Telefonjäveln väcker mig i djupsömn.
Tar mig inte tid att vakna utan flyger upp.
Gör mig klar på några minuter.
Sitter och väntar på att äta frukost en timme.
Läser nyheter i lokaltidningen.
Blir förbannad.
Går till hunddagis.
Går jättefort för att hinna till ett försenat tåg.
Sitter nu på ett tåg utan el och internet.
Surfkvoten på tjänstetelefonen utan täckning är slut.
Surfkvoten på den andra telefonen tar slut i detta nu.
Är ensam i vagn 7 på regionaltåget.
Ska sitta och hålla käften.
Bristen på känsla av sammanhang är total. Börjar gärna om på steg 1. Den här morgonen ler solen mot mig och visar utan pardon upp mitt meningslösa sätt att leva.
Splittrad
Det är torsdag. Hittills den här veckan har jag:
- Åkt tåg mellan Örebro och Stockholm 8 timmar
- Varit näringslivsstrateg
- Varit W3D3-byråkrat
- Varit partimedlem och valt vilka som ska representera mitt parti på kommunlistan
- Varit samtalsledare och pratat med två ministrar
- Varit universitetslärare
- Varit mentor och rådgivare
- Varit PR-konsult
- Tvättat, lagat middag och styrt upp lilla barnets maratonvecka med dans
- Analyserat och försökt förstå varför lilla barnets blodsocker går hit och dit
- Sprungit 7,5 kilometer
- Sovit för kort och för dåligt
- Varit väldigt förälskad mest hela tiden och försökt vara nära henne jag älskar
Jag är splittrad. Vem är jag? Vad gör jag? Varför? Kanske kommer jag på det nån gång. Under tiden lär jag fortsätta ungefär så här. Möjligen med några tillägg och justeringar.
Pengar gör oss dumma i huvudet
– Den viktigaste slutsatsen är att vi påverkas väldigt mycket av pengar, och mycket mer än vi tror, säger Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.
Han menar att pengar skapar en distans mellan människor, både fysiskt och mentalt. Han säger också att pengar sätter ett värde på människor, som sträcker sig längre än värdet på pengarna i sig.
Ibland kan 22 minuter vara väldigt innehållsrika. Som det här samtalet mellan Emmy Rasper och Micael Dahlén i P3:s program Psyket. När vi gör människovärdet ekonomiskt då tappar vi meningen med livet. Då slutar vi vara människor. Om vi någonsin ska klara av att bryta det här beteendet så måste vi bli medvetna om det. De här 22 minuterna kan vara en hjälp.
Offline
Loggat ut från Facebook, Instagram och twitter. Nås nu via telefon, mail och öga mot öga.
Totalt jävla mörker – eller en grej som inte är så rolig att bära
Ett föräldraskap som tas över av en sjukdom kan haverera. En förälder som inte har egenskaper som behövs för att hantera en kronisk sjukdom som förutsätter ständig kontroll, beräkning, förutsägbarhet och styrning riskerar att få en havererad relation till sitt barn. En effekt av det är att barnet riskerar att leva ett kortare liv.
Jag kan alltså förkorta mitt barns liv genom att vara mig själv. Jag måste bli någon annan.
Den vetskapen.
Kroppen tål inte hur mycket som helst
Fick trycka på röda knappen. Rejält ont i bröstet, svårt att andas och snurrig i huvudet. Ändå var pulsen inte jättehög, bara 192 slag. Kanske beror det på sömnbrist, näringsbrist och tempot jag sprang i. Jag hoppas det, eftersom det var det jag ville testa.
Ja, jag pushar min kropp och hela mitt jag hela tiden. Väldigt sällan blir det sådana här reaktioner. Visst, jag svimmar ibland när jag struntar i att äta och sova och jobbar i toktempo. Eller när kriser blir för långa. Men, det här var första gången kroppen sade ifrån på riktigt. På ett ganska tydligt sätt.
Skönt. Jag har börjat tro att det är floskler det där med att kroppen inte tål hur mycket som helst. Exakt vad jag ska göra med den här insikten är oklart. Kanske måste jag testa lite mer. Det finns en röd knapp på löpbandet. Som stoppar rörelsen. Det finns inte någon röd knapp som stoppar livet.
Löpningen är min
Det är kanske bara löpningen jag gör för min egen skull just nu. Den kan ingen störa. Den är min vila. Bara jag, mitt hjärta, mina lungor och mina ben. Plus väldigt hög musik. Högkänsligheten funkar bra i det tillståndet. Den är viktig, löpningen. Om den dessutom hjälper mig att härda hjärtat så att tiden utanför den här lilla bubblan blir lättare att leva i… då är det en fin bonus.
Pragmatisk
Jag är pragmatisk. Det betyder att jag gör allt tvärtom. Eller tvärtemot mina egna behov och min egen övertygelse. Andra blir glada för att jag är så pragmatisk. Jag blir inte alltid glad.
En ordförklaring till att vara pragmatisk är:
”någon som inte låter abstrakta idéer (känslor, ideologier, etc.) stå i vägen för möjligheten att åstadkomma något i praktiken”
Jag kan tänka mig att uppdatera den till:
”ägd”
Tretton år och superstressad
Hon är tretton år. Kan inte sova på nätterna. Har ont i huvudet, ont i magen. Har diabetes. Mamma och pappa har skilt sig. Storasyster har flyttat hemifrån. Hon oroar sig för betygen. För att inte komma in på rätt gymnasieutbildning. För att inte kunna gå på universitetet. För att inte duga. För att inte bli vuxen.
Hon är skärmberoende. Hon äter för dålig kost. Hon har en självupptagen pappa som jagar runt efter nån slags egen självkänsla och inte riktigt klarar av att lugna henne och skapa en trygg miljö att vara i.
ALLT FLYTER. ALLT.
Människor säger: Hon är tretton, det går över. Jag säger: Dra åt helvete!
Jag vill bara ta henne och fly nu. Från den här förbannade samtiden. Från den här iskalla platsen vi bor på. Från all idioti. Vi ska nån annanstans. Men…. så blir det inte. Vi saknar resurser. Vi behöver hitta ro och lugn i de sammanhang vi finns i. Som är allt annat än lugna.
Hennes mamma och jag försöker att få till möten med skolkurator och samtalsmottagningen. Hon har varit hemma en vecka nu från skolan. Min deprimerade, utbrända och ledsna trettonåring. Själv sitter jag på ett försenat tåg till Flemingsberg.
Jag är ledsen, trött och osäker. Samtidigt beslutsam. Det här förbannade låtsaspajaslivet vi lever måste upphöra. Allt kan inte få fortsätta att flyta.
Vilopulsen just nu
De har gått nu. Barnet och hunden. Så nu är det jag och mitt hjärta.