägs genom den bön vi så ofta ber, den som Jesus själv lärt oss, alltså Vår Fader, så kommer raden: Ge oss idag det bröd vi behöver. Halvvägs genom fastan kommer Midfastosöndagen. På andra håll i den världsvida kristna kyrkan kallas den Glädjesöndagen. Halvvägs längs olika vandringar kan det vara värt att stanna upp en stund och släppa ut frågorna som kan ha uppstått på insidan.
Vad betyder fastan för mig? Ska jag fördjupa eller försaka? Kanske rent av tillåta mig att förlora något som jag inte behöver, men som tynger mig längs vandringen hem?
Fastan är inte ett straff, men det fanns en tid när vatten och bröd var det, ett straff alltså. Men Gud har blivit människa i Jesus och kommit in i människornas liv. Allt har (glädjande nog) vänts upp och ned, eller tillrätta. Jesus säger att han är livets bröd och att den som äter det brödet ska leva i evighet. Med Jesus kommer nåden och frälsningen och hoppet. Kärleken som bröd. Brödet som återkommer så ofta i berättelserna från Bibeln. Som en konkret bild och smak av det stora mysteriet. Ta ett djupt andetag, känn smaken av bröd i munnen. Kanske ett mustigt rågbröd? Kanske en varm pizza? Kanske mormors nybakta bullar? Oavsett smak så är bröd ett under som kan mätta många. Och den som bakar med surdeg vet att det är något förunderligt i att det räcker med att blanda vatten och rent mjöl för att livet ska börja bubbla och växa till. Det som främst behövs av bagaren är tro, tillit och tålamod. Samma tro, tillit och tålamod som den som sår ett frö behöver om det ska bli något spannmål att skörda, som mjölnaren i Glanshammar kan mala… och som bagaren kan baka bröd av genom att tillsätta vatten.
Och brödet är nog inte bara bröd. I den där bönen och för Jesus så handlar det eventuellt också om livets byggstenar, det som våra kroppar och själar behöver för att vi överhuvudtaget ska kunna leva. Det är förunderligt att Gud har sett till att allt vi behöver för att kunna leva finns tillgängligt. För genom den i alla detaljer väl fungerande Skapelse som inte vi har hittat på men som vi ibland kan skymta genom det vi kallar naturvetenskap eller naturlagar så strömmar vattnet evigt i ett kretslopp som gör att när solen går upp och skiner över marken så kan frön som ligger i jorden tillgodogöra sig näring i den där jorden…. och växa upp till små skott som blir till stjälkar som sträcker sig mot ljuset och till slut blir till bröd vi får äta. Vattnet som ger näring till grödan som växer i jorden, det vattnet finns också för oss att dricka. Livet bubblar och växer när vi tillsätter vatten. Vi vävs i fostervatten i nio månader och våra kroppar består till något mer än hälften av vatten. Samma vatten som alltid funnits. Vi är en del av samma kretslopp och Jesus säger:
Jag är livets bröd.
Den som kommer till mig
skall aldrig hungra.
Jag är levande vatten.
Den som tror på mig
skall aldrig törsta.
Runt och runt går psalmen. Runt och runt går tiden. Runt går kretsloppet och ingen av oss är utesluten. Guds Skapelse har plats för oss alla.
Vi är sedda och kan se varandra.
Vi är mättade och kan mätta varandra.
Vi är älskade och får fortfarande älska varandra.
I berättelsen från Johannesevangeliet uppstår någon slags debatt mellan människor som lyssnar på Jesus. När han pratar om köttet och blodet. Och det blir ju lätt komplicerat och svårt för oss när vi försöker förenkla saker som är svåra att förstå. Som att Gud blir människa och föds i ett stall, drivs på flykt och lever sitt liv i fattigdom. Som Jesus. Han som ödmjukt hela tiden går längre och längre ned. Till de utstötta, till dom andra där borta i samhällets utkanter och förorter. För Jesus söker de vräkta, de utvisade, de gömda, de hungriga, de törstiga, de hotade. För att sedan låta sig torteras, hånas och hatas…. ja till och med dö…. för deras skull, för vår skull och för livets skull.
Men som samtidigt fortsätter att ge sig till oss, i brödet och vinet, och möter oss när vi ber: Ge oss idag det bröd vi behöver.
I vår snabba tid, där allt verkar bli svart eller vitt eller för eller mot eller höger eller vänster eller hit eller dit…. i ett av algoritmer styrt konfliktsökande är det lätt att gå vilse eller känna sig ensam. När vi är vilse eller ensamma, som Bibelns människor i öknen, då blir också vi rädda och gör snabbt nästan vad som helst för att slippa vara det. Precis som människorna i Psaltarens psalm 107, de som som gick vilse i öde öknar, som inte hittade vägar hem. Som var hungriga och törstiga, som kände att orken rann ur dem. Som ropar till Gud och som räddas av Gud:
Han ger de törstande att dricka
och mättar de hungriga med allt gott.
Halvvägs genom fastan får också vi be Gud om hjälp. Vatten och bröd är liv, kärlek och nåd. Gud blir människa i Jesus och dör för vår skull. Allt blir nytt. Det stora mysteriet syns i våren, i livet sträcker sig mot ljuset. Och nu kallar han på oss, Jesus. Hem till bordet. Jesus vill möta oss i några droppar vin och ett litet, litet vitt bröd. Något att tro på. Något att längta efter. Något att tröstas av.
För Jesus vill torka våra tårar, laga våra brustna hjärtan. Han vill resa upp dem av oss som har fallit och lovar att bära hem dem av oss som inte längre kan resas upp.
För så är Gud med dig.
Så är Gud med mig.
Så är Gud med oss alla.
Som livets bröd. I livets vatten.
Kanske har ingen satt vackrare ord på detta mysterium än poeten Göran Sonnevi: I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.
Det är sannerligen en glädjens söndag.
Amen.