En och samma dag har jag läst om politiker som inte tycker flyktingbarn ska få mat i skolan, säljare hos elbolag som lurar på asylsökande dåliga elavtal och en hemsk artikel om människorna som tappat hoppet i USA. Jag blir trött och ledsen. Det är liksom samma berättelse.
Uppgivenheten. Girigheten. Dumheten.
Varje måndag passerar jag Arboga på väg till jobb i Stockholm. Varje gång passerar jag den gamla vägkrogen som blev flyktingförläggning och som sedan dess både satts i brand och attackerats av män med slagträn och stenar. Allt oftare känns det som att den vite mannens välde håller på att raseras. På många sätt bra och naturligt. Västvärldens förfall. En värld som peakade några år innan jag föddes. Men, sättet vi nu krymper den på är inte värdigt. Den här sunkiga inställningen till liv, andra människor och världen utanför.
I skolan lärde de mig att Sverige var ett I-land. Ett modernt, välutvecklat, rikt och internationellt älskat land. Men något har förändrats i det landet. Dumheten växer, ekonomin krymper och intoleransens ideologer växer snabbast i opinionen. Klyftorna mellan de delar som växer och de som inte gör det är enorma. Det känns lite deppigt just nu. Jag stänger av radion och tar bort nyhetsbokmärkena från mina webbläsare. Försöker blunda ett tag. Försöker göra mig av med känslan att jag låter mina barn växa upp i ett U-land. Eller åtminstone ett land som verkligen behöver utvecklas.
Omstart behövs.