fredrik welander i ett långt samtal
Får återkoppling på en text jag läste upp igår. Att det var som texten liksom kom inifrån mig, att orden var mina egna. Funderar lite på det där. Landar i en fråga: Vem läser vem – jag eller texten?
Tänk om det finns ord som är något mer än just ord. Som inte bara är bokstäver kombinerande i en viss ordning för att formulera en mening.
Ordet blev människa. En urgammal formulering.
Min trötta uppenbarelse är lite trött på val. Den där valfriheten tilltalar mig allt mindre. Nu är det dags att välja inriktning på den fortsatta teologiutbildningen. Det finns många olika intressanta kurser att välja, men om jag vill hålla dörren öppen för framtida prästvigning behöver jag hålla mig inom vissa ramar.
Grekiska och Nya testamentet som huvudspår eller hebreiska och Gamla testamentet? Det är det huvudsakliga valet just nu. Har blivit väldigt fascinerad av den judiska bakgrunden, dvs roten till de så kallade Abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam.
Inser att det kommer att vara omöjligt att kombinera studier med jobb från och med hösten. Annat än små, små jobb. Det är fantastiskt att få göra detta som fullvuxen, men känns ibland lite stressigt. Som nu, när det ska väljas.
Askonsdag. Mässa. Nattvard och korstecken med aska och olja i pannan. Galenskap eller en tradition/rit som kopplar ihop människor genom årtusenden? Som så mycket annat så är det nog betraktaren som avgör det. Men, efter en jobbig dag i det profana arbetslivet senare. En jobbig dag med krig i magen och riktigt trött hjärna senare. En jobbig dag med rädslan för politiken, kriget och all den fruktansvärda hets- och krigsretorik som förgiftar hela tillvaron just nu. Då är det fint att få stilla sig i kyrkan en stund. I den stora kyrkan jag nu är kyrkvärd i. Min hemförsamling. Där människor möter varandras blickar. Sitter ned och delar något. Delar på något.
Idag med korset i pannan. En påminnelse om att också jag en dag ska vara den där askan. Vanligen brukar den känslan fylla med mig lugn. Idag? Mer rädsla. Jag vill inte bli aska samtidigt som alla andra. Helst.
Jag har svårt att värja mig för svåra tankar om framtiden. Försöker hålla mig i något. Människor som är nära. Något att tro på. Nu börjar fastan. En tid att stilla något. Att våga välja väg. För mig är det så uppenbart att jag inte längre kan göra det jag alltid gjort. Eller jobbat med så länge. Jag kan det inte längre. Under fastan ska jag försöka komma till ro med det och börja ta konsekvenserna av det. Fullt ut försonas med det nya. Lita på det.
Det senaste året känns i hela kroppen just nu. Jag är glad och tacksam över att få vara där jag är. Jag har hittat hem i kärleken och tvåsamheten. Jag har hittat hem i tron. Nu är det dags att släppa taget om oron och rädslan. Oavsett kriget. Det tar faktiskt emot att smaka på de där orden jag försöker lita på. Just nu. Men, jag vill lita på dem. Att de inte finns av en slump. Jag tror på dem, även om det känns mörkt ikväll.
Allt är som det ska, och ska bli.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.
Kyrkvärd för första gången på högmässa. Gick dit med halsbränna och hög puls. Sov dåligt inatt. Har kört lite för hårt lite för länge och det här med kriget vänder ut och in på mig. Det gör ont i kroppen. Jag är rädd. Rädd för mina barns framtid. Rädd för att alla de där scenarierna kommer att spelas ut redan nu. När jag kommer till kyrkan tar en äldre kvinna hand om mig och ser till att jag förstår vad som ska göras. Vi står och hälsar välkomna, delar ut program och psalmböcker. Under mässan läser jag dagens korta bön och bistår med att tända elva ljus för de människor i församlingen som inte finns med oss sedan förra veckan. Människor som avlidit , alltså. Det är en stark upplevelse det där. Att vara med när människor jag inte ens känner får sina namn upplästa i en nästan fullsatt kyrka. Det skapar relationer mellan tid och rum. Skakar om på insidan. Fick också vara med och dela ut nattvard för första gången. Också en fin grej. Att få titta någon djupt i ögonen och uttala orden i riten – Kristi Blod för dig utgjutet. Det händer något när blickarna möts. Trons mysterium är verkligen stort.
Allt blir lugnare i kyrkan. Det var skönt efteråt. Eftervärmen som spred sig i kroppen. Det här är hemma. Men världen utanför, i det gamla livet gör sig påmint i kroppen. Magen är trasig och jag har fått tillbaka det där tuffa symptomet att jag inte orkar lyfta armarna över huvudet. Ett symptom jag känner igen.
På onsdag börjar fastan. Det handlar inte så mycket om att avstå från något tillfälligt som att våga vandra längs den väg som öppnats. Jag tror att det är dags att släppa taget om den andra vägen, den gamla vägen. Jag går sönder om jag försöker att dela upp mig. Det känns nu. Tydligt. Så mycket av det jag jobbat med och kämpat för är överspelat. Den hållbara utvecklingen var en fin dröm. Freden och friheten också. Jag är glad för att mina föräldrar fick leva nästan hela sina liv i ett Europa där det mestadels var fred. Mina barn kommer inte att få göra det. Och jag kommer nog att leva resten av mitt liv i det här kriget som börjat. Så jag får nog följa den meningsfulla väg som öppnats fullt ut.
Det är söndag. Klockan är 18:30. Jag och hon som jag älskar, min allra bästa vän och livskamrat och jag är ganska utmattade. Jag ska snart ta mig an veckans sista föreläsning. Teodicé-problemet. Varför finns ondska om Gud är fullkomligt god? Det är en stor fråga. Som omfattar människans fria vilja. Den där fria viljan skaver just nu. Kommer liberalismens död också att bli mänsklighetens död? Låt oss hoppas att det inte blir så. Det vore synd.
Det känns lite mörkt nu. Jag är trött och lite utmattade efter en lite för lång och lite för intensiv tid utan riktigt vila. Pandemi och världskrig. För så känns det som att det är nu. Misstänker att jag kommer att leva resten av mitt liv i det här kriget. Liberalismens död, klimatkrisen, den fåfänga kampen om att förlänga den ekonomiska tillväxten. Demokratins fall i USA. Det känns som att Orwells 1984 är på väg att realiseras. Vi kommer att ha tre starka totalitära stater som styr konflikterna. Sedan har vi några till nationer som råkar ha ädelmetaller i uran i stora mängder i sin jordskorpa.
Vi andra? Vi kommer att vara beroende av dessa på ganska många sätt.
Hörde på Ekonomiekot i morse att många så kallade småsparare flyr sina Rysslandsfonder. Det kanske är rimligt. Men att de flesta av dem väljer att placera i oljefonder istället. Det är direkt orimligt. Civilisationer krigar mot civilisationer. Samtidigt verkar den mänskliga civilisationen fortsätta kriget mot sig själv. Det känns inte som att det går så bra för oss med de globala hållbarhetsmålen.
Jag fortsätter att vända åt ett annat håll. Två föreläsningar in i kursen om Systematisk teologi bekräftar för hjärnan det som magen och hjärtat redan vet. Det är bara att följa med.
Nu blir inget längre som förr, pappa. Så sa Hanna när jag tog med henne till Huddinge sjukhus när hennes lillasyster Ella var alldeles nyfödd. Vi är nog där igen. Nu blir inget längre som förr.
Tänk om Gud är energin som efter att den lämnat solen aldrig kan förstöras utan bara hittar nya vägar.
Tänk om Gud är kolatomen som inte kan förstöras.
Tänk om Gud är den där värmen som du känner i ansikten i klarblå dag i mitten av januari.
Tänk om Gud är det där skrattet som du inte kan låta bli att smittas av.
Tänk om Gud är den där pigga morgonen när alla andra sover och du får saker gjorda.
Tänk om Gud var den där goda middagen du bjöd på.
Tänk om Gud är det perfekta moll-ackordet.
Tänk om Gud är blicken du möter som inte behöver ord.
Tänk om Gud är värmen du känner när du hjälpt någon.
Tänk om Gud är modet när du vågar be om hjälp.
Tänk om Gud är den perfekta isen på sjön när du skrinnar ut.
Tänk om Gud är vågorna som slår mot stranden där du står.
Tänk om Gud är den gamla eken du sitter lutad mot.
Tänk om Gud är sucken som kommer när du tar den första klunken.
Tänk om Gud är orden “God natt, älskling. Sov gott.”.
Tänk om Gud är din mamma.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att dansa.
Tänk om Gud är killet i magen när du tar det modiga språnget.
Tänk om Gud är levlingen.
Tänk om Gud är jäsningen som får brödet att resa sig.
Tänk om Gud är författaren du läser.
Tänk om Gud är känslan av tillsammansskap i havet av människor framför den stora scenen.
Tänk om Gud är artisten på scenen.
Tänk om Gud är den spegelblanka kvällstystnaden i ljum kajaktur i augusti.
Tänk om Gud är den krispiga klarkalla morgonpromenaden.
Tänk om Gud är du i någon annans liv.
Tänk om Gud är den där ellipsen alla himlakroppar rör sig i.
Tänk om Gud är livets cirkulära flöden i årstidernas skiftningar.
Tänk om Gud är mellanrummet där saker kan uppstå.
Eller å andra sidan.
Tänk om Gud är nätterna du inte kan sova.
Tänk om Gud är punkan på cykeln på morgonen när du har bråttom.
Tänk om Gud är sjukdomen som inte ger sig.
Tänk om Gud är hotet och hatet och polariseringen.
Tänk om Gud är rädslan du känner för det okända.
Tänk om Gud är pandemin.
Tänk om Gud är pusselbiten som försvann.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att gråta.
Tänk om Gud är orättvisan som aldrig släpper människorna ur sitt grepp.
Tänk om Gud är den trasiga manicken du behöver betala någon för att laga.
Tänk om Gud är plutonium i en stidsspets riktad mot din stad.
Tänk om Gud är slaget som dödar en människa.
Tänk om Gud är paniken som får dig att sluta andas.
Tänk om Gud är det tomma kontot i slutet på månaden.
Tänk om Gud är tystnaden i ensamheten i ditt liv.
Tänk om Gud är gåtan du inte löser klart.
Tänk om Gud inte är svaret, utan frågorna?
Tänk om Gud är ett litet ord skapat av människor.
Tänk om Gud inte är något som existerar, utan själva existensen.
Kanske är det något att tro på, istället för att tänka på.
Något som varken går att fly ifrån eller prestera sig till.
Existensen. Tänk om du är en del av den.
Jag blir drabbad. En stark primitiv och ren känsla tar över min mage, min bröstkorg och sprider sig ut i hela kroppen. Tårar växer fram bakom ögonen. Känslan är inte en utan många. Värme, sorg, lycka, tacksamhet. Det känns som att jag suddas ut en kort stund och blir en del av allt och alla i alltet.
Vad är det som händer?
Vi är några få personer som stilla och liksom från varsitt håll samlats i den stora kyrkan. Det är fredag och middagsmässa. En kort, avskalad mässa där vi möts, leds i textläsning av en präst, får dela nattvard, önska varandra frid och skickas hem med Guds välsignelse. Det är inte något som liknar den traditionella högmässans glam och fest. Nej, det här är befriande tomt på allt överflödigt.
Känslan uppstår när prästen uttalar några särskilda ord precis innan vi välkomnas att ta emot det lilla brödet som doppats i vin. Det är som att något bryter igenom hela mitt skal, hela min påhittade person, den som jag visar upp för världen. Något sprider sig inifrån och ut. Jag blir drabbad. Älskad och sedd. Upplevelsen är större än ord kan göra rättvisa.
I den här stunden, och i dess eftervärme, så blir alla ord, teorier, tankar och studier väldigt små. Teologin har många saker att säga om min upplevelse. Även psykologin. Det finns en term – Illud Tempus – som beskriver känslan. En känsla som är min, som drabbat och drabbar så många andra att den finns beskriven på olika sätt av vetenskapen. Kanske är det själva meningen med riten, kanske inte. Kanske är det just detta som låg bakom orden om att drabbas av Helig Ande, som återfinns i Bibeln, kanske inte.
I kristen tradition talar vi om att vara en och samma kropp. I Budhistisk tradition finns tankar om att undvika dualitet. Att allt är inget och inget är allt. När jag är på middagsmässa så känner jag det så starkt att jag slutar tro. Jag vet.
Allt är oändligt på utsidan.
Jag är oändlig på insidan.
Det kan svindla.
Jag är inte rädd.
Jag är inte färdig.
Allt är som det ska, och ska bli.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.
Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.
Det är fredag. Jag är drabbad och tacksam.
Har jag förlorat förståndet? Nej, allt är glasklart.
Allt är oändligt på utsidan.
Du är oändlig på insidan.
Det kan svindla.
Var inte rädd.
Vi är inte färdiga.
Allt är som det ska, och ska bli.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.
Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen. Något att tro på.
Jag har börjat på folkhögskola. Det är fantastiskt. På många sätt. Till och med digitalt. Tack.
Slutför inlämningsuppgift. Deltagande observation av mässa. Ska lämnas in i samband med de kommande två dagarnas hemtenta. Ämnet är religionspsykologi och kursen avslutar höstterminen. Min första på teologprogrammet.
Avslutar analysen av mässan så här:
”Den liturgiska akten hjälper deltagarna att bryta något. Stort är trons mysterium säger prästen i samband med riten. Stort är också människornas upplevelse av det där mysteriet. Och av varandra. Numinosum. Något starkt händer. Teorierna känns som praktik genom riten när vi upphör att existera som egna individer och blir en del av det stora transcendenta. Det overkliga blir verkligt. Jag såg en annan sida av några okända människor. En sida jag kände igen. Kanske mig själv. Eller något jag vill se.
Frågan är hur det jag känner kan analyseras?”
Det har gått fint att börja studera igen. Känns hemtamt. Trots att jag jobbar mer än någonsin. Kanske för att jag inte försöker lära mig lika mycket som jag försöker förstå. Något kallar. Något drar. Jag försöker att förstå och följa. Det går bra, så här långt. Religionspsykologin har varit lite tuff. Mest för att jag är vansinnigt trött på att alla idéer om att människan och vår hjärna är någon slags maskin som alltid går att mäta och förklara.
Jag gillar fenomenologi. Alltså att religionen får vara mystisk. Att närma mig den på det sättet. Snart börjar jag Svenska kyrkans grundkurs. 50 procent studietakt under året som kommer.
Jobbet? Det minskar. Sakta men säkert. Det är bra. Meningen finns inte där längre.