Det har blivit dags att gå vidare. På riktigt. Efter en längre tid av två olika liv är energin slut nu. För många sömnlösa nätter med känslor som slåss i bröstet. Alldeles för mycket dåligt samvete i krig med urstarka känslor av kärlek och liv.
Jag har lämnat en relation. En livslång relation tillsammans med en människa som behöver mig. Jag har gjort henne väldigt, väldigt illa. Och det gör också mig illa. Eftersom jag har så oerhört svårt att leva med den vetskapen. Samtidigt har jag gjort oss illa i många år genom att liksom lågintensivt inte vara i relationen. Den är över nu. Den kärleksrelationen finns inte längre. Jag vill att vi ska kunna prata med varandra. Stötta och vara PÅ varandras sida, snarare än tvångsmässigt VID varandras sida. Vi har två fina barn tillsammans och är förevigt förenade av de banden. Och de band vi knöt av erfarenheter, lust och nöd i 25 år.
Men för att klara av att gå vidare så måste jag gå framåt nu.
För en tid sedan var det någon som öppnade en helt ny värld. Någon som förälskat sig i mig. Någon som jag också förälskade mig i. Eller nej, helt förlorade mig i. I en ren, ärlig och väldigt stark kärlek. Men vi har inte kunnat vara öppna med den. När relationer bryts och det finns barn som påverkas måste en ibland ta något slags ansvar. Det har vi gjort. Därför har vårt universum varit litet och fragmentariskt. Alla de här starka känslorna har liksom fått komma i andra hand, samtidigt som en sårig och trasig vår liksom kämpat sig framåt. Men tiden har också tagit oss framåt och det är liksom dags att få vara ute i solen nu. Tillsammans. Jag kan inte smyga eller låtsas.
Samtidigt måste jag leva med vetskapen att varje litet steg av lycka jag tar, varje fin känsla jag vill dela med världen, kommer att fortsätta att göra någon annan illa. Och jag har inte begåvats med ett samvete som kan stänga det ute. Men jag måste sluta leva i två världar nu. Sluta leva två liv.
Vart jag kommer att hamna vet jag inte. Men livet är en vacker sak och jag är tacksam och glad för att jag får uppleva det.