Det har blivit dags att gå vidare. På riktigt. Efter en längre tid av två olika liv är energin slut nu. För många sömnlösa nätter med känslor som slåss i bröstet. Alldeles för mycket dåligt samvete i krig med urstarka känslor av kärlek och liv.
Jag har lämnat en relation. En livslång relation tillsammans med en människa som behöver mig. Jag har gjort henne väldigt, väldigt illa. Och det gör också mig illa. Eftersom jag har så oerhört svårt att leva med den vetskapen. Samtidigt har jag gjort oss illa i många år genom att liksom lågintensivt inte vara i relationen. Den är över nu. Den kärleksrelationen finns inte längre. Jag vill att vi ska kunna prata med varandra. Stötta och vara PÅ varandras sida, snarare än tvångsmässigt VID varandras sida. Vi har två fina barn tillsammans och är förevigt förenade av de banden. Och de band vi knöt av erfarenheter, lust och nöd i 25 år.
Men för att klara av att gå vidare så måste jag gå framåt nu.
För en tid sedan var det någon som öppnade en helt ny värld. Någon som förälskat sig i mig. Någon som jag också förälskade mig i. Eller nej, helt förlorade mig i. I en ren, ärlig och väldigt stark kärlek. Men vi har inte kunnat vara öppna med den. När relationer bryts och det finns barn som påverkas måste en ibland ta något slags ansvar. Det har vi gjort. Därför har vårt universum varit litet och fragmentariskt. Alla de här starka känslorna har liksom fått komma i andra hand, samtidigt som en sårig och trasig vår liksom kämpat sig framåt. Men tiden har också tagit oss framåt och det är liksom dags att få vara ute i solen nu. Tillsammans. Jag kan inte smyga eller låtsas.
Samtidigt måste jag leva med vetskapen att varje litet steg av lycka jag tar, varje fin känsla jag vill dela med världen, kommer att fortsätta att göra någon annan illa. Och jag har inte begåvats med ett samvete som kan stänga det ute. Men jag måste sluta leva i två världar nu. Sluta leva två liv.
Vart jag kommer att hamna vet jag inte. Men livet är en vacker sak och jag är tacksam och glad för att jag får uppleva det.
På väg till psykologen
Kort kaffestopp på väg till psykologen. Det har gått sex veckor sedan vi senast pratade med varandra. Sex veckor som känns som ett helt liv. Vad ska vi prata om idag? Jag funderar. Försöker komma fram till något slags utgångsläge.
Ska jag berätta om den frustration jag känner inför livet? Som vi pratat så mycket om redan. Eller är det bättre att vi fokuserar på den lilla skärva av stark lycka jag fått in i mitt liv sedan ett par månader i form av ren kärlek? Kanske borde vi prata om sömn, något som jag lider större brist på än jag gjort på väldigt länge? Eller ska jag försöka fortsätta gräva lite i de här tvära kasten mina dagar, veckor och år präglas av sedan jag föddes? De här topparna och dalarna? Just nu är kontrasterna skarpare än någonsin. Det är så många saker, stora och små, som liksom skoningslöst hamrar in livets ljus och mörker i mig samtidigt just nu.
Jag har svårt att leva med känslan av att jag gjort en av de människor som gjort mest mig för i livet illa. Det gör ont att veta att andra människor, som jag knappt träffat och inte ens känner också har ont eftersom jag finns. Den här känslan av att inte räcka till för barnen som kallar mig pappa är också tillbaka, liksom nån slags egenpåhittad insikt om att jag måste kämpa hårdare för att duga till på jobbet. Samtidigt vet jag ju att det här är saker jag bär på hela tiden. Som jag haft med mig hela livet. Saker jag bara har att förhålla mig till.
Det senaste halvåret har varit som ett helt liv. Med glädje och sorg. Jag anar att det kommer att bli ännu mer av den varan den närmaste tiden. Jag står på något sätt mitt livet. I den ena handen håller jag de som gått före mig, min mamma och min pappa, som inte kommer att finnas där för evigt. I den andra håller jag Ella och Hanna. På väg ut i sina egna liv. I en värld som lämnar väldigt mycket att önska.
Jag vet inte om jag orkar kämpa längre. Det är nog dags att lägga ned kampen för att leva. Och liksom leva istället. Det borde jag nog prata med psykologen om. Och att den kärlek jag känner, om än som en liten skärva av livet, är så stark att den kommer att växa och göra mig starkare. Att den kommer att påverka mig genom de dagar, veckor och år om kommer. Om jag bara släpper in den fullt ut, och slutar vara rädd för att förlora den redan innan den tagit den plats den förtjänar.
Att vara öppen för det. Att våga gå ned i floden och ta emot det som kommer mot mig. Kan vi prata om det?
Frustrationen
Jag älskar en människa. Men i de allra flesta situationer där vi möts kan jag inte visa det. Eller får jag inte visa det. Eller vågar jag inte visa det. Det är vansinnigt frustrerande. Det är som att jag är bakom glas. I en bur. Jag ser henne tydligt, men kan inte nå henne.
Bara ibland kan vi kliva ut och vara nära varandra. Små korta stunder. Då är livet fantastiskt. Sen kliver vi in i våra glasburar igen.
Frustrationen.
Livet går vidare men jag är tröttare än på länge
Vi har lämnat Hamnplan. Det var jobbigt och gjorde ont och tidsbrist skapade tunnelseende och sömnbrist. Men i måndags kväll gick jag in i den tömda lägenheten. Flyttstädad och ekande kall. Det var som att de senaste fyra åren bara raderats ut. VI har ingen gemensam bostad längre. För första gången på 25 år har hon och jag inte ett gemensamt hem.
Vi fortsätter att dra i olika tempon och rörelser i den här processen att dela på oss. Det gör förbannat ont ganska ofta. Ibland kan vi prata bra med varandra, men ofta inte. Det finns flera öppna sår som inte kommer läka på ett tag. Barnen känns stabila och finner sig i situationen. Hunden är stressad av att inte känna igen sig i nya bostäder och nya kvarter.
Jag är jättetrött. Så här matt och tom på energi och inspiration har jag inte varit på många, många år. Har kommit lite för nära gränsen för vad jag orkar med. Kombinationen av känslokaos, ett vansinnigt roligt och krävande arbete i högt tempo och sömnbrist är inte bra. Plus all den vanliga vardagsångesten med diabetes och ett stort barn som inte riktigt mår bra i sitt unga vuxenliv.
Jag lever två liv just nu. Det ena är det jag just skrivit om. Men, sen finns det annat liv också. Små fragment och skärvor av framtiden som liksom lyser igenom den där mörkare väven av här och nu. Där finns det massor av kärlek och inspiration. Där finns ett hjärta som slår för mig. En fin människa som jag vill dela mycket av min framtid med. Men, den framtiden är inte riktigt greppbar ännu. Eller lätt att berätta om.
Men, tiden kommer.
Biter ihop, städar ut
Hon som kallade mig sin man och jag har packat, röjt och städat ut idag. Vinden och källarförrådet är tömda. Vi packar flyttkartonger. På tisdag kommer de och hämtar bohaget. På onsdag flyttar hon in i sitt nya hem. Den här delen av våra liv är över. Det är en känslomässigt väldigt påfrestande period, men jag vet att allt kommer att bli bra. Allt.
Men den här processen med att gå igenom våra saker, dela upp dem och överallt hitta påminnelser av bra och mindre bra saker vi upplevt har ett pris. Hjärtat får ont.
Hur många gånger kan jag krossa samma hjärta?
Hon går runt i stugan. Bilen är packad. Stugan är städad och hon gråter. Häftigt. Det är hennes avsked. Om en vecka så lämnar vi nycklarna. Andra människor ska njuta av den här platsen istället. Hon har ont.
Och det är mitt fel.
Jag ska lära mig att leva med den känslan. Det är jag som lämnar. Men jag står därute på altanen med bultande hjärta och tårar som bränner bakom solglasögonen. Jag känner inte skuld för att jag lämnar vår kärleksrelation. Jag vet att vi kommer få en bättre relation i framtiden. Istället för den tystnad och tomhet som format oss. Jag känner ingen skuld för att jag går vidare i livet. För att jag vill leva på mitt sätt.
Men jag har väldigt svårt att härbärgera den smärta jag orsakar. När hon går runt där i stugan och gråter häftigt så känner jag för en stund att det är värdelöst att leva. Jag vill inte göra människor illa. Tvärtom, mitt liv går ut på att träffa människor, inspirera och göra gott. Så att vara den som river upp så stora sår i den människa som stått mig närmast hela mitt vuxna liv är något som vänder mig in och ut och upp och ned. Hon är viktig. Hon betyder mycket. Och hon förtjänar sol, värme och kärlek. Jag vill att hon ska bli glad igen.
Under tiden så krossar jag hennes hjärta. Om och om igen. Bara genom att finnas.
Kris + tålamod
Tålamod. Just nu är jag inne i något som gör att jag måste utveckla ett tålamod som jag aldrig varit i närheten av. Människor i kris gör konstiga saker. Ibland dåliga saker. Saker som jag inte kan förstå att människor kan göra mot varandra. Och jag står bredvid och tittar på. Anar. Känner. Kämpar mot min egen vilja att lägga mig i, ställa till rätta och ordna upp. Tränar på tålamod.
Det är svårt.
Det gör ont.
Om det härdar? Jag vet inte.
Men, jag tror att allt kommer att bli bra.
Inte ensam
Har haft några fina samtal med människor de senaste dagarna. Mitt i en djup akut kris.Vi människor är oerhört bra när vi hjälper varandra. Och när vi ber om hjälp. Jag måste lära mig att sluta klara mig själv. Ensam är dålig. Tillsammans är bra.
Ensam
Ligger på ett hotellrum i Stockholm. Om ett par timmar ska jag ta tåget tillbaka till Örebro och vardagen igen. Eller vardagen som inte finns. I livet mellan liv. Den här perioden i mitt liv är overklig. Och verklig.
Ligger ensam med massor av känslor i ett bröst som håller på att slitas itu. Ensam. Med vetskapen om att det finns några människor där ute som hatar mig just nu. Men också några som älskar mig.
Kärlek, hat, relationer och band som inte kan brytas. Liv.
Just nu så döms jag utan att människor vet varför. Det gör ont att veta. Det är väldigt svårt att vila i den känslan. Det händer saker i livet som är svåra att förklara. Men det gör ont. Tiden kommer, och med den förklaringar och förståelse. Allt kommer att bli bra och jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Men just nu, i det här hotellrummet, i en vägkorsning mellan kärlek och hat, är jag ensam. I den känslan. Det är ett av de mest livsavgörande ögonblick jag varit i.
Varning för känslor
Malmö. Jag har varit här för lite. Är på väg bort härifrån nu. Hem sägs det. Jag är på väg hem. Kanske mer osäker någonsin på vad det här med hemma är. Samtidigt påminner Facebook lite så där käckt om att jag borde dela med mig av mina minnen. Klickar och kollar. Ett minne från 28 februari 2011 dyker upp. En länk till en text jag skrev för fem år sedan. Läser.
”OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.
I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet.”
Längst ned i texten finns en länk. Till en text Hanna skrev samtidigt. Eller strax innan. Hade glömt hur det kändes då. Påminns nu.
”Förra helgen dog min hamster. Idag berättade mina föräldrar att de ska skriva kontrakt på en lägenhet i Örebro. Samtidigt har jag CPknän och tvingas gå till tandläkaren stup i kvarten. Time of my life? Nej. Jag vill inte flytta. Jag vill verkligen inte flytta och jag är supermegaarg på mina föräldrar. Jag har mina vänner här. Jag har mitt innebandylag här. Jag har Stockholm och Gröna Lund här. Jag trivs här. Mina föräldrar säger att allt kommer bli bra. Men hur jävla kul är det att börja i en ny skola när man ska börja nian? Ingen av dom gjorde det. Dom har ingen aning om hur det känns. Jag kommer ha bästa vänner i mindre än ett halvår till. Man säger att man ska vara bästisar för alltid oavsett vad som händer, men så är det ju inte. Om man bor två timmar från varandra och träffas två gånger varje halvår är man inte bästa vänner. Då är man med andra personer varje dag. De säger att jag fortfarande kan hålla kontakten med dom, men hur kul är det att sms, chatta eller prata i telefon jämnfört med att träffas på riktigt varje dag? Det är en helvetes stor jävla skillnad. De säger också att jag kommer få nya kompisar. Som att de tror att man får nya bästisar på en vecka. Är man tonåring måste man passa in. Är man inte perfekt snackar folk om en bakom ryggen på en. Det är inte så jävla lätt. Och om jag har fått nya kompisar när det är jullov så är det en termin i skolan kvar, och sedan skiljs man åt. För att gymnasiet börjar. Är så jävla arg och vill verkligen trycka upp mellanfingret i deras ansikten.
Örebro. Jävla skitstad.”
Jag tror att det där jävla skitstaden ändå har blivit ganska bra. Hon är kvar, hon är förälskad i en jazzkille nu. En ung klok och genomfin människa är hon. Med ett helt liv framför sig.
På väg hem. Eller jag har inget egentligt hem längre. Jag har ju lämnat det. Fem år efter att vi berättade att det var dags att lämna Stuvsta för Örebro så har jag ju berättat att jag måste lämna någon och något. Ett liv där jag gjort mig till något jag inte kan leva med att vara. Det har varit en vinter där jag sårat, förstört och trampat på någon annans hjärta. En skitvinter. Men det kommer en vår nu.
I Malmö har mitt eget hjärta massor av ny kraft. Jag fortsätter att upptäcka det fantastiska i att det finns ganska många människor som tänker som jag. Att vi kanske kan göra skillnad tillsammans om vi tänker klokt. Jag fick en chans att upptäcka något. Timmar av reflektion. Vakna nätter i ett hotellrum. Stora tankar och känslor. Jag har varit där tidigare. I sömnlösheten. Men då i ett mörker av osäkerhet. Nu har jag legat i en varm känsla av absolut säkerhet.
Allting börjar nu.
Jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Ikväll har du en vän i Malmö.
Världen är en stor plats. Livet är en stor grej. Varning för känslor.