Jag har börjat läsa Timothy Morton. Börjar med ”The Ecological Thought”. Kanske med den bästa innehållsförteckning jag någonsin sett. Åtminstone en väldigt rimlig sådan.
Tänk kritiskt.
Tänk stort.
Tänk mörkt.
Tänk framåt.
Hej då politiken, på riktigt.
Det var nära. Men, efter att ha frågat två personer som står mig nära som blev det sista beslutet ändå ganska klart. Jag vill bidra till en bättre värld. Men, jag kommer inte att göra det i politiken. Det är inte min värld. Jag är inte efterfrågad där och jag mår inte bra i den ständigt närvarande aggression som präglar relationerna mellan människor i den världen.
Jag tror att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Jag tror på möten, lyssnande och respekt. Tillit och att vilja väl. Jag är känslig ska inte vara kvar i en värld där det är en dålig egenskap. Det är tråkigt. Jag vill, men har lovat mig själv att det här livet där jag gör mig själv illa för att tillfredsställa andra måste upphöra.
Det var fint att bli nominerad. Att någon trodde på mig. Men, nu är det hej då. På riktigt.
Det här med elcykeln
Elcykeln är Årets julklapp enligt HUI. I kommun efter kommun och även på många andra arbetsplatser prånglas elcykelförmånen ut. Många lyfter detta som ett inspirerande exempel på omställning och hållbar utveckling.
Och ja, det är det, för de som byter en fossil transport i form av en en bil mot en elcykel.
Men, problemet är att de flesta som köper elcykel nu byter sin gamla cykel mot en bekvämare elcykel. Och vad gör vi då? Då byter vi en helt fossilfri transport i form av en cykel driven av muskelkraft mot en motoriserad och enklare transport i form av en cykel som drivs av en motor som får sin energi från ett batteri som består av ädelmetaller som borde stannat i marken. Batterier som kräver mer energi för att laddas. Energi som inte krävdes tidigare.
Det finns alltså en uppenbar risk att det mest konkreta resultatet av elcykel-boomen är att vi:
1. Konsumerar mer energi i form av el
2. Tar upp ännu mer ädelmetaller ur marken
3. Rör på benen mindre
Det som kortsiktigt kändes så hållbart behöver alltså inte vara det långsiktigt. Ungefär som vanligt.
På universitetet igen
För andra gången i år får jag chansen att leda en kurs på universitetet. Återigen med idé- och affärsutveckling (entreprenörskap) i fokus. Den här gången för blivande ingenjörer. Och den här gången gör jag det tillsammans med en av mina bästa vänner, Maria Comstedt. Vi har fått i uppdrag av Drivhuset att leda kursen med deras Loopa-metod som grund. Intressant och kul. För mig handlar det främst om att hjälpa unga människor att hitta olika verktyg för att låsa upp den egna kreativiteten.
Och just det, är något jag vill göra väldigt mycket.
Livet förändras för oss alla
Jag har försökt hålla mig ifrån nyhetsflödet den här veckan. Men, en nyhet som diskuterats här i Tyskland har jag till sist inte kunna låta bli att ta till mig. Den har nu fått internationell spridning, men jag vet inte om den fått utrymme i Sverige.
Forskare vid universitet i Tyskland, Holland och England har i en gemensam studie konstaterat att det pågår en massdöd bland insekter i Tyskland. Forskarna har gjort studier i 63 olika naturreservat här i Tyskland och konstaterar att 76 procent av de flygande insekterna dött ut under se senaste 27 åren.
Det där är riktigt dåliga nyheter. Inte minst med tanke på att ungefär 80 procent av den växtlighet som finns i naturen behöver flygande insekter för pollinering. Utan pollinering kan inte växterna föröka sig. Lägg till att ungefär 60 procent av fåglarna behöver insekter till föda. Så, vi kan alltså tydligt förutse en framtid där naturen runt om oss förändras. Utan insekter…. betydligt färre växter och fåglar. Och i slutändan betydligt färre människor. Allt hänger ju nämligen ihop.
Men, visst är det skönt att kunna fika utomhus utan getingarna? Visst är det skönt att slippa tvätta vindrutan på bilen så ofta?
Jag upplever det som att den hetsigaste debatten här i Tyskland förs kring forskarnas metod. Ganska många gör ganska mycket för att avfärda studien. Förstås.
Dave Goulson är professor vid universitetet i Sussex och säger:
“Insects make up about two-thirds of all life on Earth [but] there has been some kind of horrific decline. We appear to be making vast tracts of land inhospitable to most forms of life, and are currently on course for ecological Armageddon. If we lose the insects then everything is going to collapse.”
Inte så bra. Inte så kul. Och det är uppenbart att politiken inte kommer att kunna lösa detta. Utmärkta brittiska The Guardian har skrivit flera artiklar i det här ämnet. Viktig läsning. Livet förändras för oss alla. Eller, det upphör.
Warning of ’ecological Armageddon’ after dramatic plunge in insect numbers
A giant insect ecosystem is collapsing due to humans. It’s a catastrophe.
Insectageddon: farming is more catastrophic than climate breakdown
Det är väldigt, väldigt tydligt. Vi har inte tid att vänta längre.
Strax framme i Arboga
Klockan är strax efter sex på morgonen. Jag sitter på ett skakigt regionaltåg på väg österut. Ska dra ett ärende på en kommunalrådsberedning i Huddinge strax efter nio. Jag är påläst och förberedd. Har sovit tre timmar, mår illa och har en monumental huvudvärk sedan ett par dagar.
Vardag.
Det så kallade livet.
Verkligheten.
Den här vi snicksnackar om hela tiden. Att vi kanske borde leva mer hållbart. Allt fler människor har synpunkter på mitt sätt att leva. Och, det är rimligt. Hastigheten, ryckigheten och den totala frånvaron av stabilitet, förutsägbarhet och lugn börjar sätta ordentliga spår och avtryck.
Det är fint att människor bryr sig om mig. Och det är fint att vi pratar om det. Jag är tacksam, men vet du? Inget kommer förändras om vi inte gör det tillsammans. Jag är så vansinnigt trött på att få höra att jag borde sakta ned och leva klokare, från människor jag är beroende av som själva kör på i ljusets hastighet och också skadar sig själva eller människor i sin närhet. Som vill mig väl och skadar mig samtidigt.
Jag kan inte bli funktionell i en dysfunktionell omgivning. Ingen människa löser det här på egen hand. Jag behöver hjälp. Inte bara ord. Och så är det för alla. Det är inte människan det är fel på. Det är den konstruerade hittepå-grejen vi kallar vardag.
Om jag ska lösa det på egen hand finns liksom bara en utväg. Och den är att försvinna. Att hoppa av den där overkliga verkligheten.
Det här med att utnyttja djur
Det här är en trailer för en film som kommer i vår. Egentligen behövs inte mer. Men, jag är så förbannat trött på allt hyckleri kring köttet vi äter, kläderna vi bär och nöjesparkerna vi besöker. Djur är levande varelser. De finns inte får vårt nöjes skull. Eller för att vi ska äta dem, deras delar och deras kroppsvätskor. Eller för att vi ska använda dem till kläder. De finns för sin egen skull.
ÄGD
Går det att äga saker? Nej, de äger dig. Du jobbar för att ha råd att köpa sakerna. Jobbar ännu hårdare för att ta hand om dem och ha plats för dem. Till slut måste du ta lån för att få plats. Du köper ett hus. Eller hyr ett lager.
Min pappa går igenom den här processens baksida just nu. Han ska lämna en stor villa han bott i väldigt länge. Märker när vi pratar att han är stressad och frustrerad. Och jag ligger i sängen och känner samma ska. Har lagt hela dagen på att flytta runt saker jag äger. Runt på vinden, i vardagsrummet. Nu har de, precis som vanligt, blivit för sent för att åka till återvinningscentralen för att lämna bort något.
Runt, runt, runt går det. Med den lilla skillnaden att mitt skrivbord har rationaliserats bort så att mitt kontor nu består av tre papperskassar. Min garderob gick samma väg, så nu ligger mina kläder i en jättehög på golvet i sovrummet.
Jag växlar ned och bort. Lämnar nog bort nästan alla mina kläder. Behåller några svarta tröjor, ett par kavajer och några jeans. Jag trött, lite ledsen och lite förbannad. Är så oerhört trött på att vara så ägd av sakerna jag varit med om att skaffa och inte lyckas göra mig av med. Tänker att jag någon gång i framtiden ska försöka leva utanför ekonomin. För att göra något annat. Trött på att kämpa för de här prylarna hela tiden.
En grön månad
Okej, jag fick visst ingen lön. Men det lär ett samtal med personalavdelningen fixa. Den första månaden som politisk sekreterare är över. Att arbeta med Sara, Niclas och Kukkamariia i vardagen känns toppen. Att lära känna Miljöpartiets alla förtroendevalda är intressant. Idéerna vi diskuterar med varandra känns allra bäst. För första gången i livet jobbar jag tillsammans med människor för att en idé förenar oss.
Kort sagt, jag trivs som fasen.
Framtiden
Juldagen. Pustar ut efter en sen frukost. Ligger och funderar på framtiden. Försöker andas lugnt och ta spjärn. Om en vecka börjar ett nytt uppdrag. Politisk sekreterare för Miljöpartiet i Örebro kommun. I en tid när miljöpartister stämplats som samhällets värsta fiender av många.
Jag försöker landa i min egen mage. Ta spjärn mot det viktiga som väntar. Samtidigt ligger jag och googlar. Tittar på AirBNB-boenden i New York. Och flygpriser. Vill tillbaka nästa år. Känner att jag har mycket kvar att upptäcka och göra i den där staden. Den gamla världens huvudstad. Där människor kan vara sig själva. Där ingen låser in och ställer krav på hur andra ska vara. Där internationalismen ersatt nationalismen.
Jag vill leva i en sån stad nån gång. Och i väntan på att kunna göra det ska jag försöka bidra till att min egen hemstad kan närma sig en sådan framtid. En hållbar framtid där människors lika värde och respekt för varandra är själva grunden för det som är gemensamt.
Nu borsta tänderna. Ut i kylan med hunden.