”Dag efter dag söker de mig
och vill lära sig följa mina vägar.
Likt ett folk som handlar rättfärdigt
och inte har övergett sin Guds lag
ber de mig om regler för vad som är rätt
och älskar att nalkas Gud.
»Ser du inte att vi fastar?
Märker du inte hur vi späker oss?«
Ni sköter era sysslor på fastedagen,
ni driver på era drängar,
ni fastar under bråk och gräl
och skändliga slagsmål.
Som ni fastar i dag
blir inte er bön hörd i höjden.
Är det en sådan fasta jag vill se:
en dag då man späker sig,
hänger med huvudet som ett strå,
ligger i säck och aska?
Kallar du det fasta,
en dag som behagar Herren?
Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.”
För ungefär tretusen år sedan formulerades dessa ord av profeten Jesaja. Jag tror att de har lika stor betydelse i vår tid. Kanske ännu större. Fastan skulle kunna hjälpa oss att reflektera över oss själva och varför vi gör det vi gör. Om vi inte gjorde den till någon slags diet, eller annan koketterande självuppvisning. Som Jesaja skriver. Ta med en fråga:
Varför gör jag det jag gör?