Ni har märkt att jag varit offside och visat att ni bryr er och jag älskar er för det. Tack också ni andra som hört av er med kloka små hälsningar. Jag kan hälsa att humöret är uppåt igen men att jag fortsätter leta efter den där alldeles fantastiska lösningen på alla mina bryderier. Lösningen som kommer göra att jag både kan bo i stan och vid en strand vara en god människa samtidigt som jag är ekonomiskt oberoende och får en möjlighet att göra min närmaste omvärld lite lättare att leva i.
Jag är övertygad om jag kommer hamna i fler luftgropar på vägen dit. Känns skönt att ni finns i närheten.
Skumma Söderort
En polishelikopter har legat i luften ovanför vår lilla skog en halvtimme. Läser på webben att Lidls butik en kilometer härifrån har rånats. Nu öppnar vi inte dörren om någon ringer på.
Glad igen
De senaste veckorna har varit bedrövliga. Humöret har varit lägre än Glocalnet. Flyktcellerna i kroppen började jobba för fullt. ALLT har känts fel, fel, fel. Inget har varit kul, kul, kul. Men idag vände det. Besluten gick äntligen min väg, jag gjorde saker som jag behärskar fullt ut med omedelbar positiv respons. Jag tog en dag då jag arbetade tolv och en halv timme helt egoistiskt då Camilla tog hand om lämning, hämtning och matlagning.
Och som i ett trollslag gick allt min väg. Nu ska jag konservera kraften, lägga mig tid, sova tillräckligt många timmar och vakna med en positiv livssyn för att se möjligheterna igen.
För första gången på länge.
I morgon börjar allvaret igen. Då ska jag börja beta av den långa listan med bilder och andra saker som legat på vänt under veckan. Livet i hundraåttio. Så fasligt mycket lättare när hjärnan fungerar.
Fordonsindustrins framtid i Sverige
Med all respekt för alla människor som riskerar att förlora sina jobb – det är inte Volvo och SAAB som är lösningen på den långsiktiga hållbarheten i svensk fordonsindustri. Att stå år 2008 med onödigt stora bilar på en marknad som efterfrågar något annat talar sitt tydliga språk. Det är som att sälja en tegelstensmobil, telefonkataloger eller något annat som inte efterfrågas.
Alltså ska svenska staten i mitt tycke under inga som helst omständigheter gå in i Volvo eller SAAB. Det vore ett enormt slöseri med skattepengar som endast kommer leda till en utdragen död för bolagen.
Istället borde GM och Ford snabbt som ögat ge någon eller några mer moderna tillverkare av bilar ett riktigt bra bud på att ta över något av varumärkena Volvo eller SAAB. Kanske norska Think vill ta över och reformera den svenska bilindustrin? Det skulle vara en hållbar lösning.
Inte en lösning som skulle trygga jobben för alla som arbetar med att skruva ihop bilar åt Volvo eller SAAB. Inte heller en lösning som håller alla underleverantörer om ryggen. Men en lösning som skulle se till att fordonsindustrin kan överleva. Först i liten skala. Sen i växande.
Därför säger jag till er som letar köpare till Volvo och SAAB. Lär er mer om vad företag som Tata Motors, REVA Electric Car Company, Miljøbil Grenland AS, Tesla Motors, Jinan-Flybo Motor, BYD Auto, FAW och Venturi står för.
Det finns fler.
Ny musik
IAMX har släppt en låt för gratis nedladdning. Thinking of England heter låten som svänger dystert. Om du inte vet något om IAMX läser du någon av de recensioner eller artiklar jag skrivit på dagensskiva.com.
My Lucky Day
Sen har ju Bruce Springsteen börjat portionera ut låtar från sitt kommande album Working on a dream. Idag släpptes energiska My lucky day på MySpace och Amazon.
Men mest spelar jag just nu Slipknots Snuff som sammanfattar hela känsloläget på en gång.
Efterlyses: en vacker plats
Jag har aldrig bott på en vacker plats. Snart trettioåtta och jag har bott på massa funktionella platser. Men aldrig en vacker plats. Jag vill bo på en vacker plats och göra vackra saker, istället för på en funktionell plats och göra funktionella saker.
Ryggen fri
Jag har slutat tro att jag kommer kunna slå mig ned, komma till ro och låta rötterna gräva sig så djupt ned i jorden att jag trivs. Det kommer aldrig hända. Jag förälskar mig i något, brinner ett tag för att till slut slockna och börja leta efter en ny förälskelse. Det gör att jag vill prova nya saker att göra, olika sätt att arbeta och olika platser att leva på.
Därför är jag knappast den bästa livskamraten. Eller pappan heller, för den delen. Om sanningen ska fram borde Camilla lämnat mig för länge sen. Eller jag henne. Eller vi varandra. Men jag tror aldrig jag kommer göra det. Förutom att vi har världens två finaste barn tillsammans så är jag fortfarande så förbaskat förälskad i henne att jag ställd inför valet att lämna en döende värld för en som känns livskraftig stannar kvar.
Men, det skapar problem i min vardag. Gör att jag måste kompromissa mellan försörjning och upptäckande. Mellan ansvarstagande och livsglädje. När jag tror att jag ska vända en snabbgående liten motorbåt är det i själva verket en oljetanker. Det gör tillsammans med min lätt dysfunktionella läggning att jag pendlar i humör. Ena dagen euforiskt lycklig med framtiden för mina fötter. Nästa dag hopplöst deprimerad och redo för slaktbänken.
Och mina nära måste också kompromissa. För att kunna hantera mig och mina känslor.
Just nu är det slaktbänken som gäller. Vi är i stort sett bankrutt. Priset vi betalar för att leva i Södra Stockholm är högre än vad vi tjänar på att göra det. Jag tror heller inte det kommer förändras, för nu har jag insett att kvarnarna mal oerhört långsamt även här. Förälskelsen över att få arbeta på hemmaplan är över. Efter sex månader känns det mest som att jag har en bästis som inte vill det jag vill. Som jag tycker mycket om att vara med, men som samtidigt är rätt trist.
Och då kommer tiotusenkronorsfrågan: Varför? Är det verkligen värt att betala priset för att bo i Stockholm när jag inte längre utnyttjar staden? Just nu letar jag flyktvägar överallt. De senaste två dygnen har jag hittat perfekta lokaler till rimliga priser i Visby för att driva fotoateljé och reklambyrå. Framtiden ser ljus ut och möjligheterna är många.
I drömvärlden.
Jag tror det är svårt att leva med mig. Men vet också att det är svårt att vara jag. För att understryka hur patetisk hela den här situationen är lånar jag ett par rader från en av mina favoritgelikar, Ulf Lundell.
Jag vill ha ryggen fri
Vad vi har är ett hus av kort
Det försöker vi leva i
men när faran kommer vill jag kunna fly fort
Faran är här nu. Men lösningen är inte att fly. Utan att göra upp. Är lite osäker på vad och med vem, men det lär visa sig. Det kanske är starkare tabletter som är lösningen. Eller vetskapen att våren kommer om fem månader.
Dödshjälp är inte aktuellt eftersom jag älskar livet. Men jag skulle kunna tänka mig en kortare tid i medicinskt kontrollerad koma.