Predikan: Bana väg för Herren

 

Tredje söndagen i Advent
S:t Nicolai kyrka
17 december 2023

Psaltaren 146:3-9

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Matteusevangeliet  11:2-11

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Jesus svarade dem: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.

Salig är den som inte kommer på fall för min skull.

När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet.
Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.

Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.

Predikan: Bana väg för Herren

Tredje söndagen i advent. Vi får höra om Johannes Döparen.
Liksom Johannes är vi i väntan och mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.

Profetiska röster talar till oss även nu. Jag hörde en av de rösterna på Conventum för några veckor sedan. Då lät det så här:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska lockar.

Den här mörka hösten har jag uppfattat att det talas om tro långt utanför kyrkan. Om brist på tro. Men också om sökande tro. Spirande tro. Och någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Vi kan lyssna på våra sökande vänner. Vi kan dela något i vår tid.

I en helt annan tid väntar Johannes Döparen i sin fängelsehåla. Han som tidigare har profeterat – och banat väg för – frälsarens ankomst och faktiskt döpt Jesus i Jordanfloden. Han som tror på Jesus som Guds Son. I en stund av tvivel skickar sina lärjungar till Jesus med frågan.

Eller kanske skickar han DEM som tvivlar till själva källan för att få svar?

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?

Jesus svarar och visar något större genom handling. Han är DEN som uppfyller profetiorna och förväntningarna. Då, men också nu. Jesus älskar oss utan gränser och banar väg – eller drar med sig hela Skapelsen i en god riktning.

Men att följa honom kräver något – en tro som går bortom våra förväntningar och ibland bortom vårt förstånd.

Det är som att Jesus frågar mig: Klarar du av att gå bredvid mig, även när tron kräver allt tålamod du har? Är DU den, eller ska jag vänta på någon annan?

Jesus har svarat Johannes och hans lärjungar – och Jesus fortsätter att svara, även i vår tid. Men, vad hör vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt? Också för den som tror? Ett samhälle kan komma på fall när vår kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro.

Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten, men i världslig mening mäktig, kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.

Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i Skapelsen. Stora och djupa hål.

Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.

När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.

De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra Skapelsen bättre än Gud själv och skickar spadar vår väg…. de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre hemmastadda i den Skapelse som hela tiden banar väg för det goda…. och allt mer upptagna av den fullständiga brus-kakafoni av idéer, kamp, diagnoser, produkter, självmedicinering, politik och måsten vi själva hittat på.

Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.

Men, det är inte sant.
Vi har alternativ.
Det finns hopp.

Vi kan försonas med Guds skapelse. Vi kan besvara Guds uppenbarelse med vår tro.

När Lars Winnerbäck sjöng på Conventum då kände jag i hela min kropp, att VI ÄR DEM. Något gick igenom alla kroppar. När vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden – Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka – då var det som ett glasklart Hosianna! Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra.

Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Och vi kan fortfarande vara öppna för det.

Vi behöver bara lita på Gud igen. Vi behöver bara tro på hans son. Han som vandrar vid vår sida och vill att vi går tillsammans med honom, vid hans sida. Som människorna gjorde innan det var stora och djupa hål i vägen överallt.

När vi tror, då kan vi vandra tillsammans, även när vägen är svår. Och den kommer inte alltid att vara svår. För den är också vacker och fantastisk mest hela tiden, den där vägen.

Väljer vi den vägen? För vi måste nog välja att vandra, om vi ska bana väg för det goda. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja det andra steget. Och vi måste välja varenda steg som följer.

Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss. Vi banar väg när vi väljer tålamodet och tilliten till Skaparen som öppnar blinda ögon och rätar krökta ryggar. Vi fick de orden från Psaltaren och från de som gått före oss.

Gud tror på oss fortfarande. Våra krökta ryggar rätas, om vi visar tålamod, slappnar av och låter våra ryggar rätas. Kanske kan jag med rak rygg till och med blicka över kanten på det hål jag fram till nyss var så upptagen med att gräva?

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror

SÅ BANA VÄG

Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Guds ande strömmar in i oss och genom oss och vidare. När vi öppnar våra hjärtan.

  • Vi är sedda och kan se andra
  • Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
  • Vi är älskade och kan älska andra

Gud ÄR själ och hjärta och har skapat oss att vara det för varandra.

Johannes Döparen skickar OSS till källan. Det finns ett ljus som aldrig slocknar. Hoppets ljus. Vi kan bära en liten del av det ljuset hela vägen till våra sökande vänner i ett ganska mörklagt samhälle.

Jesus Kristus är ju DEN. Och vi, vi är ju DOM.

Dom som kan tro och tacka.
Dom som kan höra och göra.
Dom som kan värma och välkomna.
Dom som kan bana väg och be.

Herre, tack för att du tror på oss. Nu ber vi dig – hjälp oss att leva i tålamod och sprida tro, hopp och kärlek, så att vi med själ och hjärta följer din son, Jesus Kristus, vår herre, och banar väg för det goda som kommer med honom. Låt din Ande öppna våra ögon, så att vi ser allt det goda som din Skapelse är, överallt och i alltid.

Amen