Sjuk och missmodig

Fått ett surt virus i övre luftvägarna. Fått en sur insikt om den lokala politikens dysfunktionalitet – ända in i mitt eget parti. Läst de senaste uppdateringarna om läget för klimatförändringarna. Det är en sur måndag med ett sånt där regn som inte ens riktigt regnar, utan mest ligger som en tjock, trött och fuktig vattenridå över allt färglöst.

Vill mest ge upp. Sätta ned fötterna och skrika: FUCK THIS SHIT!

Samtidigt tänker jag på vägar framåt. Och känner lite lust att ta mig vidare åt det hållet. Bort från kamp och kramp och tomma ord. Bort från självcensur och rimlighet. Till en ärligare och mer aktivistisk plats.

Sammanhang, principer och mindre ensamhet


Jag trivs inte. Det är så mycket som förändrats de senaste åren. I mitt personliga privatliv har allt vänts upp och ned. I samhället jag lever i har väldigt mycket, länge och sakta men säkert, rört sig i en riktning jag inte står ut med. Så här står jag, alltför ofta med en stark känsla av ensamhet. En känsla av att jag är fel person på fel plats i fel tid i fel kropp. Flykten drar i mig. Jag har flyttat från Örebro till Stockholm och tillbaka igen. Jag har brutit upp, sårat och försökt bygga upp ett nytt liv. Nu behöver jag stanna upp och tro på något. Mer än någonsin. Och det är väldigt svårt.
Men, sedan en tid tillbaka har jag bjudits in i ett sammanhang som ger mig något att tro på. Något väldigt fint och viktigt. Vi är en grupp som sedan i höstas ses för att prata om hur politik skulle kunna se ut på nya sätt. Inte bara politiska idéer utan även hur politiker och politik skulle kunna vara. Om du tänker vad du får upp för bilder eller känslor när du tänker på politik och politiker – de bilderna, är de tvungna? Eller går det att göra annorlunda, kan det vara annorlunda?
Vi tror det.
Vi försöker se hur politiska samtal skulle kunna vara mer respektfulla och söka lösningar, istället för att söka konflikt. Hur det skulle gå att i politiskt tänkande och talande titta på helheten. Hur idéer om politik och vårt gemensamma samhälles utveckling kan leda till olika konsekvenser och effekter. Bra och dåliga. På kort och lång sikt. För olika människor.
Efter att vi nu pratat i vår grupp ett tag vill vi gärna prata med fler. Vi har några frågor om det jag skrivit här, men tänker att vi också vill prata fritt.
Det handlar alltså om hur politik är, just nu. Och hur politik skulle kunna vara. Mer i sitt beteende, än i själva idéerna. Det kan förstås gå ihop ibland. I nuläget är det alltså inte så att vi pratar om idéer som skulle utgöra ideologi eller program för ett parti eller en rörelse, utan mer hur partier och rörelser skulle kunna agera annorlunda.
I vårt sammanhang utforskar vi nya former för politik, och vi har gjort förslag på fem principer som vi tror skulle kunna göra skillnad.

1. I utveckling av idéer och värdering av olika idéer med samma mål, alltid lista tänkbara effekter och bieffekter på kortare sikt och på längre sikt. Gärna utifrån fler än två steg och med givna tidsperioder. Exempelvis direkt, efter ett år, fem, tio, tjugofem, femtio, hundra.
2. I presentation av idéer vara öppen med vad som kan bli positiva effekter på kort och lång sikt, och vad som kan bli negativa effekter på kort och lång sikt – på hela systemet och hela jordklotet. Beskriva dessa effekter hederligt och evidensbaserat, och gärna också beskriva vad som är positivt och negativt med de idéer som väljs bort.
3. Använda sakliga och evidensbaserade beskrivningar av situationer och undvika metaforer för konflikt, dualism, kamp och aggressivitet.
4. När en idé uppstår, urskilja om det är drivet av en ideologisk prioritering eller en möjlighet till makt (position, pengar, röster, stöd i opinionen, popularitet eller andra kapital). Och följdaktligen agera utifrån ideologisk prioritering snarare än möjlighet till makt.
5. Som positiva effekter räkna det som ökar möjligheterna att i den givna kontexten uppfylla de mänskliga rättigheterna.

Stina Oscarsson berörde mig på ett frukostmöte jag och Någon var med på i Simrishamn för ett par veckor sådan. Nu sitter jag på ett tåg mellan Stockholm och Örebro och läser hennes kloka tankar i boken ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” (som bygger på Gene Sharps tankar om icke-våld för att gå från totalitära lösningar till demokratiska sammanhang):

”Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta tänka.
Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta förstå hur våra meningsmotståndare tänker.
För vi måste göra det tillsammans.
Det är bråttom och det är mycket som går åt fel håll, men klimatet får aldrig bli en hävstång för andra orättvisor än sin egen. Det kan skada frågans trovärdighet.
Det är bråttom, men vi får inte kidnappa konsten och kulturen till att försöka hamra in detta i huvudet på de som vi upplever inte förstår.
Det är bråttom och vi håller på att förlora kontrollen.
Men just därför ska vi ta det lugnt.
För att komplicerade frågor kräver komplicerade svar.
Även om, eller just därför att, det är bråttom.”

Jag vill leva ett liv där jag utvecklas som människa i sammanhang – och i ett samhälle – som gör det utan att begränsa eller förstöra någon annan levande varelses möjligheter till samma utveckling. Jag vill göra det utan att skada mig själv eller andra på vägen. Det blev klart för mig när min vän Carlos bjöd in mig i ett sammanhang där jag förstod att vi faktiskt är flera som vill detta. Som tror att människor i grund och botten är ganska bra på att söka fredliga lösningar med respekt för varandras lika rättigheter. Nu utvecklas det här sammanhanget. Och det är hoppfullt. För jag har gjort tvärtom de senaste åren. Samtidigt som jag ser allt klarare, så har jag skadat mig själv och andra.
Det borde egentligen vara ganska enkelt. Människan vill leva i frihet, lugn och trygghet. Vara i meningsfulla sammanhang tillsammans med andra. För att kunna överleva på sikt så måste vi också inse att vi är en integrerad del av ett väldigt stort ekosystem som kallas planeten Jorden. Där är vi lika lite (eller lika mycket) värda som allt annat levande. Med de här insikterna kan vi sätta upp mål och fredlig samexistens där ingen begränsar någon annan.
Förbereder vi oss för krig och kamp, då får vi krig och kamp.
Förbereder vi oss för fred, frihet och tillsammansskap, då får vi fred, frihet och tillsammansskap.
Jag har inte tid att vänta längre. Men måste vara lugn. Kanske är det nu vägen öppnar sig, kanske inte.
Men det är skönt att vara mindre ensam.

Människan är ett känsligt djur


Igår lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1. Marie Lundström samtalade med Rafael Donner och jag blev så intresserad att jag kände att jag ville köpa hans bok. Det var något i hur han pratade. Något som fångade mig.

Jag tror inte att medeltida livegna drömde om att bli rika, för de bombarderades inte på samma sätt av berättelser om korkade miljonarvingar a’la Kardashian och Hilton, och övernattsmiljonärer a’la Zuckerberg, Brin, Page, Musk eller varför inte Abramovitj, de utsattes inte för framgångsberättelserna om invandrarkillen från slummen som hette Zlatan eller grannhusets Birgit som plötsligt vann på lotto, de tvingades inte lyssna på alla self-made millionaires som så frenetiskt försöker övertyga andra om att hela den där grejen med att bli rik inte var så svår. Dagens drömmare ser inte de tusentals konstnärerna och företagarna som drömde stort men som åstadkom väldigt lite, utan de ser endast framgången och rikedomen, och ju mer pengar målas upp som något var och en med ihärdigt arbete och en gnutta tur och talang kan införskaffa, desto mera och större kommer människor att våga drömma och desto mera kommer homo empathicus att ersättas av homo oeconomicus.

Så jag letade runt i Stockholm city efter boken och hittade den. Öppnade den på tåget tillbaka till Örebro och det slutade med att jag läste hela boken på resan. En fin känsla spred sig i kroppen. Jag känner igen tankarna, livshistorien och varifrån idéerna kommer. Jag har varit där, är där.

Framtidsvetare talar om ett kommande, kanske dystopiskt samhälle där information och kunskap är molnbaserat, där individens sinne endast är en myra, eller ett bi i en större, kollektiv koloni. Men, efter att ha försökt leva utan tid insåg jag att vi redan var där – jag insåg att vi är rädda för att bli något vi redan är. Den individuella tiden vittrade och försvann för länge sedan. Vi lever i en synkroniserad värld och arbetarbina surrar på i vår stora kupa: ingenting i vårt samhälle skulle fungera utan en gemensam kollektiv tidsuppfattning, hela vår infrastruktur vilar på grundstenen att den enes tid ska vara densamma som den andres. Mycket i världen är fortfarande i osynk, vi har inte ens ett gemensamt system för vägguttag eller för den delen vilken sida av vägen man ska köra på, med Greenwich Mean Time har en global räckvidd, och då man på kakaoplantagen i Ghana eller i kibbutzen i Israel tittar på klockan baserar den sig på samma system. Att säga att kristendomen är världens största religion är en sanning med modifikation, för det finns ingenting vi dyrkar lika kollektivt och fanatiskt som klockans tick och tack.

En överklasspojke från Finland. Jörn Donners son. Uppenbarligen har vi något gemensamt. Det är skönt att läsa, det känns som att hitta en tvillingsjäl på något sätt. Även om det som han skriver i sin essä knappast är några världsomvälvande saker.

Att det bara är människan som har en själ har med andra ord varit en väldigt behändig lögn. Lögner upprätthålls endast så länge de är nyttiga, och tack vare denna lögn har vi kunnat ödelägga och överbefolka vår planet till den grad att vår hämningslösa förstörelse nu hotar att ödelägga oss själva.

Jag har formulerat mig på andra sätt. Och i takt med att jag gräver djupare i Dark Ecology och mitt eget känsloliv så blir jag lite mer lugn, grundad och kanske till och med lite hoppfull. Rafael Donner avslutar sin bok så här. Det är fint.

Jag är inte en ö utan jag tror på människan: jag vill dela min känsla av tiden som går med någon annan, jag tror på kärleken, på livet efter mitt, på kontakten människor emellan och på känslornas språk – människans språk.
Där bygger jag min kyrka.

Allt hänger ihop

”Ecological thinking might be quite different from our assumptions about it. It isn’t just to do with the sciences of ecology. Ecological thinking is to do with art, philosophy, literature, music, and culture. Ecological thinking has as much to do with the humanities wing of modern universities as with the sciences, and it also has to do with factories, transportation, architecture, and economics. Ecology includes all the ways we imagine how we live together. Ecology is profoundly about coexistence. Ecology is always coexistence. No man is an island. Human beings need each other as much as they need an environment. Human beings are each others’ environment. Thinking ecologically isn’t simply about nonhuman things. Ecology has to do with you and me.”

Så här skriver Timothy Morton tidigt i ”The Ecological Thought”. Det borde inte vara så svårt att förstå egentligen.

Hej då politiken, på riktigt.


Det var nära. Men, efter att ha frågat två personer som står mig nära som blev det sista beslutet ändå ganska klart. Jag vill bidra till en bättre värld. Men, jag kommer inte att göra det i politiken. Det är inte min värld. Jag är inte efterfrågad där och jag mår inte bra i den ständigt närvarande aggression som präglar relationerna mellan människor i den världen.
Jag tror att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Jag tror på möten, lyssnande och respekt. Tillit och att vilja väl. Jag är känslig ska inte vara kvar i en värld där det är en dålig egenskap. Det är tråkigt. Jag vill, men har lovat mig själv att det här livet där jag gör mig själv illa för att tillfredsställa andra måste upphöra.
Det var fint att bli nominerad. Att någon trodde på mig. Men, nu är det hej då. På riktigt.

Det här med elcykeln

Elcykeln är Årets julklapp enligt HUI. I kommun efter kommun och även på många andra arbetsplatser prånglas elcykelförmånen ut. Många lyfter detta som ett inspirerande exempel på omställning och hållbar utveckling.
Och ja, det är det, för de som byter en fossil transport i form av en en bil mot en elcykel.
Men, problemet är att de flesta som köper elcykel nu byter sin gamla cykel mot en bekvämare elcykel. Och vad gör vi då? Då byter vi en helt fossilfri transport i form av en cykel driven av muskelkraft mot en motoriserad och enklare transport i form av en cykel som drivs av en motor som får sin energi från ett batteri som består av ädelmetaller som borde stannat i marken. Batterier som kräver mer energi för att laddas. Energi som inte krävdes tidigare.
Det finns alltså en uppenbar risk att det mest konkreta resultatet av elcykel-boomen är att vi:
1. Konsumerar mer energi i form av el
2. Tar upp ännu mer ädelmetaller ur marken
3. Rör på benen mindre
Det som kortsiktigt kändes så hållbart behöver alltså inte vara det långsiktigt. Ungefär som vanligt.

På universitetet igen


För andra gången i år får jag chansen att leda en kurs på universitetet. Återigen med idé- och affärsutveckling (entreprenörskap) i fokus. Den här gången för blivande ingenjörer. Och den här gången gör jag det tillsammans med en av mina bästa vänner, Maria Comstedt. Vi har fått i uppdrag av Drivhuset att leda kursen med deras Loopa-metod som grund. Intressant och kul. För mig handlar det främst om att hjälpa unga människor att hitta olika verktyg för att låsa upp den egna kreativiteten.
Och just det, är något jag vill göra väldigt mycket.

Livet förändras för oss alla


Jag har försökt hålla mig ifrån nyhetsflödet den här veckan. Men, en nyhet som diskuterats här i Tyskland har jag till sist inte kunna låta bli att ta till mig. Den har nu fått internationell spridning, men jag vet inte om den fått utrymme i Sverige.
Forskare vid universitet i Tyskland, Holland och England har i en gemensam studie konstaterat att det pågår en massdöd bland insekter i Tyskland. Forskarna har gjort studier i 63 olika naturreservat här i Tyskland och konstaterar att 76 procent av de flygande insekterna dött ut under se senaste 27 åren.
Det där är riktigt dåliga nyheter. Inte minst med tanke på att ungefär 80 procent av den växtlighet som finns i naturen behöver flygande insekter för pollinering. Utan pollinering kan inte växterna föröka sig. Lägg till att ungefär 60 procent av fåglarna behöver insekter till föda. Så, vi kan alltså tydligt förutse en framtid där naturen runt om oss förändras. Utan insekter…. betydligt färre växter och fåglar. Och i slutändan betydligt färre människor. Allt hänger ju nämligen ihop.
Men, visst är det skönt att kunna fika utomhus utan getingarna? Visst är det skönt att slippa tvätta vindrutan på bilen så ofta?
Jag upplever det som att den hetsigaste debatten här i Tyskland förs kring forskarnas metod. Ganska många gör ganska mycket för att avfärda studien. Förstås.
Dave Goulson är professor vid universitetet i Sussex och säger:

“Insects make up about two-thirds of all life on Earth [but] there has been some kind of horrific decline. We appear to be making vast tracts of land inhospitable to most forms of life, and are currently on course for ecological Armageddon. If we lose the insects then everything is going to collapse.”

Inte så bra. Inte så kul. Och det är uppenbart att politiken inte kommer att kunna lösa detta. Utmärkta brittiska The Guardian har skrivit flera artiklar i det här ämnet. Viktig läsning. Livet förändras för oss alla. Eller, det upphör.
Warning of ’ecological Armageddon’ after dramatic plunge in insect numbers
A giant insect ecosystem is collapsing due to humans. It’s a catastrophe.
Insectageddon: farming is more catastrophic than climate breakdown
Det är väldigt, väldigt tydligt. Vi har inte tid att vänta längre.

Strax framme i Arboga


Klockan är strax efter sex på morgonen. Jag sitter på ett skakigt regionaltåg på väg österut. Ska dra ett ärende på en kommunalrådsberedning i Huddinge strax efter nio. Jag är påläst och förberedd. Har sovit tre timmar, mår illa och har en monumental huvudvärk sedan ett par dagar.
Vardag.
Det så kallade livet.
Verkligheten.
Den här vi snicksnackar om hela tiden. Att vi kanske borde leva mer hållbart. Allt fler människor har synpunkter på mitt sätt att leva. Och, det är rimligt. Hastigheten, ryckigheten och den totala frånvaron av stabilitet, förutsägbarhet och lugn börjar sätta ordentliga spår och avtryck.
Det är fint att människor bryr sig om mig. Och det är fint att vi pratar om det. Jag är tacksam, men vet du? Inget kommer förändras om vi inte gör det tillsammans. Jag är så vansinnigt trött på att få höra att jag borde sakta ned och leva klokare, från människor jag är beroende av som själva kör på i ljusets hastighet och också skadar sig själva eller människor i sin närhet. Som vill mig väl och skadar mig samtidigt.
Jag kan inte bli funktionell i en dysfunktionell omgivning. Ingen människa löser det här på egen hand. Jag behöver hjälp. Inte bara ord. Och så är det för alla. Det är inte människan det är fel på. Det är den konstruerade hittepå-grejen vi kallar vardag.
Om jag ska lösa det på egen hand finns liksom bara en utväg. Och den är att försvinna. Att hoppa av den där overkliga verkligheten.