Ljusgrå himmel idag. Runt tjugo grader varmt. Varmare i vattnet. Till Ellas stora glädje. Hon var den enda som badade idag. Jag vadade. De andra hängde på stranden. Lite frusna. I morgon kommer solen tillbaka. Då är vi fler som badar.
Bilder på Facebook.
S.E.M.E.S.T.E.R.
Vi åkte en eftermiddag. Och lite till. Men nu är vi framme vid havet. Det riktiga havet. Semestern har börjat.
Tillit
En god vän till mig har tatuerat in en symbol och ordet tillit på axeln. Hon är fantastisk. Litar på människor. Tror att människor vill göra bra saker. För sig själva och för andra. Det tror jag också. Och det är en av anledningarna att jag dippar rejält just nu. Är trött, modstulen och faktiskt ganska ledsen över all misstro och cynism jag möter dagligen i min egen upplevelse av samtiden. Det känns som att vi byggt ett samhälle som bygger på att människan är en girig, ond och elak typ som måste styras och kontrolleras. Och att vi till slut lever upp till det samhället. Om vi inte gör det är vi suspekta.
För mig är Sverige inte bara ett sekulariserat land, där tron på det andliga oavsett religion är marginaliserad. För mig är Sverige inte heller bara ett ateistiskt land. Det känns om Sverige har blivit ett land där ingen tror på något överhuvudtaget. Inte på framtiden, inte på det förflutna. Inte på kvinnor, inte på män. Inte på solen. Inte på tidningen. Inte på myndigheten. Inte ens på de egna barnen.
Jag vill leva i ett annat samhälle. Jag vill inte föra fler diskussioner om vad vi INTE vill. Kan vi inte börja prata om framtiden som en möjlighet? Om människan som en tillgång? Snälla.
Tillit är ett väldigt fint ord. Passar bra under huden. Som hos min vän. Säkert också hos flera.
Konstpaus
[Plats för egna anteckningar.]
Årskontroll på diabetesmottagningen
Vid lunch emlar jag barnen. Det betyder att jag sätter emla-kräm som bedövar i deras armveck. Anledningen är att de någon timme senare ska lämna blod. Vilket de gör utan problem idag. Sen sitter vi och går igenom deras kurvor, utveckling och insulindoseringar. Bägge barn har en långsiktig blodsockerkurva som just nu pekar åt rätt håll. Den ligger fortfarande lite för högt, de behöver bägge få en fortsatt nedåtgående trend. Men, det går som sagt åt rät håll.
När vi är klara springer vi till deras frissa för att hinna klippa håret. Sen snabb mat till Hanna på sjukhusets restaurang innan vi skyndar till kvällens träningspass. Ella glad med rosa lugg. Jag glad över att kontrollen gick bra. Och att vi dessutom hann förbi Apoteket.
Huddinge sjukhus, eller Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge som de ansvariga kallar det, må vara en rätt sunkig plats. Bilden ovan är tagen i Blickagången, den gångväg alla som rör sig runt sjukhuset passerar nån gång, är ganska talande. Men, de som arbetar här på diabetesmottagningen och med barnsjukvård är några av världens allra bästa människor och jag känner lika tacksam och lyckligt lottad varje gång vi är här.
Inspirerad, rentav.
Dags för ro istället för oro
I december 2003 hände något som fram till igår förstörde mitt liv. Något som jag trodde jag bearbetat färdigt. Hanna lades in på sjukhus i ett akut tillstånd efter att ha gått med oupptäckt diabetes i månader. Hon var illa däran. Ganska förgiftad av sin egen kropp. Men det löste sig och blev vardag. En vardag som förändrade mitt liv mer än något annat. Och igår förstod jag hur.
I snart sex år har jag varit fast i oron. Drivkraften i mitt liv har varit rädslan. Väntan på samtalet från akuten, polisen eller någon annan. En oro som blev dubbelt så kvävande när Ella fick samma diagnos. Igår låste Atle Johansen upp de här känslorna i mig, genom sin berättelse om att vara pappa till ett sjukt barn.
Genom hans berättelse och livssyn var det som att flera tusen femkronor plötsligt rasslade ned i maskineriet. Hela den jakten efter det perfekta livet, jobbet, bostaden, Stockholm eller inte Stockholm…. allt har handlat om den här oron. Jag har mått illa av att gå till jobbet. Trots roliga arbetsuppgifter, underbara kollegor och allt annat jag har tillgång till och får betalt för. Eftersom jag har velat stå och hålla mina barn i handen. Mäta deras blodsocker hela tiden. Fixa och dona med insulin. Ge dem rätt mat. Hålla dem vid liv.
Jag har inte sett Hanna på riktigt sedan december 2003. Jag har varit orolig hela tiden. Koncentrerat mig på att hålla henne vid liv. Gått vilse i blodsockerkurvor och kosthållning. Och Ella har det varit så med hela tiden, eftersom jag visste redan i december 2003, när hon fortfarande var helt ny i Camillas mage, att även hon skulle få den här sjukdomen.
Jag har inte njutit av det fantastiska i att vara deras pappa. Istället har jag varit fullständigt livrädd. Hela tiden. Klart som tusan att jag blivit psyko. Men, nu har jag fått hjälp på vägen. Tillfälligheternas spel gjorde att jag fick hjälp att hitta lösningar för att ta tillbaka mina barn. Och bygga upp det liv jag under många år jagat febrilt, trots att det fanns här hela tiden.
Utan att veta något om vad som händer imorgon eller nästa vecka, månad, år… känner jag för första gången på mycket, mycket länge lust, hopp och tro. Jag vill vara med mina barn. Den kloka trettonåringen. Den underbara lilla prinsessan femåring. Men, jag vill inte vara det för att vårda dem och hålla dem vid liv. För att jag är rädd för vad som ska hända när jag inte är med. Jag vill vara det för att jag är deras pappa och att de fyller mitt liv med de allra viktigaste saker jag kan komma på. Jag vill vara det för att jag älskar dem mer än något annat. Och för att de älskar mig. Jag vill finnas där för dem nu, inte när jag är pensionerad.
Så min jakt på ett liv med mindre arbetstid och mer pappatid fortsätter. Men, jag har äntligen reclaimat känslan jag hade på BB i Örebro den 16 juni 1996. Det tog sex långa år att komma tillbaka. Det som har varit förstört är från och med nu en liten förändring.
Det är dags för ro istället för oro.
Personlighet: ENFP
Av olika anledningar har jag reflekterat lite över min personlighet. Det gör jag förvisso hela tiden, men nu har jag gått ned mig i test-träsket. För några år sedan hade jag förmånen av på min dåvarande arbetsplats göra ett Myers-Briggstest. Det visade att jag var en ESFJ. I korthet sammanfattas den personlighetstypen med ansvarstagande för andra. Just jag var då en som brydde sig mer om andra än mig själv. Behövde andras bekräftelse för att må bra. Sökte en stabil grund att stå på och speglade mig själv i andra för att känna mig levande.
Sen hände något. Jag kraschade, förlorade mig själv och fick börja om. Bygga om mig själv på något sätt. En process jag inser aldrig kommer ta slut. Det är spännande och gör att jag känner mig levande. Nu har jag gjort ett kortare test på webben, där jag svarade på sjuttio frågor för att få en indikator på om jag fortfarande har samma personlighet.
Well, något har hänt. Jag hamnar nu i ENFP-lådan. Stämplas då med ordet INSPIRATÖR. En typ som agerar intuitivt och går på känsla. När känslan är bra går allt bra. När känslan är dålig är jag dålig. De tre sista styckena i beskrivningen av den här personlighetstypen på webben jag använt lyder så här:
ENFPs are basically happy people. They may become unhappy when they are confined to strict schedules or mundane tasks. Consequently, ENFPs work best in situations where they have a lot of flexibility, and where they can work with people and ideas. Many go into business for themselves. They have the ability to be quite productive with little supervision, as long as they are excited about what they’re doing.
Because they are so alert and sensitive, constantly scanning their environments, ENFPs often suffer from muscle tension. They have a strong need to be independent, and resist being controlled or labelled. They need to maintain control over themselves, but they do not believe in controlling others. Their dislike of dependence and suppression extends to others as well as to themselves.
ENFPs are charming, ingenuous, risk-taking, sensitive, people-oriented individuals with capabilities ranging across a broad spectrum. They have many gifts which they will use to fulfill themselves and those near them, if they are able to remain centered and master the ability of following through.
På något sätt känns det ganska mitt i prick. Även om jag inte låter mig bli etiketterad så enkelt. Det händer saker i mitt liv. Det finns inget rätt eller fel i olika personligheter. Det bara är. Men något har hänt mig. Jag förstår varför jag känner mig lätt bipolär. Varför jag antingen känner att jag är helt rätt. Och ibland helt fel.
Den djupare innebörden i detta resonemang är än så länge oklar. Men jag funderar på att hitta en terapeut för att hitta en strategi. Jag behöver ju hitta en vardag som jag fungerar i på lång sikt. Kanske är det den jag lever i. Kanske någon helt annan.
Min onda armbåge fick just en förklaring, till.
Testa själv? Här kan du svara på sjuttiotvå frågor och få lite att fundera på.
Sammanfattning, söndag vecka 20
Tony Gustavsson har kvar sitt jobb, ett tag till. Hammarbys knappa seger mot Malmö på Söderstadion idag. Men, det känns som att dagens resultat knappast innebar någon vändning, snarare en stor portion tur.
Ett annat lag utanför de klarast lysande sökarljusen är Holstein Kiel som ångar på mot segern i Regionalliga Nord. Med tre matcher kvar leder laget, men Halle ligger på samma poäng. Vi snackar ungefär fyra divisioner under Bundesliga.
Mat ska ätas under bar himmel. Den här helgen har vi klarat av premiärerna av såväl frukost, som lunch och middag på altanen. Liiite väl kyligt, men det känns ändå som att endast regn kan stoppa mig från att äta ute nu.
Jag saknar vatten. Hela mitt liv har jag bott vid vatten, men utan att nå det. Örebro, ligger vid Hjälmarens västra ände, men hade så länge som jag bodde där skilt sig från sjön genom att lägga ett skjutfält och stora industriområden vid stranden. Här i södra Stockholm har vi en halvtimme till skärgården, men här är vattnet aldrig öppet. Jag behöver riktigt, öppet vatten. De platser som fått mig att må bäst, även om jag bara besökt dem tillfälligt har alla haft detta. Från Visby till grekiska öar via västkusten och Kiel. Jag saknar vatten.
Just nu dör ett barn i Greys Anatomy. Hanna och Camilla tittar på ett inspelat avsnitt och det är så sorgligt även i ögonvrån att jag inte kan skriva ett ord till.
300 eMil
Igår fick jag ett kuvert från Adrian Recordings. Det innehöll en DVD med dokumentärfilmen 300 eMil som handlar om Emil Jensens cykelturné runt Sverige för två somrar sedan. Dessutom en bonus CD med några låtar, samt några låtar filmade på Södra Teatern i Stockholm för en tid sedan. Jag blev väldigt glad. Filmen är 29 minuter lång och finfin. Jag kom på att det är förbannat synd att ingen av de som är kvar i redaktionen för dagensskiva.com har lust att skriva om Emil. Ingen recension på senaste skivan och det lär nog inte bli någon på den här grejen heller.
Om du inte redan förstått varför Emil är en av de mest angelägna artisterna i Sverige just nu får du låna filmen av mig. Hör av dig bara. Eller så köper du den. 129 spänn kostar den. Vilket är ungefär gratis.
Emils hemsida är oerhört läsvärd
Saker jag skrivit om Emil på dagensskiva.com
Skratta åt eländet
Här sitter jag vid min numera ganska svala arbetsplats i garaget. Klockan närmar sig 23:30 och jag har några timmars arbete med en presentation jag ska hålla imorgon 09:00 framför mig. Uppkopplingen mot Internet (som stabiliserats av de senaste dagarnas kyla) väljer nu att fungera sporadiskt vilket förlänger mitt arbete eftersom jag arbetar direkt mot arbetsgivarens CMS då presentationen jag ska hålla handlar om nya webbsidor…
…det är bara att skratta åt eländet. Nu ska jag göra mig en kopp gott Isola och köra på. Har tre lager tröjor, dubbla strumpor och bra musik. Det finns människor som dör av fånigare futtigheter än mina. Just nu. Själv ska jag försöka åka med utan att gnälla i fortsättningen. Det är ändå ingen som förstår vad jag menar eftersom jag inte lyckas göra mig förstådd. Det är svårt att kommunicera med känslor när det enda som gör att människor förstår är fakta.
Livet på toppen, i början av 2009. Nu kör vi!