Radikaliseras och planerar fasta

Läser och tänker och känner. Sedan en tid tillbaka mycket kring mening och existens. Hittar en något fastare väg att gå på med hjälp av meditation och litteratur som väcker stora frågor. Känner igenom så många trådar av tankar och känslor jag burit och släpat på hela livet. Som inte passat in i de sammanhang jag provat. Men, nu hittar jag lugnare sammanhang. Radikaliseras (skrivet med värme och ironi) i min tro på kärlek och relationer mellan människor. Att våga be om hjälp och att våga hjälpa. Att lyssna mer än att prata. Att andas och ge mig tid att utöva respons istället för att låta egot reagera blixtsnabbt.

Det är skönt. Leder till nya samtal och nya möten. Så nu planerar jag tillsammans med några varma människor en fasteaktion. En fasta för klimatet. Det blir fint att få öppna nya rum. Funderar kring min egen fasta. Jag tror att det kommer att handla om att avstå hets och missbruk. Missbruk av en del beroendeframkallande substanser. Missbruk av skärm. Missbruk av snabba reaktioner.

Men, när det blir klarare så blir det nog lättare att förklara också. Ser fram emot fyrtio dagar av något jag hoppas ska bli ungefär inget. Inga förväntningar, inga mål, inga prestationer. Bara här och bara mening.

När makten protesterar mot sig själv

Det finns en grej jag inte klarar av i samtidskulturen. Selfiekulturen har dödat känslan av att ta ansvar. När jag ser just de makthavare som barnen protesterade mot i fredags gå ut och mingla med demonstranterna, skriva peppiga uppdateringar och ta selfies med de unga…. då börjar det koka i mig.

Makthavarna förstår inte att det är de som är målet. Att det är de själva som ska fatta klokare beslut. Eller så förstår de, och visar upp en cynism som är enastående.

Jag har lämnat det politiska parti jag var medlem i nästan tio år. Varför? Jo, på grund av denna kultur. Vi kommer inte att ställa om våra levnadssätt, samhället och världen med partipolitikens hjälp. Den för upptagen med kampanjer och att ta ansvar genom att inte göra något.

Vi har inte tid med det.

Greta Thunberg och de barn som protesterar är inte några jäkla logotyper eller strålkastare vi ska utnyttja. Sluta backa Greta. Gör som hon istället.

Extinction Rebellion Örebro

I lördags lade sig några nya vänner till mig på golvet i ett köpcentrum i centrala Örebro. De gjorde det för att visa att människan håller på att dö ut. Och att vi gör det av egen hand. Jag har mött de här människorna under våren och imponeras av deras beslutsamhet. Det här är vanliga människor. Som har barn, föräldrar, tentor, jobb, familjer, vardagsproblem. Inga proffsaktivister, utan människor som inte längre klarar av att leva med vetskapen om människans bidrag till miljö- och klimatförstöring och vad den leder till.

Jag är en av dem, men kommer kanske inte att ligga på golv så ofta. Tror att jag kanske är bättre på andra saker. Dessutom är jag skiträdd för direkta aktioner. Igår skickade jag in en debattartikel som jag skrivit tillsammans med några andra människor som engagerat sig i samma folkrörelse. I den skriver vi varför vi ställer oss bakom Extionction Rebellions krav och engagerar oss i rörelsen.

”Vi är naturen som försvarar sig själv. Vi förbereder oss och blir fler. Nu kräver vi att Örebros beslutsfattare börjar agerar proaktivt. De har alla fakta de behöver. Då kan vi lägga den korta tid vi har till att hitta lösningar tillsammans.”

Extinction Rebellion är en global folkrörelse. Nu finns den även här, i min lilla hemstad. Symbolen med timglaset och jorden bär ett viktigt budskap. Symbolen handlar om utrotning. Cirkeln är planeten vi lever på och är beroende av. Timglaset visar att tiden rinner ut för de flesta arter som lever på jorden. Även människan. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen – Holocene. En ensam art – människan – påskyndar och påverkar massutrotningen. På grund av oss kommer ungefär 50 procent av alla nu levande arter att vara utrotade om några årtionden. Med stor säkerhet kommer detta att leda till en total ekosystemkollaps och även utrotandet av människan.

Vi kommer förstås att hånas, hatas, hotas. Andra kommer att vara rädda för oss. Tycka att vi är otäcka i våra krav eller aktioner. Så är ju samtiden. Men, jag har inte tid längre. Jag försökte med partipolitiken, men den var inte min väg. Där krävs det helt andra egenskaper och förmågor än mina.

Jag måste göra vad jag kan för att bidra till förändring. Ska jag vara ärlig så är det inte mänskligheten i sig jag tror att jag kan rädda. Men mina barn. De som ska leva efter mig. Jag börjar förstå vilka fasor de kommer att tvingas gå igenom. Om vi inte omedelbart börjar agera som att vi tar utrotningen på allvar.

Det är en bestämd med fredlig rörelse. Jag hoppas att den växer. Snabbt.

”Vi söker dialog och handling, inte konflikt. Men vi vägrar att se mänskligheten utrotas.”

Förbereda sig för extraval

Det börjar pratas allt mer om extraval. Det verkar som att partierna förbereder sig. Att Valmyndigheten är förberedd. Att talmannen också börjar snegla ditåt.

Funderar på hur jag ska förbereda mig. Just nu känns det som att det bästa jag kan göra är att lämna det parti jag är medlem i. Det känns som en inlåsning att vara partist. Alla tankar och all energi som går till det resulterar liksom inte i något. Så det är kanske bäst att göra något annat.

Jag tror inte att de politiska partierna kan göra så mycket för den omställning vi måste göra. Naturen är liksom inte så brydd om våra kampanjer och kompromisser.

Vi borde sluta backa Greta

När en femtonårig flicka med Aspergers blivit framtidens ledare. När vi låter henne slåss för oss. Istället för att göra det själva. Då har nånannanismen gått väldigt långt. Vi är ganska många nu som förstått att det är på allvar det här med framtiden och mänsklighetens överlevnad. Att vi inte har obegränsat med tid på oss att det högst troligen redan börjat rinna ut. Vi hyllar den här flickan (och det är förstås rättvist, eftersom hon förtjänar det) men kommer liksom inte längre än så.

Vi borde sluta backa Greta.
Vi borde vara som hon istället.
Vi borde göra som henne.

Istället för att utnyttja henne. Använda henne. Hoppas på henne.

Förändringen måste komma inifrån. Av lust och vilja. Den kan vi aldrig överlåta till någon annan. Då blir det mest underhållning av alltihop.

Ett ryggradsdjur som utrotar ryggradsdjur

Går upp efter en sömnlös natt. Försöker att äta frukost och förbereda mig inför ett telefonmöte. Läser Världsnaturfondens nysläppta Living Planet Report 2018. Får panik. Inte för att det jag läser är något nytt. Nej, för att det är så jäkla omöjligt att få människor att förstå vad det är vi gör. Att vi – PÅ JÄVLA RIKTIGT – gräver vår egen grav. Allt djupare och allt snabbare.

Ryggradsdjuren dör ut. Ett efter ett. Vi tror fortfarande att vi står utanför och tittar på ett skeende som inte berör oss. Men… vi är ett av de där ryggradsdjuren. Även om allt fler beter sig som att de saknar den. Ryggraden alltså.

OK, då fortsätter vi som vanligt. Under min livstid (sedan 1970-talets första år) har 60 procent av ryggradsdjuren utrotats. Undrar vad vi ska äta till lunch idag?

Sjuk och missmodig

Fått ett surt virus i övre luftvägarna. Fått en sur insikt om den lokala politikens dysfunktionalitet – ända in i mitt eget parti. Läst de senaste uppdateringarna om läget för klimatförändringarna. Det är en sur måndag med ett sånt där regn som inte ens riktigt regnar, utan mest ligger som en tjock, trött och fuktig vattenridå över allt färglöst.

Vill mest ge upp. Sätta ned fötterna och skrika: FUCK THIS SHIT!

Samtidigt tänker jag på vägar framåt. Och känner lite lust att ta mig vidare åt det hållet. Bort från kamp och kramp och tomma ord. Bort från självcensur och rimlighet. Till en ärligare och mer aktivistisk plats.

Sammanhang, principer och mindre ensamhet


Jag trivs inte. Det är så mycket som förändrats de senaste åren. I mitt personliga privatliv har allt vänts upp och ned. I samhället jag lever i har väldigt mycket, länge och sakta men säkert, rört sig i en riktning jag inte står ut med. Så här står jag, alltför ofta med en stark känsla av ensamhet. En känsla av att jag är fel person på fel plats i fel tid i fel kropp. Flykten drar i mig. Jag har flyttat från Örebro till Stockholm och tillbaka igen. Jag har brutit upp, sårat och försökt bygga upp ett nytt liv. Nu behöver jag stanna upp och tro på något. Mer än någonsin. Och det är väldigt svårt.
Men, sedan en tid tillbaka har jag bjudits in i ett sammanhang som ger mig något att tro på. Något väldigt fint och viktigt. Vi är en grupp som sedan i höstas ses för att prata om hur politik skulle kunna se ut på nya sätt. Inte bara politiska idéer utan även hur politiker och politik skulle kunna vara. Om du tänker vad du får upp för bilder eller känslor när du tänker på politik och politiker – de bilderna, är de tvungna? Eller går det att göra annorlunda, kan det vara annorlunda?
Vi tror det.
Vi försöker se hur politiska samtal skulle kunna vara mer respektfulla och söka lösningar, istället för att söka konflikt. Hur det skulle gå att i politiskt tänkande och talande titta på helheten. Hur idéer om politik och vårt gemensamma samhälles utveckling kan leda till olika konsekvenser och effekter. Bra och dåliga. På kort och lång sikt. För olika människor.
Efter att vi nu pratat i vår grupp ett tag vill vi gärna prata med fler. Vi har några frågor om det jag skrivit här, men tänker att vi också vill prata fritt.
Det handlar alltså om hur politik är, just nu. Och hur politik skulle kunna vara. Mer i sitt beteende, än i själva idéerna. Det kan förstås gå ihop ibland. I nuläget är det alltså inte så att vi pratar om idéer som skulle utgöra ideologi eller program för ett parti eller en rörelse, utan mer hur partier och rörelser skulle kunna agera annorlunda.
I vårt sammanhang utforskar vi nya former för politik, och vi har gjort förslag på fem principer som vi tror skulle kunna göra skillnad.

1. I utveckling av idéer och värdering av olika idéer med samma mål, alltid lista tänkbara effekter och bieffekter på kortare sikt och på längre sikt. Gärna utifrån fler än två steg och med givna tidsperioder. Exempelvis direkt, efter ett år, fem, tio, tjugofem, femtio, hundra.
2. I presentation av idéer vara öppen med vad som kan bli positiva effekter på kort och lång sikt, och vad som kan bli negativa effekter på kort och lång sikt – på hela systemet och hela jordklotet. Beskriva dessa effekter hederligt och evidensbaserat, och gärna också beskriva vad som är positivt och negativt med de idéer som väljs bort.
3. Använda sakliga och evidensbaserade beskrivningar av situationer och undvika metaforer för konflikt, dualism, kamp och aggressivitet.
4. När en idé uppstår, urskilja om det är drivet av en ideologisk prioritering eller en möjlighet till makt (position, pengar, röster, stöd i opinionen, popularitet eller andra kapital). Och följdaktligen agera utifrån ideologisk prioritering snarare än möjlighet till makt.
5. Som positiva effekter räkna det som ökar möjligheterna att i den givna kontexten uppfylla de mänskliga rättigheterna.

Stina Oscarsson berörde mig på ett frukostmöte jag och Någon var med på i Simrishamn för ett par veckor sådan. Nu sitter jag på ett tåg mellan Stockholm och Örebro och läser hennes kloka tankar i boken ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” (som bygger på Gene Sharps tankar om icke-våld för att gå från totalitära lösningar till demokratiska sammanhang):

”Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta tänka.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta förstå hur våra meningsmotståndare tänker.
För vi måste göra det tillsammans.
Det är bråttom och det är mycket som går åt fel håll, men klimatet får aldrig bli en hävstång för andra orättvisor än sin egen. Det kan skada frågans trovärdighet.
Det är bråttom, men vi får inte kidnappa konsten och kulturen till att försöka hamra in detta i huvudet på de som vi upplever inte förstår.
Det är bråttom och vi håller på att förlora kontrollen.
Men just därför ska vi ta det lugnt.
För att komplicerade frågor kräver komplicerade svar.
Även om, eller just därför att, det är bråttom.”

Jag vill leva ett liv där jag utvecklas som människa i sammanhang – och i ett samhälle – som gör det utan att begränsa eller förstöra någon annan levande varelses möjligheter till samma utveckling. Jag vill göra det utan att skada mig själv eller andra på vägen. Det blev klart för mig när min vän Carlos bjöd in mig i ett sammanhang där jag förstod att vi faktiskt är flera som vill detta. Som tror att människor i grund och botten är ganska bra på att söka fredliga lösningar med respekt för varandras lika rättigheter. Nu utvecklas det här sammanhanget. Och det är hoppfullt. För jag har gjort tvärtom de senaste åren. Samtidigt som jag ser allt klarare, så har jag skadat mig själv och andra.
Det borde egentligen vara ganska enkelt. Människan vill leva i frihet, lugn och trygghet. Vara i meningsfulla sammanhang tillsammans med andra. För att kunna överleva på sikt så måste vi också inse att vi är en integrerad del av ett väldigt stort ekosystem som kallas planeten Jorden. Där är vi lika lite (eller lika mycket) värda som allt annat levande. Med de här insikterna kan vi sätta upp mål och fredlig samexistens där ingen begränsar någon annan.
Förbereder vi oss för krig och kamp, då får vi krig och kamp.
Förbereder vi oss för fred, frihet och tillsammansskap, då får vi fred, frihet och tillsammansskap.
Jag har inte tid att vänta längre. Men måste vara lugn. Kanske är det nu vägen öppnar sig, kanske inte.
Men det är skönt att vara mindre ensam.

Människan är ett känsligt djur


Igår lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1. Marie Lundström samtalade med Rafael Donner och jag blev så intresserad att jag kände att jag ville köpa hans bok. Det var något i hur han pratade. Något som fångade mig.

Jag tror inte att medeltida livegna drömde om att bli rika, för de bombarderades inte på samma sätt av berättelser om korkade miljonarvingar a’la Kardashian och Hilton, och övernattsmiljonärer a’la Zuckerberg, Brin, Page, Musk eller varför inte Abramovitj, de utsattes inte för framgångsberättelserna om invandrarkillen från slummen som hette Zlatan eller grannhusets Birgit som plötsligt vann på lotto, de tvingades inte lyssna på alla self-made millionaires som så frenetiskt försöker övertyga andra om att hela den där grejen med att bli rik inte var så svår. Dagens drömmare ser inte de tusentals konstnärerna och företagarna som drömde stort men som åstadkom väldigt lite, utan de ser endast framgången och rikedomen, och ju mer pengar målas upp som något var och en med ihärdigt arbete och en gnutta tur och talang kan införskaffa, desto mera och större kommer människor att våga drömma och desto mera kommer homo empathicus att ersättas av homo oeconomicus.

Så jag letade runt i Stockholm city efter boken och hittade den. Öppnade den på tåget tillbaka till Örebro och det slutade med att jag läste hela boken på resan. En fin känsla spred sig i kroppen. Jag känner igen tankarna, livshistorien och varifrån idéerna kommer. Jag har varit där, är där.

Framtidsvetare talar om ett kommande, kanske dystopiskt samhälle där information och kunskap är molnbaserat, där individens sinne endast är en myra, eller ett bi i en större, kollektiv koloni. Men, efter att ha försökt leva utan tid insåg jag att vi redan var där – jag insåg att vi är rädda för att bli något vi redan är. Den individuella tiden vittrade och försvann för länge sedan. Vi lever i en synkroniserad värld och arbetarbina surrar på i vår stora kupa: ingenting i vårt samhälle skulle fungera utan en gemensam kollektiv tidsuppfattning, hela vår infrastruktur vilar på grundstenen att den enes tid ska vara densamma som den andres. Mycket i världen är fortfarande i osynk, vi har inte ens ett gemensamt system för vägguttag eller för den delen vilken sida av vägen man ska köra på, med Greenwich Mean Time har en global räckvidd, och då man på kakaoplantagen i Ghana eller i kibbutzen i Israel tittar på klockan baserar den sig på samma system. Att säga att kristendomen är världens största religion är en sanning med modifikation, för det finns ingenting vi dyrkar lika kollektivt och fanatiskt som klockans tick och tack.

En överklasspojke från Finland. Jörn Donners son. Uppenbarligen har vi något gemensamt. Det är skönt att läsa, det känns som att hitta en tvillingsjäl på något sätt. Även om det som han skriver i sin essä knappast är några världsomvälvande saker.

Att det bara är människan som har en själ har med andra ord varit en väldigt behändig lögn. Lögner upprätthålls endast så länge de är nyttiga, och tack vare denna lögn har vi kunnat ödelägga och överbefolka vår planet till den grad att vår hämningslösa förstörelse nu hotar att ödelägga oss själva.

Jag har formulerat mig på andra sätt. Och i takt med att jag gräver djupare i Dark Ecology och mitt eget känsloliv så blir jag lite mer lugn, grundad och kanske till och med lite hoppfull. Rafael Donner avslutar sin bok så här. Det är fint.

Jag är inte en ö utan jag tror på människan: jag vill dela min känsla av tiden som går med någon annan, jag tror på kärleken, på livet efter mitt, på kontakten människor emellan och på känslornas språk – människans språk.
Där bygger jag min kyrka.

Allt hänger ihop

”Ecological thinking might be quite different from our assumptions about it. It isn’t just to do with the sciences of ecology. Ecological thinking is to do with art, philosophy, literature, music, and culture. Ecological thinking has as much to do with the humanities wing of modern universities as with the sciences, and it also has to do with factories, transportation, architecture, and economics. Ecology includes all the ways we imagine how we live together. Ecology is profoundly about coexistence. Ecology is always coexistence. No man is an island. Human beings need each other as much as they need an environment. Human beings are each others’ environment. Thinking ecologically isn’t simply about nonhuman things. Ecology has to do with you and me.”

Så här skriver Timothy Morton tidigt i ”The Ecological Thought”. Det borde inte vara så svårt att förstå egentligen.