Tretton år och superstressad


Hon är tretton år. Kan inte sova på nätterna. Har ont i huvudet, ont i magen. Har diabetes. Mamma och pappa har skilt sig. Storasyster har flyttat hemifrån. Hon oroar sig för betygen. För att inte komma in på rätt gymnasieutbildning. För att inte kunna gå på universitetet. För att inte duga. För att inte bli vuxen.
Hon är skärmberoende. Hon äter för dålig kost. Hon har en självupptagen pappa som jagar runt efter nån slags egen självkänsla och inte riktigt klarar av att lugna henne och skapa en trygg miljö att vara i.
ALLT FLYTER. ALLT.
Människor säger: Hon är tretton, det går över. Jag säger: Dra åt helvete!
Jag vill bara ta henne och fly nu. Från den här förbannade samtiden. Från den här iskalla platsen vi bor på. Från all idioti. Vi ska nån annanstans. Men…. så blir det inte. Vi saknar resurser. Vi behöver hitta ro och lugn i de sammanhang vi finns i. Som är allt annat än lugna.
Hennes mamma och jag försöker att få till möten med skolkurator och samtalsmottagningen. Hon har varit hemma en vecka nu från skolan. Min deprimerade, utbrända och ledsna trettonåring. Själv sitter jag på ett försenat tåg till Flemingsberg.
Jag är ledsen, trött och osäker. Samtidigt beslutsam. Det här förbannade låtsaspajaslivet vi lever måste upphöra. Allt kan inte få fortsätta att flyta.