Jag har återtagit en gammal blogg. Behöver fortsätta ett fem år gammalt samtal jag för med mig själv. Tappade tråden i det under ett par år då jag lärde mig andra kanaler. Men, nu tar jag tillbaka min blogg.
Det här är inget för dig som inte gillar privat tjafs. Som skäms av navelskådande. Den här bloggen är nämligen bara till för en läsare, mig själv. När jag skriver de här texterna händer något. Jag tänker och känner. Att jag valt att lägga det i en blogg istället för en dagbok beror mest på att jag vill vara öppen med hur jag tänker och vem jag är. Jag tycker om att få råd, hjälp och tips av andra.
Men, jag skriver inte för någon annan i det här sammanhanget. Därför har jag också stängt kommentarsfunktionen. Det kommer ändå mest spam där. Vill du mig något, hittar du sätt att kontakta mig.
Nu ska jag njuta av att låta saker ta lite längre tid. Inga 140 tecken eller maniska statusuppdateringar längre. Inte för att det är något dåligt, men jag behöver sakta ned och se mig omkring.
Jag pratar med mig själv. Igen.
En bra fråga
Idag fick jag en fråga. Ungefär så här:
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Kanske inte formulerad som en fråga, men ändå. Frågan riktades mot mig. Jag går och pratar med en kurator på barnkliniken för att försöka hitta rätt i sånt som gått fel. Det handlar om kärlek, mitt sätt att vara pappa och diabetes. Plus ganska många lager till. Skönt att vara igång med något som jag behövt i många år. Men, det gör ont att inse en del saker. Tröttande.
Reclaimar samtalet med mig själv
Jag trodde jag var färdigpratad med mig själv. Jag hade fel. Det här statusuppdaterandet och tweetandet och instagrammandet duger inte som egenterapi. Får mig inte att tänka. Gör mig mest stressad. Så nu har jag försökt skruva lite på den här gamla bloggen. Här ligger ju min berättelse. Tekniken är lite strulig. Det går segt. Men, jag jobbar på det.
Det måste få gå lite långsammare i mitt liv.
En sak om dagen
Funderar på en sak. Tänk om jag skulle försöka göra en sak om dagen. Gå på djupet och göra en sak riktigt bra varje dag istället för att bolla med sju olika saker, aldrig avsluta något, bli stressad och må därefter. Om jag skulle lyckas med detta, då skulle jag göra 365 bra saker på ett år. Något jag inte lyckats med hittills i mitt fyrtioettåriga liv.
En sak om dagen alltså. Hur ska jag få till det?
Omstart behövs
En och samma dag har jag läst om politiker som inte tycker flyktingbarn ska få mat i skolan, säljare hos elbolag som lurar på asylsökande dåliga elavtal och en hemsk artikel om människorna som tappat hoppet i USA. Jag blir trött och ledsen. Det är liksom samma berättelse.
Uppgivenheten. Girigheten. Dumheten.
Varje måndag passerar jag Arboga på väg till jobb i Stockholm. Varje gång passerar jag den gamla vägkrogen som blev flyktingförläggning och som sedan dess både satts i brand och attackerats av män med slagträn och stenar. Allt oftare känns det som att den vite mannens välde håller på att raseras. På många sätt bra och naturligt. Västvärldens förfall. En värld som peakade några år innan jag föddes. Men, sättet vi nu krymper den på är inte värdigt. Den här sunkiga inställningen till liv, andra människor och världen utanför.
I skolan lärde de mig att Sverige var ett I-land. Ett modernt, välutvecklat, rikt och internationellt älskat land. Men något har förändrats i det landet. Dumheten växer, ekonomin krymper och intoleransens ideologer växer snabbast i opinionen. Klyftorna mellan de delar som växer och de som inte gör det är enorma. Det känns lite deppigt just nu. Jag stänger av radion och tar bort nyhetsbokmärkena från mina webbläsare. Försöker blunda ett tag. Försöker göra mig av med känslan att jag låter mina barn växa upp i ett U-land. Eller åtminstone ett land som verkligen behöver utvecklas.
Omstart behövs.