Dagens arbetsplats är en altan. Hemma hos en mycket god vän. Sitter och läser regionala utvecklingsstrategier. Ska försöka omvandla inriktningsområden och prioriteringar till lokal nivå för en uppdragsgivare. Det är tryckande varmt. Något enstaka litet bi surrar förbi då och då. Tänker på min mamma som lider i värmen. Är lite orolig för henne. Svettas på överläppen. Försöker att koncentrera mig. Läser om tillväxt. Det ständiga målet. Tänker på nyhetsinslagen som duggar tätt nu om rekordvärme på norra halvklotet. Funderar på värde. Skapar jag värde? För vem och hur?
Jag har arbetat med strategisk utveckling på olika sätt ganska länge nu. Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?
Jag höll på att sudda ut några riktigt viktiga relationer. Försvann in i en enda. Som inte fungerade. Kämpade och kämpade för att den skulle fungera. Det var en fåfäng kamp. Nu när den är över stärks de där andra relationerna igen. Det är skönt. Men jag sitter här och gör ungefär samma saker. Längtar till något djupare. Till mer mening. Jag tror att jag gör det jag gör eftersom jag älskar att arbeta med människor. Med människor jag återkommer till. Som återkommer till mig. Men det känns som att vårt arbete styr mot fel mål hela tiden.
All den här tillväxten alla pratar om hela tiden. Vilket värde tänker vi att den ska skapa egentligen? För vem? Vilka? Varför?
Jag vet att det finns människor som inte står ut med mig när jag tänker så här. När den stora existentiella frågan öppnar sig. Varför jobbar jag med det jag gör? Varför följer jag inte mitt samvete och min längtan till ett annat skapande? Varför har jag fastnat i ett arbete där allt bara handlar om att få pengar på kontot för att kunna betala allt som behöver betalas när det hela tiden skaver inuti? Hur länge ska jag fortsätta att vilja lindra människors lidande och bidra till hållbara världen samtidigt som jag är med i den stora rörelsen med att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv om bara ett par generationer i tillväxtens namn?
Jag tycker så mycket om människorna jag arbetar med. De är drivkraften och motivationen. Jag borde nog stanna där i tanken. För att inte bli så tungsint och ifrågasättande. Det skapar ju dålig stämning. Jag vill skapa god stämning.
Men medvetenheten om att den goda stämning vi skapar för varandra just nu (på de sätt som vi gör det) gör det omöjligt för människor att ha någon stämning alls i framtiden försvinner inte.