Det finns en kurator på Universitetssjukhuset i Örebro. Som jag har fått chansen att prata med. Hon heter Caisa Lindström och har forskat på det här med psykisk ohälsa hos föräldrar till barn med kroniska sjukdomar (främst diabetes). Hon lyssnar på mig. Hjälper mig att tänka lite.
För det är dags att erkänna det igen. Jag mår inte alls bra. Jag fixar inte allt det här det för med sig. Samtidigt har jag byggt mycket av mitt liv på att klara mig själv. Och det här är för stort. För svårt. Energin tar slut med jämna mellanrum. Då är det fint att få hjålp av någon kunnig. Som lyssnar och hjälper.
Jag hoppas att det ska lära mig att be om hjälp oftare. Jag hoppas också att det ska hjälpa mig att göra den där boken jag velat göra i ett par år nu. Berättelsen om hur livet förändras när barnen får diabetes. Reportaget där jag och andra mammor och pappor berättar. Kombinerat med forskningen som visar samma sak. Och forskningen som visar hur det går för våra barn.
14 november är det idag. Året är 2012. Snart har diabetes varit en del av mitt liv i nio år. Mitt stora barn var sju när hon fick sin diagnos i början av december 2003. Ella hann bli två år, innan hon fick sin diagnos hösten 2006. De är mina hårdaste hjältar, men de är mitt jobb också. Ett jobb som aldrig blir klart.
Men, framför allt är de mina barn. De finaste och härligaste flickor jag kan tänka mig. Jag tycker de förtjänar något bättre än det jag kan erbjuda. Vill sluta jobba så hårt för att deras blodsocker ska vara bra. Sluta ha ångest över att jag är en dålig pappa. Eftersom all energi jag lägger på att fundera hur jag kan göra saker bättre gör att jag inte orkar vara det som barnen behöver mest.
En pappa som lyssnar och finns och tröstar och bara älskar liksom.
Hjälp!
Det är onsdag. 14 november. En Sverigedemokrat får lämna några av sina uppdrag inom partiet för att han agerat (på fyllan) som hans ideologi enligt all rimlig logik måste leda honom att göra. Han uttrycker hat och överlägsenhet mot ett par män med annan hudfärg/etnisk bakgrund och en ung kvinna. Kallar dem för fula saker. Etcetera. Fångat på film och uppvisat. 2,5 år efter att det hände.
Jag ser hatet i hans ögon. Han är så jäkla arg. Bitter. Förtvivlad. Allt går åt helvete och det är någon annans fel. I det här fallet männen som han kallar några av de vanliga rasistiska sakerna. Och några nya. Den unga kvinnan som lägger sig i och kallas för hora.
Straffet han får är gatloppet. Uthängd och avklädd. Hånas offentligt. Utsparkad av sina partikompisar. Grabbgänget. Bara för att han tror på sin egen ideologi. En ideologi som på inga sätt är ny. Nu övertagen, utvecklat och putsad av en ny generation. De kallar sig Sverigedemokraterna och är det tredje största partiet i mitt land nu.
Jag tror den här incidenten kommer göra partiet större. Och att Erik Almqvist sitter kvar i Sveriges riksdag.
Har just läst ett par hundra kommentarer till den här händelsen på Facebook, twitter och några dagstidningars webbplatser. Där uttrycker ungefär samma människor ungefär samma saker som alltid. Det handlar om vänsterjournalister och etablissemangets förtryck. Om felaktiga tolkningar och klipp.
Bla.
Bla.
Bla.
Det är lite bittert och världsfrånvänt. Kunskapsföraktande. Om det kan jag, andra tyckare och ledarskribenter fortsätta tjata. Eller försöka hitta en annan ingång. Men, jag ser inget nyhetsvärde i att en Sverigedemokrat som agerar som en Sverigedemokrat straffas för det genom att avgå från några uppdrag. Vem granskar ideologin? Argumenten? De som är i det där utanförskapet. De bittra. Gör vi dem lite gladare, vänligare och mer välkomnande genom att förlöjliga dem igen? Under hela 2000-talet har de etablerade partierna och tankesmedjorna försökt ägna sig åt härskarpraktik och trott sig kunna ignorera eller håna Sverigedemokraterna till döds.
Resultatet är inte fint. Det tog oss hit. Ett gäng främlingsfientliga lajvare i kostym och skjortor med färgglada knappar har blivit landets tredje största parti. De har fått journalister anställda av SVT att fråga hur mycket invandring Sverige tål. De har fått normalt funtade personer att imponeras över att SD-partiledaren gör sig jäkligt bra framför tevekameran.
Det tog ganska lite tid och ännu mindre förnuft för Sverigedemokraterna att bli etablerade i mittfåran.
I en tid när klyftorna mellan människor växer allt snabbare. När 200 av 290 kommuner saknar tillväxt. När världen växer jättefort, men de flesta delarna av vårt land krymper och föråldras. Då växer ett parti som vill sluta Sverige från omvärlden snabbare än alla andra. Ja, jag tror också det handlar om en havererad integrationspolitik. Av någon anledning har upplysningens idéer och tankar om utveckling inte integrerats i tillräckligt hög grad i Sverige. Alldeles för många människor står utanför den kunskap som gör att människor utvecklas. Att sociala sammanhang och människor som hjälps åt för generna vidare. Inte de som stänger in sig. Stora delar av landet jag lever i har fastnat i någon slags urmanlig brukarkultur som tappat fokus och inte utvecklats i takt med omvärlden. De har isolerat sig i geografiska områden och vill inte integreras med omvärlden.
Som det var förr. När allt var bättre.
I de här delarna av landet är det alltid någon annans fel. Ofta invandrarnas. Att bruket lades ned. Att Systembolaget stängde. Att hålen i gatan blir allt större och allt fler. Sorgligt, eftersom felet är utvandrarnas. De som lämnade en plats för att få andas och utvecklas. De som invandrade någonannanstans för att kunna gå framåt. Åkte bort för att skapa. När hemmajorden sluta vara bördig nog.
Vi är inne i en nattsvart nedåtgående spiral här. Ungdomar som behöver kunskap får den inte för att en kommunal skolbudget inte håller. Människor som borde välkomna att det kommer andra för att leva på orten möter dem med stenar, brandbomber och fula ord. Den där blicken. Som nästan aldrig fastnar på film. Jag är helt övertygad om att det händer hundratusentals liknande incidenter varje vecka i Sverige. Där en bitter, kunskapstörstande ung man utan framtidsförhoppningar slår nån annan på käften, kallar en kvinna för hora och skyller på invandrarna. Eller stockholmarna. Eller politikerna. Eller Djurgården. Eller bara dom andra.
Läs kommentarerna. Stanna upp ett tag och fundera. Vad var det som hände?
Det går inte så bra nu. Att Erik Almqvist offras gör knappast någon skillnad. Jag tror att vi behöver lyssna. Försöka förstå. Först då kan vi börja diskutera. Vi har försökt härska bort de här tramsiga, arga, okunniga och ignoranta grabbarna ganska länge nu. Det har gjort dem större än Folkpartiet. Miljöpartiet. Vänsterpartiet. Centerpartiet. Kristdemokraterna. Jag läser miljoner tecken text om det amerikanska presidentvalet. Initierade texter om grekiska nynazister. Stänger av och loggar ut. Samtidigt som allt fler unga män tycker tjejer är horor, skiter i skolan och tycker att allt är någon annans fel.
Snälla, kan någon starta om mig? Jag behöver energi. Hopp och tro på någon slags framtid. För just nu känns det som jag fått pyspunka på en väg som kantas av bittra, arga, unga män som kommer slå ihjäl mig om jag stannar. Eller kalla mig hora.
Alternativ
1. Försöker få ett lönearbete
2. Slår ihop min firma med någon annans
Jag kommer inte kunna fortsätta på egen hand. För torftigt i det långa loppet. Sen lär förstås både alternativ ett och alternativ två ta tid.
Jag mot världen mot mig
Det här med att vara självständig. Först trodde jag att det var jag mot världen. Sen kändes det som att det var världen mot mig. Jag har lärt mig från barnsben att klara mig själv. Tröstat mig själv. Prata med mig själv. Det har gjort mig stark och självständig. Fått mig att ta ansvar. Gjort mig mogen.
Trodde jag.
Familjen var aldrig ett sammanhang när jag växte upp. Den var mer ett tomrum. Eller ett krig. Fotbollslaget blev det inte heller. Liksom tonårskärleken, klasskompisarna. Inte heller jobbet. Trots att jag försökte. Laget jag tränade? Nej. Grannarna på gatan? Tyvärr. Grabbgänget? Jag är rädd för män i grupp.
Nu står jag här med en egen familj. En kvinna som jag tror vill vara med mig. Två barn som är beroende av just mig, men som har svårt att visa att de tycker om mig. De vet inte hur jag reagerar eller vem jag är. Känner att det finns någon slags klyfta mellan oss. Allt jag gör är jobb. Jag har aldrig lärt mig att umgås med människor som människor gör. Aldrig lärt mig att lita på någon. Trösta, älska, skratta, leva. Jag är självständig. Vet inte hur jag ska göra det tillsammans med någon.
Det enda jag vet är hur jag briljerar med mitt intellekt och min kunskap. För att få bekräftelse.
Fyrtioett år gammal har luften blivit tung. Surfuktig. Jag är inte självständig. Ensam är ordet. Utan sammanhang. Människor som tycker om mig och vill vara med just mig. För att jag betyder något. På något sätt måste jag lära mig hur det känns. För jag vet inte. Just nu känner mig jag ensammast i världen. Kan inte sova. Mår illa. Är trött och känner mig jagad. Blir aldrig färdig med något. Jag vill vara med någonstans. Dela mål med någon eller några. Vara jag med världen. Först då kan jag nog lära mig att vara den pappa jag vill vara. Så att det jag ser hos mina barn, det där med att vara självständig utan andra, kan nyanseras lite. Vill lära dem att lita på människor.
Min tankar snurrar ganska mycket kring det här nu. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Samtidigt som jag jobbar på och gör bra saker åt mina uppdragsgivare.
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Livet i november 2012. Frågan hon ställde för någon vecka sedan. Den växer.
Utsikt
Dags att stänga Tidssparkassan
Vad är egentligen tid? Jag lyssnar på Vanna Rosenbergs uppläsning av Michael Endes klassiker ”Momo eller kampen om tiden” i bilen. Någonstans mellan Nykvarn och Södertälje börjar kapitlet där frisören Fusi möter agent XYQ/384/b från Tidssparkassan. Vanna läser intensivt och kapitlet hinner inte riktigt sluta innan jag parkerar bilen på personalparkeringen vid kommunhuset i Huddinge.
Tankarna snurrar. De sista tjugo minuterna har en skådespelare som läser upp en text som är snart fyrtio år gammal sammanfattat hela samtiden. Eller åtminstone min upplevelse av den. Det här med hur vi tror oss spara tid genom att stressa. Klämma in mer produktion under den korta tid vi faktiskt lever. För att någon gång i framtiden kunna ta ut den i något annat. En fåfäng jakt på något omöjligt.
Det blir så uppenbart i beskrivningen. Skaver. Som om hela bankväsendet, kapitalismen, demokratin och allt det där andra mitt samhälle liksom vilar på har frilagts i all sin ordning. En ordning som inte leder till något bra överhuvudtaget.
Sysselsättning? Ja.
Inkomster? Ja.
Tillväxt? Säkert.
Innehåll?
Beskrivningen av hur frisören Fusi gör sig av med allt innehåll i livet, effektiviserar, lägger in sin mamma på ålderdomshem och tar in ett par lärlingar till som han kontrollerar stenhårt – den beskrivningen får mig att tänka på alla de här insatserna som går ut på att göra mig och mitt arbete snabbare, större och mer avtalat. Lånen jag förväntas ta, kunskapen jag ska göra mig beroende av för att växa och anställa någon. För att effektivisera.
Jag väntar med spänning och förhoppning på att Momo ska komma in och göra det hela lite bättre. Vetskapen om det här är iskall och skaver. Den här berättelsen är maskerad som en barnbok. Men är mycket större.
Bred samverkan för kreativitet och kultur eller stark nämnd?
Läser Marita Johansens krönika i NA (tyvärr inte länkbar) om Örebros kulturliv, eldsjälar och nyttiga idioter. En ganska fin text om de som sliter hårt, brinner starkt (och tyvärr ofta ut) och skapar upplevelser som gör staden jag lever i bättre på många sätt. Marita Johansens krönika slutar i ett önskemål om en stark kulturnämnd och en lika stark kulturchef i kommunen.
Örebro kommun förväntas ta ansvaret.
Jag är inte säker på att det måste vara så. Liksom Marita Johansen skulle jag också gärna se ett mer samlat grepp på kulturlivet i Örebro. Varför? Jo, för att stärka alla olika enskilda kvinnor och män som skapar. För att göra Örebro ännu bättre. Men, jag tror inte att det bästa sättet alltid är att lägga över ansvaret i knät på de politiskt förtroendevalda. Istället är jag gärna själv med och tar ansvar.
Kanske skulle det gå att jobba samordnat och strategiskt med en organisation som har till uppgift att stötta och hjälpa eldsjälar och entreprenörer som skapar kulturupplevelser? Istället för att styra dem med ekonomiska bidrag kanske det är mer värt med praktisk hjälp? Jag efterlyser lite samverkan, en bredare lösning än en kommunal kulturnämnd.
Som företagare i Örebro ligger det också i mitt intresse. Finns det erfarenheter av liknande organisationer, alltså där privata medel möter skattemedel, och bidrar till att skapa utvecklingsmöjligheter i staden? Jag tror det. Kommun, näringsliv och ideell sektor har flera olika arenor för samverkan och samarbete. Det ger resultat. Jag tänker till exempel på Örebrokompaniets goda insatser för att få människor utanför Örebro att komma hit. I Örebrokompaniet delar kommunen, Handelskammaren, City Örebro och föreningen Förnya Örebro (som består av företag som arbetar inom besöksnäringen) på ägandet. Arbetet får nog anses vara ganska framgångsrikt. Beläggningen på Örebros hotell är högre än Stockholms. Den ena tunga kongressen efter den andra kommer till Örebro och turismen slår rekord. Hittills 2012 har staden Örebro vuxit med fler människor än någon annan stad utanför de tre svenska storstäderna.
Så varför inte kopiera detta vinnande koncept? Eller kanske bredda det? Det finns förstås andra aktörer som borde vara välkomna i ägandet.
Örebro skulle må bra av en strategisk utvecklingstanke när det gäller kultur och kreativa näringar. Det finns många kvinnor och män som arbetar med detta i staden. Det skulle hjälpa oss att bygga en starkare stad med en ännu attraktivare livsmiljö. Det skulle göra det lättare för företag att attrahera kompetens som inte finns i Örebro. Det skulle lyfta de här eldsjälarna, så de slutar känna sig som nyttiga idioter.
Jag tror vi kan hjälpa dem med kompetens, resurser, kunnande och nätverk som hjälper dem att utveckla sina idéer och nå en ännu större publik. Vi kan hjälpa publiken att hitta upplevelser som gör våra liv ännu mer innehållsrika. Människor utanför Örebro får ytterligare anledningar att komma och hälsa på.
Jag tackar Marita Johansen för bra tankar. Mitt bidrag för dagen får bli att prata om flera olika lösningar. Det viktigaste är att vi lyssnar, diskuterar och bestämmer oss för något. Om det här fina kulturlivet vi upplever nu ska utvecklas hållbart och kontinuerligt. Mina erfarenheter av att ha jobbat mitt i denna samverkan mellan privat, offentligt och ideellt som kommunikatör och idé-/affärsutvecklare i många år får mig att tro att Örebro har fina möjligheter att kraftsamla här också. Om viljan finns.
Ensam, själv, egen och ovan
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Ungefär så sa hon. Oj, vad det fick mig att tänka. Först gjorde det ont. Sen lättade något. Jag har aldrig riktigt lärt mig att trösta, hjälpa och göra saker tillsammans med andra. Min vana av att göra det är inte så stor. Om det beror på att jag inte blivit det eller märkt att jag blivit det låter jag vara osagt. Det känns inte så viktigt just nu. Men konsekvensen är att jag istället är jag helt fantastisk på att jobba, fixa och lösa problem. En kreativ karaktär. Jag tänker alltid utanför ramarna. Det är ju liksom så jag får den där uppmärksamheten och respekten. Jag är personligt opersonlig. Därför blir allt jag gör jobb. Även sånt som är större, som att vara pappa.
Det där är en ganska jobbig insikt.
Dålig kommunikation
Det här är en fråga till alla mina strategiska kollegor i den ideella intressebranschen. Ni som tänker att det är en bra idé att skicka ut människor med pärmar som med attackerar mig på gatan för att få ett avtal om att jag ska skänka pengar (gärna via månadskonto) till er organisation.
Är detta verkligen ett bra sätt att hitta givare? Hur många av de som ni knyter upp på gatan blir kvar under en längre tid?
Jag frågar eftersom jag känner mig som en surgubbe varje gång någon av era hurtiga, fejkrespekterande volontörer kommer fram och säger ”Heeeeeeej, hur är läget idag?”. Det känns som när mobilbranschens utsända trakasserar mig.
För mig är det kass kommunikation. Som spam. Jag tycker ni är viktiga. Vill att ni ska få mer pengar för att kämpa för det som är bra. Men, det måste finnas 999 bättre sätt att värva givare än detta. Eller?
Instagram bättre på webben
Det här med att fotografera. När jag gör det för ofta kan jag bli trött på det. När jag gör det för sällan saknar jag det. Instagram har blivit ett bra sätt att vardagsfånga olika vyer, infall och tankar. Nu har instagram äntligen blivit bra och överskådligt på webben också, utanför själva appen. Jag jobbar i två kanaler:
instagram.com/fredrikwelander
Här är mina vardagsbilder. Allt och inget. Många.
instagram.com/365bilder
Här är min gamla bildblogg. Nu använder jag instagram för den också. En bild om dagen. Något slags sammanfattning.