Jag behöver hitta något fast. Fast mark under fötterna. En fast punkt. Något fast att hålla i. Fast vad som helst. Mitt sätt att leva fungerar inte längre. Mitt relativa förhållningssätt till allt. Det gör att människor och saker liksom kör över mig gång på gång just nu. Och jag kan inte säga stopp.
Eftersom jag inte vet vad min utgångspunkt är. Eller åt vilket håll jag är på väg. Ens varför.
Det jag helst av allt vill, och jag trodde var inom räckhåll, verkar inte vara det. Inte nu, inte på kort sikt, kanske inte ens på lång sikt. Alltså krävs det något annat. Oklart vad.
Men, det får gärna vara fast.
För det här livet (som landat i att jag bor på olika ställen, är luspank, jobbar för mycket och kanske inte alltid med saker som jag är bra på, försöker hantera mitt barns sjukdom på ett förutsägbart sätt trots att den sällan är förutsägbar… och lite annat) håller på att ta livet av mig. På riktigt. Och då kommer ju det där jag helst av allt vill definitivt aldrig att bli möjligt.
God morgon med diabetes
Idag börjar mitt lilla barn högstadiet. Lite pirrig och förväntansfull. Det präglade vår kväll och vår morgon. Fokuserat och fint. Skönt att få vara närvarande i sådana här ögonblick.
Nu på morgonen gick hon och jag till diabetesmottagningen för kontroll. Med ungefär samma resultat som de senaste gångerna. Dåliga (höga värden) och för dålig blodsockerkontroll. Den hårda sanningen: Hennes kropp tar stryk och kommer att börja gå sönder när hon är någonstans mellan 25 och 30 år gammal.
Jag och diabetessköterskan pratar milt med henne om detta. Som vanligt. Vi pratar tydligare om konsekvenserna, men det är svårt. Balansgången mellan det hårda och farliga, och att peppa och inspirera är väldigt svår. Jag inser att det inte går längre. Att jag i mitt föräldraskap inte orkar göra det som krävs. Trots alla tusentals timmar av kontroll, tjat, akuta utryckningar och oro så får vi inte till det. Det krävs något nytt.
Hjälp. Det krävs hjälp från någon annan.
Det handlar inte om mig eller min känsla av att inte räcka till. Hon och jag har inte råd med det. Det krävs en förändring. Nu. Det spelar inte någon roll att jag vill sätta mig på en parkbänk och bara gråta för att jag inte räcker till. Trots att den här förbannade sjukdomen redan präglar så mycket mer av mitt föräldraskap och vår relation än jag vill. Att jag får tillbaka känslan av att jag borde sagt upp mig för elva år sedan och fokuserat all min tid, energi och kunskap på att hjälpa mina barn att hantera sin diabetes. Att jag går sönder av att veta att det inte går, och att det troligen inte skulle vara så bra ändå.
Vi skiljs åt. Jag ger henne en kram. Berättar att jag älskar henne och att jag hoppas att första skoldagen blir bra. Säger att det blir fint att ses ikväll igen och jag kommer att vara nyfiken på hur det var i skolan. Sen går jag till kontoret. Med en kropp där känslorna löper amok.
Försöker ställa om. Öppnar Excel. Gör något helt oviktigt.
Ätstörningsrapport
Jag mår illa när jag äter. Jag mår illa när jag inte äter. Maten liksom växer i munnen hela tiden. Det är lite tröttsamt. Vikten fortsätter nedåt. Inte lika snabbt, men den rör sig åt samma håll. Fler kläder blir för stora. Men, jag ser fortfarande en lika stor människa i spegeln.
Men, ja. Jag tänker på det och försöker att inte göra ett mönster av det.
Musik och känslor
So what would you pick if you had to choose
Between taking a risk and playing safe?
Because I would say
I don’t want to play if I’m gonna lose
But I don’t want to lose because I didn’t play
And I’ll tell you something that you didn’t know
I could get used to have you around
Yeah baby, in my arms
How does the old expression go?
It’s something about setting of false alarms
But I want to fall in love with you
I want to fall in love with you
But I don’t want to fall in love with you
If I’m gonna fall apart with you
Ikväll såg jag La La Land. En vacker romantisk musikalfilm som slutar olyckligt. Och så dyker den här låten upp från ingenstans. Musiken och känslorna liksom. Här sitter jag fel sida av stan, när jag behöver känna Någon nära mig.
När var du egentligen lycklig senast?
Jag har fått två frågor som skaver. När var du egentligen lycklig senast? Kommer du någonsin att kunna bli lycklig? Så jag går igenom bilder. Ser mig själv. Alltid med samma tomma eller liksom nedtonade blick. Utom när jag faktiskt är lycklig.
Då när jag känner mig lugn, trygg, älskad, behövd och att mina egenskaper inte utnyttjas eller behöver anpassas. När jag är på en plats där det finns utsikt, människor, där jag inte behöver frysa eller vara blöt. Där olika är bra.
Det händer inte särskilt ofta. Jag har inte varit så bra på att kunna leva med den här högkänsligheten. Den som gör att ALLT runt omkring mig tar sig in i mig. Rakt in i magen och hjärtat.
Nu vill jag inte vara kvar i det livet längre. Jag vill inte ha de här frågorna. Framför allt vill jag inte skämmas för att svara:
Jag är inte en lycklig människa och har inte varit det sedan jag var ett litet barn. Men, jag tror att jag kan bli lycklig, om jag tar chansen och förändrar allt. Jag har levt mitt liv genom att prestera, göra och försöka vara i relation till de behov jag känner att andra människor har. Hela tiden. Jag kan inte stänga av det jag känner, men jag måste lära mig att inte alltid försöka göra något av det.
Det kan låta väldigt lätt för den som inte är högkänslig. Men tro mig, det är inte lätt. Alls.
Stopp
Det håller inte längre. Min hjärna, mitt hjärta och min mage klarar inte av att leva det här fragmentariserade livet jag lever. Jag kan inte fortsätta försöka vara överallt samtidigt och försöka tillfredsställa så många olika människors behov. Sommarens allt för korta vila, bristen på någon slags stabil utgångspunkt i livet och allt känslomässigt kaos jag gått igenom de senaste året har gjort det tydligt för mig. Sömnstörningarna, ätstörningarna och det ständiga hoppandet mellan olika roller har dränerat mig på energi. Jag vet på ett ungefär vilken kurs jag ska ta. Men, jag lyckas inte få fäste i marken för att ta mig åt det hållet.
Just nu bränner jag mig. Och jag blir äldre allt snabbare. Det börjar bli smärtsamt uppenbart. Jag måste sätta stopp här. Avveckla en hel del. Fokusera, vila och leva.
Men, den här frågan har snurrat i mitt huvud länge nu. Hur fasen ska jag göra?
Tvivel
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager inatt?
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Och jag ser hur du tänker på nåt
Hur du längtar dig bort
Som en fågel i bur
En obehaglig distans
En konstig känsla nånstans
Det känns tomt – eller hur?
När jag måste älska hysterin
Jag har svårt för hysteri. Den gör mig trött. Så när jag står där och liksom skyddar/bevakar mitt barn när hon ska se sina stora idoler för första gången blir jag väldigt trött. Hundratals unga människor runt om mig är liksom lätt övertända och det gör mig trött. Är ju liksom lite på tå eftersom mitt barn har svimmat i liknande situationer tidigare. Vi har stått länge och är lite matta i kroppen.
Men, att få känna det hon känner. Jag älskar det. Så jag måste älska hysterin.
Folkdomstolen
Facebook. Det känns som att det blivit en totalt indivdualistisk folkdomstol. Där alla är bäst, söker de som bekräftar det och dömer andra. Det som en gång skapade nya känslor och möten känns idag mest som en ganska sorglig uppvisning i nån slags idiokrati.
Eller så är det bara jag som inte orkar just nu.
Jag saknar något
Jag skulle vilja kunna ta angelägna bilder igen. Med riktiga människor. Ikväll tog jag ett par snabba bilder av en person. Det fick mig att minnas hur det kändes.
