fredrik welander i ett långt samtal
Några yrken jag önskar att yrkesvägledaren på Adolfsbergsskolan i Örebro hade pekat ut för den där hårdrockar-wannabee-tönten med stripigt hår, men lite för bra betyg den där dagen för snart 23 år sedan:
Kan jag få byta gymnasieskola? Snälla?
Så länge jag inte har ett hav att kasta mina tankar i får den lilla sjön Trehörningen ta den rollen. Just den här morgonen gick det förvisso inte att kasta några tankar i sjön eftersom den fortfarande ligger under is, men icke desto mindre var det moppepremiär och således också premiär vid Trehörningen den här morgonen.
Igår kväll såg jag filmen Into the Wild. Och blev berörd in på djupet. Idag har jag inte kunnat sluta lyssna på Eddie Vedders musik, som var med i filmen. Society och No Ceiling är två helt fantastiska låtar. Just idag.
Har lyssnat på Khomas ”A Final Storm” ett par dagar och nätter nu. En samling vansinnigt vackra och förkrossande låtar. Så starka och känsliga att jag känner att jag borde skriva en text om dem. Som förr i tiden. Men det räcker med ett ord egentligen:
LYSSNA!
När jag hör min pappa vara ledsen blir jag förtvivlad. Så har det alltid varit. Och kommer alltid vara, förstår jag nu. Samtidigt som jag inser vad mina egna barn kanske känner lite för ofta. Jag saknar min pappa. Eller kanske snarare att vara liten. När pappa gjorde alla rätt hela tiden. När han var den där stålmannen, idolen, stora famnen och allt det där som jag själv också var för några år sedan för mitt stora barn och borde vara nu för mitt lilla.
Ett dödläge måste nog brytas snart. Mitt liv i moment 22. Får nog prata med min pappa om saken.
Först ställde mäklaren som skulle kolla in vårt hus in. Sen gick vi på visning av en lägenhet som i stort sett låg på Essingeleden. Sen på en visning där priset var så lockande att det kom så många människor att det inte gick att se själva lägenheten för alla nackar. Samtidigt lekte Ella med sin bästis som kommit hem från fjällen.
Söndag, bloody söndag.
När Camilla och Hanna skulle träffa kompisar från diabeteslägret i Turkiet tänkte jag passa på att göra något jag alltid vill, men aldrig gör. Så jag tog Ella i handen och gick till Kulturhuset. Planen var Rum för barn och fika. Det visade sig vara tokfullt på Rum för barn och de olika fikaplatserna, så det blev Tokyo Stories i blixtsnabbt tempo och sen en resa till Dieselverkstaden i Nacka istället. Där blev det gofika. Sen kryssade vi runt lite och kikade på ouppnåeliga bostäder.
Om jag nånsin når någon av de där ouppnåeliga bostäderna ska jag hänga på Kulturhuset mycket oftare.
Jag håller inte måttet. Levererar inte det jag borde. Eller jobbar med fel saker. Just nu snurrar allt bara runt. Inga avslut. Inga vägar ut. Får inte till det. Jag borde byta liv. Eller åtminstone livsstil.
Synd bara att jag varken har mod eller råd.