När vi står här. Strax innan vi går fram genom den där altargången för att fira mässa tillsammans. Mitt stora barn och hennes kör sjunger ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”. Männen som levt längre än mig är redo. Det drabbar mig hur fint det är att få vara med i gemenskap där olika människor av olika anledningar och med olika bakgrunder är medskapare i något mystikt och heligt. Vi är människor. Omslutna och älskade. Domen är inte ett hot, utan ett löfte. Ljuset vilar i mörkret. Allt är som det ska bli och det bästa har inte hänt än.
Det kanske är lite skavt ibland. Allt blir inte alltid rätt. Eller som vi tänkt. Men precis som det ska bli. Amen.