Gör bara saker du gillar


Det är en av de bästa och viktigaste sammanfattningar jag sett. Om världen bestod av människor som gjorde saker de vill göra istället för saker de tjänar pengar på, då skulle vi kanske leva i hållbar utveckling istället.
Det är så enkelt. Liv handlar om lust. Varför lär vi inte våra barn och unga det? Alla borde säga så här. Titta på den här korta filmen. Det finns inte ett enda hållbar argument för att alla lärare och föräldrar skulle säga samma sak till barn och ungdomar. Hela tiden.
Life ain’t no rehearsal.

#dethärärmittland

Just nu på twitter. En lavin av människor. Iofs skrämmer det mig en aning, eftersom vi fortfarande vill claima ett land, snarare än en värld. Nationalstaten är liksom roten till det onda i all denna hemskhet, tänker jag. Men okej. Börjar väl med att visa att  #dethärärmittland. Också.

Hjälp!


Det är onsdag. 14 november. En Sverigedemokrat får lämna några av sina uppdrag inom partiet för att han agerat (på fyllan) som hans ideologi enligt all rimlig logik måste leda honom att göra. Han uttrycker hat och överlägsenhet mot ett par män med annan hudfärg/etnisk bakgrund och en ung kvinna. Kallar dem för fula saker. Etcetera. Fångat på film och uppvisat. 2,5 år efter att det hände.
Jag ser hatet i hans ögon. Han är så jäkla arg. Bitter. Förtvivlad. Allt går åt helvete och det är någon annans fel. I det här fallet männen som han kallar några av de vanliga rasistiska sakerna. Och några nya. Den unga kvinnan som lägger sig i och kallas för hora.
Straffet han får är gatloppet. Uthängd och avklädd. Hånas offentligt. Utsparkad av sina partikompisar. Grabbgänget. Bara för att han tror på sin egen ideologi. En ideologi som på inga sätt är ny. Nu övertagen, utvecklat och putsad av en ny generation. De kallar sig Sverigedemokraterna och är det tredje största partiet i mitt land nu.
Jag tror den här incidenten kommer göra partiet större. Och att Erik Almqvist sitter kvar i Sveriges riksdag.
Har just läst ett par hundra kommentarer till den här händelsen på Facebook, twitter och några dagstidningars webbplatser. Där uttrycker ungefär samma människor ungefär samma saker som alltid. Det handlar om vänsterjournalister och etablissemangets förtryck. Om felaktiga tolkningar och klipp.
Bla.
Bla.
Bla.
Det är lite bittert och världsfrånvänt. Kunskapsföraktande. Om det kan jag, andra tyckare och ledarskribenter fortsätta tjata. Eller försöka hitta en annan ingång. Men, jag ser inget nyhetsvärde i att en Sverigedemokrat som agerar som en Sverigedemokrat straffas för det genom att avgå från några uppdrag. Vem granskar ideologin? Argumenten? De som är i det där utanförskapet. De bittra. Gör vi dem lite gladare, vänligare och mer välkomnande genom att förlöjliga dem igen? Under hela 2000-talet har de etablerade partierna och tankesmedjorna försökt ägna sig åt härskarpraktik och trott sig kunna ignorera eller håna Sverigedemokraterna till döds.
Resultatet är inte fint. Det tog oss hit. Ett gäng främlingsfientliga lajvare i kostym och skjortor med färgglada knappar har blivit landets tredje största parti. De har fått journalister anställda av SVT att fråga hur mycket invandring Sverige tål. De har fått normalt funtade personer att imponeras över att SD-partiledaren gör sig jäkligt bra framför tevekameran.
Det tog ganska lite tid och ännu mindre förnuft för Sverigedemokraterna att bli etablerade i mittfåran.
I en tid när klyftorna mellan människor växer allt snabbare. När 200 av 290 kommuner saknar tillväxt. När världen växer jättefort, men de flesta delarna av vårt land krymper och föråldras. Då växer ett parti som vill sluta Sverige från omvärlden snabbare än alla andra. Ja, jag tror också det handlar om en havererad integrationspolitik. Av någon anledning har upplysningens idéer och tankar om utveckling inte integrerats i tillräckligt hög grad i Sverige. Alldeles för många människor står utanför den kunskap som gör att människor utvecklas. Att sociala sammanhang och människor som hjälps åt för generna vidare. Inte de som stänger in sig. Stora delar av landet jag lever i har fastnat i någon slags urmanlig brukarkultur som tappat fokus och inte utvecklats i takt med omvärlden. De har isolerat sig i geografiska områden och vill inte integreras med omvärlden.
Som det var förr. När allt var bättre.
I de här delarna av landet är det alltid någon annans fel.  Ofta invandrarnas. Att bruket lades ned. Att Systembolaget stängde. Att hålen i gatan blir allt större och allt fler. Sorgligt, eftersom felet är utvandrarnas. De som lämnade en plats för att få andas och utvecklas. De som invandrade någonannanstans för att kunna gå framåt. Åkte bort för att skapa. När hemmajorden sluta vara bördig nog.
Vi är inne i en nattsvart nedåtgående spiral här. Ungdomar som behöver kunskap får den inte för att en kommunal skolbudget inte håller. Människor som borde välkomna att det kommer andra för att leva på orten möter dem med stenar, brandbomber och fula ord. Den där blicken. Som nästan aldrig fastnar på film. Jag är helt övertygad om att det händer hundratusentals liknande incidenter varje vecka i Sverige. Där en bitter, kunskapstörstande ung man utan framtidsförhoppningar slår nån annan på käften, kallar en kvinna för hora och skyller på invandrarna. Eller stockholmarna. Eller politikerna. Eller Djurgården. Eller bara dom andra.
Läs kommentarerna. Stanna upp ett tag och fundera. Vad var det som hände?
Det går inte så bra nu. Att Erik Almqvist offras gör knappast någon skillnad. Jag tror att vi behöver lyssna. Försöka förstå. Först då kan vi börja diskutera. Vi har försökt härska bort de här tramsiga, arga, okunniga och ignoranta grabbarna ganska länge nu. Det har gjort dem större än Folkpartiet. Miljöpartiet. Vänsterpartiet. Centerpartiet. Kristdemokraterna. Jag läser miljoner tecken text om det amerikanska presidentvalet. Initierade texter om grekiska nynazister. Stänger av och loggar ut. Samtidigt som allt fler unga män tycker tjejer är horor, skiter i skolan och tycker att allt är någon annans fel.
Snälla, kan någon starta om mig? Jag behöver energi. Hopp och tro på någon slags framtid. För just nu känns det som jag fått pyspunka på en väg som kantas av bittra, arga, unga män som kommer slå ihjäl mig om jag stannar. Eller kalla mig hora.

Ett tack och några rader om KONY 2012

Apropå Kony 2012. Jag tycker om naiva människor som vill agera när de ser något som väcker känslor. Människor som vill göra något bättre. De människorna som skapar förändring. Att håna dem och stigmatisera dem för deras känslor och vilja leder knappast till utveckling. Bara till att ytterligare några unga kvinnor och män tar plats i den grå tysta massan och slutar våga förändra eftersom de är rädda för att framstå som mindre vetande eller rent av dumma i huvudet nästa gång de ser något de vill påverka.
Vad som är rätt eller fel när det gäller krafterna bakom KONY 2012-kampanjen kan inte jag med säkerhet veta. Jag kan bara lita på mitt eget omdöme och den information jag tar till mig. Men, kanske mest av allt känslan av att en man med Konys CV måste tas in och bort från de miljöer där han gör livet otryggt och farligt för väldigt många andra. Det handlar inte om att försvara krigshetsare eller naiva hipsters med neo-koloniala vibbar från USA. Men det får absolut inte handla om att direkt eller indirekt rättfärdiga en tokigt kriminell galning som tycker det är okej att kidnappa barn. Våldta barn. Hjärntvätta barn. Droga barn. Göra mördarmaskiner av barn. Och så vitt jag förstår är det just det som händer medan diskussionen om den här kampanjen blir allt mer intensiv.
Jag vill att Joseph Kony grips och ställs inför rätta i Haag.
Jag vill att min regering driver frågan i EU och FN.
Jag vill att EU och FN driver frågan gentemot berörda länder och regeringar i Afrika med respekt för deras suveränitet.
Jag tänker inte skänka pengar eller köpa något från Invisible Children eftersom jag inte tycker att de använder pengarna jättebra sätt, utan snarare påminner om hur SVT och Melodifestivalen och Telia jobbar tillsammans. De kanske till och med är CIA som vill komma åt Al-Shaabab. Men, jag är oerhört tacksam för att Invisible Children gjorde mig medveten om en man och ett enormt problem jag aldrig hört talas om.
Eftersom det handlar om barnen. Mest av allt.

Nyheter från mannens skapelse – industrins och ingenjörens samhälle – gör mig inspirerad

Morgonens nyhetsflod gjorde mig lite inspirerad. Trött, lite ledsen och frustrerad, men mest av allt inspirerad. Till vad vet jag inte riktigt. Antingen att stänga av, eller att engagera mig i något. Det handlar om den gamla världen. Idéerna som gång på gång återvinns lite fantasilöst och reser hinder för en mer hållbar utveckling. Tre aktuella exempel vred om mitt huvud ett par varv.
1. USA köper Carl-Gustav och jag förväntas jubla
Ett granatgevär som heter Carl-Gustav (som vår kung, en utmärkt bild för Sverige utomlands) och är jättebra på hjälpa en man med rätt utbildning att döda andra människor ska säljas av företaget SAAB Bofors Dynamics till USA:s armé. 200 miljoner kronor handlar det om, men det är mest en början. Goda nyheter för Karlskoga, utropas det här där jag bor. Trots att det inte verkar leda till några nya jobb ens. Det har blivit en allmän sanning i landet där jag lever att vi behöver vår vapenindustri och vapenexport. Vi pratar gärna om den som något abstrakt. Kunnande, teknikutveckling och välstånd pratas det om. Fortfarande hörs då och då att vår egen förmåga att försvara oss bygger på den här industrin.
Men, det handlar i all enkelhet om att du och jag och våra barn ökar vår rikedom och ekonomiska välstånd genom att sälja saker som har som enda uppgift att döda andra kvinnor, män och barn. Punkt.
– Det här är ett riktigt genombrott för oss, säger Tomas Samuelsson, chef för Saabs affärsområde Dynamics.
Ne, det är ett fortsatt sammanbrott menar jag. Det finns andra och mer hållbara sätt att bygga välmående och välstånd. Jag undanber mig välstånd byggt på andra människors död. Klarar mig bra utan ännu mer avancerad kunskap och teknik som handlar om att döda fler människor. Mer effektivt. På större avstånd. Det här är inte ett Playstationspel vi pratar om. Det här är riktiga vapen som dödar riktiga små flickor. Och pojkar. Och kvinnor. Och män.
2. Schweiz köper JAS och jag förväntas jubla
Sen kommer jag till nyheten att regeringen i Schweiz planerar att köpa 22 stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen. Ungefär 22 miljarder kronor kommer det att kosta kvinnor, män och barn i Schweiz. Det lilla neutrala landet i Europa behöver tydligen nya flygplan. De har tydligen ett behov av vapen.
– Det som är bra för Sverige och andra länder måste också vara bra för Schweiz, sade Schweiz försvarsminister Ueli Maurer vid en presskonferens.
Här är en svensk som inte tycker att det är ett dugg bra. Jag förstår inte varför skattepengar som troligen behövs till mycket viktigare saker som skola, vård, omsorg, entreprenörskap och hållbar energiproduktion ska läggas på 22 stridsflygplan. Jag kan inte förstå varför det är bra för mig och mina barn att någon annan pappa och hans barn ska betala priset för mitt lands fåfänga försök att hålla liv i ett urgammalt industriprojekt som aldrig riktigt blommat. Annat än i retorik, marknadsföring och Nextopia.
Jag har betalat stora delar av projektet med mina skattepengar. Pappan i Schweiz betalar med sina. Vinsten går till någon helt annan. Där skedde den enda reella utveckling. I någon annans vinst.
– Detta förstärker Linköpings position som flyghuvudstad och det är bra för den fortsatta utvecklingen av svensk flygindustri. Det har stor betydelse för Linköping, för regionen och också för landets förmåga att utveckla högteknologiska produkter som Gripen, något som är en motor för annan utveckling, säger Lena Micko (S).
Att vi bygger ett stridsflygplan vars huvudsakliga funktion är att förse en pilot med teknik att döda så många andra människor som effektivt på så långt avstånd som möjligt – precis vilken annan utveckling är det en motor för undrar jag. Behöver vi verkligen den tekniken och den kunskapen så mycket?
3. Avtalsrörelsen
I morse på lokalradion hölls ett ganska småmysigt, puttrigt och intetsägande samtal om det som kallas avtalsrörelsen. I studion hos programledarna var en facklig representant på besök. En man som pratade ett gammaldags språk byggt på lika gamla värderingar. Det handlade om gubbarna på golvet. Att ett kollektivt vi inte kräver mer än vi har rätt till. Men också om konkurrentländer.
Okej. Kvinnorna lyste med sin frånvaro, det där kollektiva viandet kändes lite odefinierat även om det kändes som att fackets man menade alla i hela landet, och insikten om att världen idag består av människor i olika länder som är beroende av varandras egenskaper oavsett nationsgränser saknades helt.
Det kändes som när jag lyssnade på radio innan jag gick till högstadiet. Samma ordval, samma idéer. Som förr i tiden. Första december 2011. Den gamla manliga världen. Industriprocessernas och ingenjörskonstens samhällssystem. Där vi står mot dom och vårt välstånd är viktigare än alla andra människors rättigheter. Där vi är gubbarna på golvet och alla andra är nån slags objekt att hantera. Den vite mannens kungarike. Ganska ofta låtsas jag om att den världen inte finns längre. Men ibland, som idag, påminns jag om att det faktiskt fortfarande är den världen jag lever. Det är den jag betalar skatt till och försöker lära mina döttrar att förhålla sig till.
Den inspirerar. Frågan är bara hur? Världen förändras och livet är inte på låtsas. Du och jag kan bättre än så här. Förtjänar bättre. Den typen av nyheter jag lyssnade på handlar inte om kunskap. Inte om något nytt. Jag tror vi måste prata mycket mer om det som är viktigt för oss idag och imorgon.
Det var ett par år sedan den här världen slutade dominera BNP i Sverige. Ändå dominerar den politik och utvecklingssamtalet på många håll. De allra flesta kommuner i Sverige krymper och imploderar sakta på grund av de helt är byggda på den här världen. Jag tror det är dags att byta agenda. Eller åtminstone lyfta upp punkter som handlar om respekt, värderingar, jämställdhet, jämlikhet, entreprenörskap, kunskap, hållbar energiproduktion och hållbar utveckling. Välstånd istället för tillväxt.
Här och nu. Är inte lika med då. Och jag är trött på att lyssna på mig själv och andra vita män nu. Det samtal vi fört de senaste hundra åren har inte precis gjort att människan lever på ett hållbart sätt. I någon aspekt.
Alltså måste någon annan ta över samtalet.

Därför går jag inte med i din grupp

Av uppkommen anledning kommer här ett litet uttalande, en förlängning av det jag skrev om att fatta det ofattbara. De senaste veckorna har gruppsorg, grupphat och annat gruppknas förekommit i hög utsträckning i närheten av mig. På gott och ont. Mina tankar handlar också om de goda och de onda. Eller snarare om att de inte finns.
Jag är nämligen lite trött och orolig för gruppen. Ser ingen framtid i att människor sluter sig samman i grupper som pekar finger åt varandra. Eller slår varandra. Hackar ihjäl varandra med machete. Eller bombar varandra med radiostyrda flygplan. Mitt liv blir inte bättre för att jag ställer mig i en grupp som bashar Sverigedemokrater. Jag känner inte att jag bidrar till en smartare och trevligare värld genom att ställa mig i kön med alla andra som vill spotta på en tågkonduktör som i en given situation tappade huvudet och gjorde fel. Tror inte jag blir en klokare och bättre människa genom att hata männen i bandet Takida bara för att de gör musik som jag ogillar.
Det motverkar det jag egentligen vill. Därför låter jag inte någon annan ta mig som gisslan för att driva opinion, dvs åsikt i grupp. Fyrtio år gammal har jag aldrig träffat en genuint elak, ondsinnig människa. Då har jag ändå träffat ganska många och jobbat ganska nära politik i många och långa år. Onda människor finns helt enkelt inte. Lika lite som goda. Det finns människor. Människor med kunskap, erfarenhet, känslor, tankar och åsikter. Alla människor är lika mycket värda. Det står liksom fastslaget i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Jag tror det är bättre att möta människor med respekt. Istället för att gå med i någon allmänmoralisk folkdomstol som dömer ut människor på löpande band. Att jag ständigt berättar berättelsen om mig själv som god människa genom att citera och hänga de jag ogillar förändrar knappast något. Jag provade det i skolan. Från förskolan upp till gymnasiet. När vi grupperade oss genom att utesluta någon eller några. Det kallas mobbing ibland. När jag var liten var det här en ganska primitiv grej. Den som var tjock eller hade glasögon fick i sin lindrigaste form inte vara med på lekarna under rasten. I sin värsta form blev han eller hon knuffad, slagen, nedstoppad i en toalett, dränkt i snö eller något annat vi barn tyckte var tillräckligt elakt. Ju äldre jag blivit desto mer sofistikerat har uteslutningsarbetet blivit. Mer psykiskt än fysiskt. Samma skit likförbannat.
Efter fyrtio år inser jag att det inte fungerat särskilt bra. Därför försöker jag förstå människor istället. Jag hoppas att det kommer göra det lättare för mig att påverka. Eftersom respekt för människans rätt till sin åsikt är något helt annat än respekt för åsikten i sig.
Jag företräder mina åsikter. Ingen annan. Det betyder inte att jag skiter i allt, dig eller de som har sämre förutsättningar än mig. Det betyder bara att jag tycker att alla har rätt att vara sig själva. Att jag accepterar att det är bättre med nio miljoner människor i ett land som gör sin grej än att en människa dikterar vad alla andra ska göra.
Mångfald behöver inte grupper. Solidaritet och sammanhållning behöver inte grupper. Det enda som behövs är människor som bottnar i sina egna liv och ges möjlighet att tänka fritt och stå för sina egna känslor och åsikter. Med tillägget att vi också respekterar allas rätt till samma möjlighet. Då blir det lättare att mötas. Att diskutera och utveckla. Tillsammans.
Därför slutar jag twittra fyndiga små kommentarer som bara sågar andra. Därför slutar jag kokettera med min egen godhet genom att bara hänga ut andra.Därför går jag inte med i din grupp. Det funkar inte för mig längre.

Fatta det ofattbara

En man mördar kallt och metodiskt i Oslo. Ganska många andra av oss blir djupt berörda. Visar känslor på olika sätt. Många undrar hur, var, varför och massor av annat. Ofattbart är ett vanligt ord.
Men, det är inte ofattbart. Inte alls, tänker jag. Tvärtom, det är ganska lätt att fatta. Mördaren, terroristen, gärningsmannen – Anders – har nämligen beskrivit sitt motiv. Det finns i ett omfattande dokument. Jag har läst igenom delar av det. Känner igen det mesta av innehållet från andra dokument som sprids av människor som ogillar mångfald, socialism, islam och annat.
Skillnaden är förstås vad Anders valde att göra. Han valde att mörda. Tog sig rätten att gå ut i krig mot världen. Tog livet av många andra människor för att uppnå ett politiskt mål och sprida sin idé. Varför? Rimligtvis för att försöka förändra världen på ett sätt som han trodde på. Galet? Mördandet, absolut. Oförlåtligt? I min värld, ja. Men, det är viktigt att komma ihåg att det Anders gjorde tyvärr inte är något unikt. Det händer dagligen. Människor vill något. Gör det utan att ta hänsyn till att några andra kanske inte vill samma sak. Som när länder förklarar varandra krig på grund av naturresurser. När en självmordsbombare utlöser sin laddning. När en samling unga män i fotbollströjor slår och sparkar en annan man i en annan tröja, trots att ingen av dem egentligen bryr sig om fotboll. När en man tvingar till sig sex i en lägenhet någonstans i Sverige. Eller något annat.
Det är tyvärr inte ofattbart. Snarast ett normalt sätt som vi människor fungerar när vi låter oss ledas av andra istället för att tänka själva. I chocken och det känslomässiga vågsvallet efter de här fruktansvärda dåden har jag noterat människor i mina flöden på facebook och twitter som:

  • hatar och hetsar mot SVT för den usla bevakningen av det hemska i Oslo
  • bannar människor som inte skrev att de sörjde utan fortsatte skriva sina vanliga uppdateringar
  • bannar människor som inte klär sin profilbild i den norska flaggan
  • först hatar muslimska terrorister och senare den ensamma norske terroristen

Det är just detta som är problemet, tänker jag. Att ganska många av oss människor har alldeles för lätt för att ta ställning mot. Mot andra människor, mot företeelser, företag, politiska partier, fotbollslag eller vad som helst. Vi sluter oss samman i led och grupper som tar ställning mot andra led och grupper. Motstånd, hets och hat är lätt, särskilt när vi gör det tillsammans mot andra. Tänk om fler av oss valde att vara för något istället. Valde att bejaka. Bjöd in istället för att döma ut.
Anders var mot. Ganska tydligt. Han tog all sin motvilja och sitt motstånd och mördade skoningslöst och kyligt. Det skulle de allra flesta av oss aldrig ens drömma om att göra. Därför finns det ingen poäng i att ta ställning mot våldet, dumheten, Anders, främlingsfientligheten och galenskapen. Jag utgår ifrån att du, liksom jag, är mot sådant. Det är liksom självklart.
Jag vill vara för istället. För kärlek, respekt, öppenhet, mångfald, demokrati, engagemang, jämlikhet, jämställdhet och tron på att jag är bra – liksom du. Jag vill leva ett bra liv där jag tar hänsyn till andra samtidigt som jag utvecklas och växer. Jag vill prata med andra. Byta kunskap, känslor och erfarenhet. Jag vill göra det utan flaggor. Utan partisymboler, logotyper och slagord. För jag är bara en människa. Som ingen annan kan ta som gisslan och förminska till ett argument för sin idé. Jag tar ansvar för mitt sätt att tänka, vara och göra. Vill låta dig ta ansvar för ditt. De gånger du inte tycker, är eller gör som jag tänker jag respektera dig. Inte naivt och dumt, men med respekt för dig som människa. Det enda jag kräver är samma respekt tillbaka.
Jag tänker inte bli medlem. Inte klä min profilbild i en flagga, ett band eller något annat. Ingen annan talar för mig, tack. Det gör jag själv. Mina känslor trivs inte i grupp. Men, för dig som tycker att det är ett bra sätt att agera är det förstås både viktigt och bra. Vi fungerar olika.
Det som hände i fredags var hemskt. Vidrigt och fruktansvärt. Men, inte ofattbart. Så länge som en majoritet av de människor som påverkar vår världs utveckling gör det genom att vara motståndare till olika saker snarare än förespråkare för bättre saker är det tyvärr sådana här saker som händer. Som att en förvirrad ung människa låter sig inspireras av andra och odlar ett hat under många år som slutar i att han begår handlingar som i all sin vidrighet ändå framstår ett resultat av ett logiskt och stringent tänkande. Ett tänkande baserat på hat och motstånd.
Jag är trött på fördömanden och uteslutning. Nu om någonsin är det dags att bjuda in. Öppna dörren och prata. Tydligen går det runt uppmaningar just nu till journalister att inte rapportera vad Anders (terroristen och mördaren i Norge) kommer anföra när han ställs inför rätten. Argumenten ska vara att hans idéer inte ska få större spridning. Det är knasigt att argumentera så.
Det hemska försvinner inte för att jag blundar. Jag vill veta. Försöka förstå. Människor med konstiga idéer – fundamentalister i alla riktningar (politiska, religiösa, idéburna) – försvinner inte för att jag låtsas att de inte finns. Först när jag försöker förstå kan jag möta de här människorna. Diskutera. Visa respekt för att deras åsikter finns. Jag är inte mer värd bara för att jag tror på det jag tror på.
Ta ett djupt andetag. Läs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Börja ta ställning för. Människor. Jag tror att det ofattbara blir lättare att fatta om jag lyssnar och respekterar. Innan jag försöker påverka och övertyga.
Men, först en tyst minut för de oskyldiga offren. 12:00 idag.

Robert Collin och Håkan Juholt får inte röra mina pengar!

SAAB gör fina bilar, okej. Men de säljer inte. Företaget har inte varit lönsamt på många år. Borde försvunnit för länge sen. Men av skäl som jag inte kan koka ned till något annat än nationalistisk industriromantik, dumhet och nostalgi finns företaget fortfarande kvar. Tack vare att utländska lycksökare från länder som USA, Holland och Kina lyckas så dunster i tillräckligt mångas ögon för att produktionen av bilar som ingen vill ha ska fortsätta. Eller vänta, sedan ett kvartal produceras ju inte ens bilar. Bara tomma ord.
Nu verkar det slutgiltigt vara kört. Underleverantörerna får inte betalt. Inte heller de anställda. Och sedan början av april har det inte gjorts någon bil i Trollhättan.
Nu börjar en del mindre sluga män, faktiskt uteslutande män, ropa på regeringen igen. Det är lite oklart vad de vill. Kanske att staten ska köpa SAAB och göra bilar ingen vill ha. För dina och mina skattepengar. Kanske något annat. Hur som helst framstår herrar som motormannen Robert Collin, socialdemokratmannen Håkan Juholt och fackmannen Stefan Löfvén som rätt imbecilla just nu.
Inse fakta. Det är över. Sluta ta billiga poäng på nostalgi, nationalism och industriromantik. Sluta lura i de stackars människorna i Trollhättan att det finns hopp.
Uppmaningen är rätt enkel från min sida. Är du anställd av SAAB? Kräv dina lön. Begär företaget i konkurs. Vill du rädda SAAB? Köp en bil. Men om du föreslår att mina skattepengar ska gå till att rädda en produkt som inte säljer får du rött kort. Då rekommenderar jag att du flyttar till Nordkorea. Alternativt läser på lite om den grekiska ekonomin.
Hårt? Cyniskt? Ja, kanske. Men inse att vi inte kan leva på låtsas. Livet är på riktigt och ibland är det förjävligt. Hade rätt människor insett och agerat utifrån detta för tio år sedan hade Trollhättan sett annorlunda ut idag. Då hade människor levt i verkligheten istället för i en dålig saga.
Vad hände förresten med den produktionsfärdiga el-SAABen jag fick åka i under Almedalsveckan 2009?