Om jag skulle skriva en årskrönika så skulle den handla om nästa år. Den där tiden som ligger framför mig. Allt kommer bli lite bättre. Fler människor kommer ta plats i mitt liv och dela med sig av energi, glädje, sorg och känslor all over the place. Vi kommer hjälpa varandra att bli lite bättre. Hela tiden. Det kommer få mig att upptäcka nya saker jag inte visste fanns. Låtar, filmer, smaker, vyer, platser och massor av annat. Min kunskap och erfarenhet kommer växa och jag kommer ha mer att dela med mig av till andra. Ganska många skulle kanske tycka jag var en naiv megalomanisk pajas om jag skrev en sådan årskrönika.
Jag behöver inte skriva den där årskrönikan. Ganska mycket fakta talar för att det kommer bli så. Om jag blickar bakåt mot min egen bakgrund och historia. Även större fakta berättar ungefär samma sak. Hans Rosling berättar den här berättelsen om och om igen, här i en text från januari 2012. I New York mördar allt färre människor varandra. I landet där jag lever är jag lite osäker. Här verkar fortfarande människorna som misstror och är rädda för varandra bli fler. Jag tror det är för att de inte läser sånt här som jag länkar till. För att de inte delar ny kunskap och erfarenhet med varandra. Men, globalt sett så visar det sig att allt fler människor blir allt friskare, öppnare och klokare. Allt mer generösa med sig själva. Alltså lär detta drabba fler människor även landet jag lever i förr eller senare.
Så jag skriver inte den där årskrönikan. Den handlar trots allt bara om ett år. Inget nytt alls egentligen.