En viktig dag kan innehålla en flera timmar lång promenad. Genom lövskogar och reservat, till ett par gigantiska slussar som gör att stora fartyg kan åka mellan två hav, längs en hamnpromenad där jag passerar människor som tar upp sina segelbåtar för säsongen, kryssare och andra krigsfartyg, skutor, forskningsfartyg och stora färjor.
En viktig dag kan jag plötsligt hamna mitt i ett bröllop.
En viktig dag kan jag passera ett asylboende och se människor som pausats. Eller passera ett minnesmonument från ett världskrig där barnen uppmanas att lämna in sina krigsleksaker eftersom världen behöver fred, inte mer aggressivitet.
En viktig dag kan jag se en oväntad och fin konstutställning på besök från Berlin på temat Neue Schwartze Romantik.
En viktig dag kan jag lyssna i timmar på Owe Wikström när han läser sin egen bok ”Långsamhetens lov” och vila lugnt i en skön röst som säger kloka saker och får mig att förstå varför omgivningen inte fungerar för mig.
En viktig dag kan avslutas på ett av mina favoritställen i världen, TraumGMBH, med god mat, skönt häng och lyssnande.
En viktig dag kan vara idag.
Sakta och hemma
Sakta och hemma kommer jag tillbaka till livet. Eller nej, jag kommer nog inte tillbaka. Det måste nog bli något annat. Dagens promenad längs havet och in i en makalös vacker liten skogspark som växte till ett helt Narnia på insidan fick mig att förstå något väldigt viktigt. Och fint. Som jag vill ha mer av.
It's the end of the world as we know it
Läser apokalyptiska nyhetsnotiser från olika delar av Europa om att solen inte går upp, har fel färg eller bara beter sig konstigt. Well, här där jag ligger och vilar nu kan jag titta upp i en väldigt orange sol. Och ja, det är väl underligt, den brukar ju vara vit.
Jorden kanske är på väg att gå under. I så fall så tackar jag för den här tiden.
Jag tog mig ut på promenad idag. Genom en tunnel och in i en lövskog och längs med den stilla kanalen som förbinder Östersjön och Nordsjön. Molnen släppte aldrig riktigt taget så det blev inte någon tur till havet. Mamma lyssnar på mig. Får mig att tänka. Men, framför allt får hon mig att släppa taget och slappna av. Det är skönt.
Och det är skönt att liksom prata med bokar och ekar. Saker som får växa långsamt tillsammans skapar bra sammanhang. Som liksom blir eviga på något sätt. I en sådan skog är det en välsignelse att vara högkänslig. Det finns väldigt mycket vackert att känna in. Idag behövde jag det.
Saker jag gjort det senaste året
Krossat någons hjärta
Bott i sommarstuga mitt i vintern
Sålt samma stuga
Blivit skuldfri
Mött den stora kärleken
Fallit handlöst och blivit förälskad
Sålt bilen
Fyllt en viktig spellista med fina låtar tillsammans med Någon
Flyttat in i en tvåa och flyttat ut ur den igen
Varit lycklig
Smugit med kärleken
Träffat nya vänner
Stannat upp på Storbron och gråtit till fin musik
Blivit varannanveckasförälder
Steriliserat mig
Skrivit ett helt liv i en hemlig chatt
Gått omvägar på stan för att undvika vissa människor
Älskat och blivit älskad
Börjat cykla
Gjort mig alldeles för ensam för ofta
Tatuerat in massor av viktiga ord på kroppen
Känt att jag lever under hot
Haft alldeles för hög puls lite för ofta
Varit på Österlen för första gången
Fortsatt springa
Varit rädd
Nästan jobbat ihjäl mig igen
Släppt in Någon
Sett mitt stora barn flytta hemifrån
Svimmat ett par gånger
Flyttat in i en fyra med Sara som jag älskar och fyra barn
Gått ned 40 kilo i vikt
Sänkt mina blodfetter
Blivit insläppt av Någon
Hängt i Malmö en hel del och förälskat mig i staden
Gråtit när jag sprungit
Varit ledsen
Blivit friskare
Vandrat på Skåneleden
Sagt upp mig från jobbet
Gått från XL till M/S
Sagt hej då till de jag älskar inför julen
Givit upp
Börjat om
Blivit erbjuden flera jobb
Skrivit på ett anställningskontrakt
Gråtit på konsert
Åldrats mer än ett år
Varit närmare livet än någonsin
Kommit närmare döden än någonsin
Lämnat Sverige för att inte fira jul
Det har varit det värsta året i mitt liv.
Och det bästa.
Fredag 16 december 2017
Imorgon, fredag 16 december 2017, ska jag:
Vakna upp bredvid den jag älskar.
Gratulera min mamma som fyller 73 år.
Lämna hunden på dagis.
Gå på möte hos min nya arbetsgivare.
Samtala med min psykolog.
Hänga en stund med vice statsministern.
Låna om en bok (jag läser för tolvåringen) på biblioteket.
Önska en ny låt i Musikhjälpen.
Fortsätta göra ordning i lägenheten.
Gå och lägga mig bredvid den jag älskar.
Lyssna
På väg till psykologen
Kort kaffestopp på väg till psykologen. Det har gått sex veckor sedan vi senast pratade med varandra. Sex veckor som känns som ett helt liv. Vad ska vi prata om idag? Jag funderar. Försöker komma fram till något slags utgångsläge.
Ska jag berätta om den frustration jag känner inför livet? Som vi pratat så mycket om redan. Eller är det bättre att vi fokuserar på den lilla skärva av stark lycka jag fått in i mitt liv sedan ett par månader i form av ren kärlek? Kanske borde vi prata om sömn, något som jag lider större brist på än jag gjort på väldigt länge? Eller ska jag försöka fortsätta gräva lite i de här tvära kasten mina dagar, veckor och år präglas av sedan jag föddes? De här topparna och dalarna? Just nu är kontrasterna skarpare än någonsin. Det är så många saker, stora och små, som liksom skoningslöst hamrar in livets ljus och mörker i mig samtidigt just nu.
Jag har svårt att leva med känslan av att jag gjort en av de människor som gjort mest mig för i livet illa. Det gör ont att veta att andra människor, som jag knappt träffat och inte ens känner också har ont eftersom jag finns. Den här känslan av att inte räcka till för barnen som kallar mig pappa är också tillbaka, liksom nån slags egenpåhittad insikt om att jag måste kämpa hårdare för att duga till på jobbet. Samtidigt vet jag ju att det här är saker jag bär på hela tiden. Som jag haft med mig hela livet. Saker jag bara har att förhålla mig till.
Det senaste halvåret har varit som ett helt liv. Med glädje och sorg. Jag anar att det kommer att bli ännu mer av den varan den närmaste tiden. Jag står på något sätt mitt livet. I den ena handen håller jag de som gått före mig, min mamma och min pappa, som inte kommer att finnas där för evigt. I den andra håller jag Ella och Hanna. På väg ut i sina egna liv. I en värld som lämnar väldigt mycket att önska.
Jag vet inte om jag orkar kämpa längre. Det är nog dags att lägga ned kampen för att leva. Och liksom leva istället. Det borde jag nog prata med psykologen om. Och att den kärlek jag känner, om än som en liten skärva av livet, är så stark att den kommer att växa och göra mig starkare. Att den kommer att påverka mig genom de dagar, veckor och år om kommer. Om jag bara släpper in den fullt ut, och slutar vara rädd för att förlora den redan innan den tagit den plats den förtjänar.
Att vara öppen för det. Att våga gå ned i floden och ta emot det som kommer mot mig. Kan vi prata om det?
45
Jag har fyllt 45. Det var både lite jobbigt och skönt.
Inte ensam
Har haft några fina samtal med människor de senaste dagarna. Mitt i en djup akut kris.Vi människor är oerhört bra när vi hjälper varandra. Och när vi ber om hjälp. Jag måste lära mig att sluta klara mig själv. Ensam är dålig. Tillsammans är bra.
Varning för känslor
Malmö. Jag har varit här för lite. Är på väg bort härifrån nu. Hem sägs det. Jag är på väg hem. Kanske mer osäker någonsin på vad det här med hemma är. Samtidigt påminner Facebook lite så där käckt om att jag borde dela med mig av mina minnen. Klickar och kollar. Ett minne från 28 februari 2011 dyker upp. En länk till en text jag skrev för fem år sedan. Läser.
”OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.
I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet.”
Längst ned i texten finns en länk. Till en text Hanna skrev samtidigt. Eller strax innan. Hade glömt hur det kändes då. Påminns nu.
”Förra helgen dog min hamster. Idag berättade mina föräldrar att de ska skriva kontrakt på en lägenhet i Örebro. Samtidigt har jag CPknän och tvingas gå till tandläkaren stup i kvarten. Time of my life? Nej. Jag vill inte flytta. Jag vill verkligen inte flytta och jag är supermegaarg på mina föräldrar. Jag har mina vänner här. Jag har mitt innebandylag här. Jag har Stockholm och Gröna Lund här. Jag trivs här. Mina föräldrar säger att allt kommer bli bra. Men hur jävla kul är det att börja i en ny skola när man ska börja nian? Ingen av dom gjorde det. Dom har ingen aning om hur det känns. Jag kommer ha bästa vänner i mindre än ett halvår till. Man säger att man ska vara bästisar för alltid oavsett vad som händer, men så är det ju inte. Om man bor två timmar från varandra och träffas två gånger varje halvår är man inte bästa vänner. Då är man med andra personer varje dag. De säger att jag fortfarande kan hålla kontakten med dom, men hur kul är det att sms, chatta eller prata i telefon jämnfört med att träffas på riktigt varje dag? Det är en helvetes stor jävla skillnad. De säger också att jag kommer få nya kompisar. Som att de tror att man får nya bästisar på en vecka. Är man tonåring måste man passa in. Är man inte perfekt snackar folk om en bakom ryggen på en. Det är inte så jävla lätt. Och om jag har fått nya kompisar när det är jullov så är det en termin i skolan kvar, och sedan skiljs man åt. För att gymnasiet börjar. Är så jävla arg och vill verkligen trycka upp mellanfingret i deras ansikten.
Örebro. Jävla skitstad.”
Jag tror att det där jävla skitstaden ändå har blivit ganska bra. Hon är kvar, hon är förälskad i en jazzkille nu. En ung klok och genomfin människa är hon. Med ett helt liv framför sig.
På väg hem. Eller jag har inget egentligt hem längre. Jag har ju lämnat det. Fem år efter att vi berättade att det var dags att lämna Stuvsta för Örebro så har jag ju berättat att jag måste lämna någon och något. Ett liv där jag gjort mig till något jag inte kan leva med att vara. Det har varit en vinter där jag sårat, förstört och trampat på någon annans hjärta. En skitvinter. Men det kommer en vår nu.
I Malmö har mitt eget hjärta massor av ny kraft. Jag fortsätter att upptäcka det fantastiska i att det finns ganska många människor som tänker som jag. Att vi kanske kan göra skillnad tillsammans om vi tänker klokt. Jag fick en chans att upptäcka något. Timmar av reflektion. Vakna nätter i ett hotellrum. Stora tankar och känslor. Jag har varit där tidigare. I sömnlösheten. Men då i ett mörker av osäkerhet. Nu har jag legat i en varm känsla av absolut säkerhet.
Allting börjar nu.
Jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Ikväll har du en vän i Malmö.
Världen är en stor plats. Livet är en stor grej. Varning för känslor.