Betraktelse: Medmänniskans, diakonins dag (trettonde söndagen efter trefaldighet)

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
(Matteusevangeliet kapitel 7, vers 12-12)

Jesus ger oss den gyllene regeln i dagens evangelium. I stort sett alla religioner och livsåskådningar har formulerat den. Det finns spår av den i ideologier, värdegrunder och en och annan affärsidé. Människor har – överallt på planeten – fått och förmedlat samma grundtanke för livet tillsammans. I tusentals år.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Kanske känner vi orden, men när jag öppnar Facebook eller lyssnar på radionyheterna så ser det ut som att många har lite svårt att förstå hur de där orden ska användas i praktiken?

Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.

Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Paulus förtydligar i Romarbrevet, kapitel 12, vers 16-21

Tänk på vad som är riktigt för ALLA människor.

Paulus ord riktar sig till de Jesustroende judar som fanns Rom ett par årtionden efter Jesu död och uppståndelse. En brokig församling i en omvälvande tid, som vi. Orden ska göra det tydligt att Jesus är vägen till livet och frälsningen. Att människan behöver välja den vägen. Paulus har redan förstått att människorna inte riktigt förstår.

Nästan 2000 år senare skrev den tyske sångaren Axel Bosse en låt, som beskriver en tänkbar konsekvens av att leva efter den gyllene regeln. Das Paradies heter låten, och jag har översatt så här:

Det fanns tillräckligt för alla
Och alla räckte till
Inga depressioner, inget självbedrägeri
Ingen behövde drunkna på flykt över ett hav
Ingen behövde sova på asfalt
Jag såg inte en enda despot, de behövdes inte längre
Ingen kroppshets, ingen mobbing, inget våld
Inga fördomar som begränsade, alla fick samma möjligheter

Människorna var lyckliga.
Vid ingången stod det skrivet:

FRED – Kom in och njut

Det var paradiset
I min dröm

 

Visst är det fint, gulligt? Kanske lite naivt?

Men, måste paradiset vara en mytologisk dröm? Har vi inte sett eller känt det glimta till här hos oss, på jorden? När någon bad oss om hjälp. När någon gav oss tröst i precis rätt tid. I det varma mellanrummet som uppstod mellan oss? När den andra verkligheten visade sig?

Men, tillbaka det vi kallar verkligheten i vardagen. Hur går det för oss? På en skala från 0 till 100? Att leva efter den gyllene regeln.

Nyhetsflödet örfilar mig varje morgon. Ledare pratar som mobbare, har otur när de tänker högt och skojar bort det med: Det här blev ju knasigt. Människor tjänar allt mer pengar på krig mot människor och natur, mina bröder och systrar drunknar fortfarande på Medelhavet och varje morgon berättas det om dagens motmänniskor som jag ska vara rädd för eller tycka illa om. Häromdagen såg jag att en from äldre kvinna, en av fredsrörelsens alla människor, kallades för landsförrädare. När fem män dör i en bilolycka på väg mellan hem och arbete så firar andra män på internet dagen efter.

Den så kallade verkligheten påminner mig om att det där Paradiset Axel Bosse sjunger om inte är ohotat:

Jag såg regnbågens olika människor
Rabbiner och imamer
Präster och udda figurer
De grillade tillsammans på gräsmattan

Ingen var färdig
Men där fanns ingen frustration
Ingen uppdämd ilska som någon måste ta itu med
Det spelade ingen roll var man kom ifrån eller hur man såg ut
Det spelade roll vad man gjorde

Vid ingången stod det forfarande skrivet: FRED

Jag var i paradiset
Snälla väck mig inte

Vi vill ju vara snälla och trygga. Så hur svårt kan det vara att värna det där paradiset? Hur svårt kan det vara att göra det rätta?

Kanske måste vi ödmjukt acceptera att historien visar oss att det är ganska svårt. Kanske har var och en av oss lärt sig det på olika sätt.

Möjligen kan vi få lite vägledning om vi liksom zoomar ut ur just de här två raderna som är dagens evangelium och påminner oss om att Jesus formulerar den gyllene regeln i slutet av Bergspredikan. Att den gyllene regeln är omgiven av andra välkända skrivningar om hycklare som ojar sig om flisan i dom andras ögon, men inte ser bjälken i sitt eget. Om att välja att gå in igenom den trånga porten som leder till liv istället för dras med igenom den breda porten som leder till fördärvet. Om falska profeter som kommer klädda som får, men är rovlystna vargar. Som väcker mina begär, men förnekar mina behov.

När jag läser Bergspredikan så går det som ett skalv djupt inne i mig.

Frigör inte orden mig från en syn på livet som ett Excel-ark? Säger inte texten mig att godhet också är mitt ansvar? Är det inte så att vi tas i anspråk precis här?

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Jag tror att vi behöver vara ödmjuka. Inför ansvaret vi fick, liksom den fria viljan vi fick. Vi kan inte ta det goda för givet, vi måste välja det. Vill vi leva i paradiset, då får vi välja paradiset. Där det finns nog för att tillfredsställa våra behov.

Gör våra begär att vi är vi tvingade att välja att misslyckas?

Och är det inte ofta så att människor skyller misslyckandet på Gud? Kanske är själva ifrågasättandet av Guds existens med hänvisning till allt ont som sker i världen upp-och-nedvänt? Är det rimligt att vi ställer Gud till svars för att vi inte mäktade med att välja det goda?

Låt oss vända på den här stora skuldfrågan: För tänk om det är så att Gud faktiskt är närvarande i allt. Tänk om Gud faktiskt vet allt, innan vi tror oss veta det. Vad gör vi då när Gud går runt och letar, frågande: Människa, var är du?

Hur svarar vi? Vems blick är det vi kan välja att möta?

När nyheterna läxar upp mig tvivlar jag.
Jag blir ledsen och förvirrad.

Så jag ber. Tänder ljus. Går till kyrkan. Söker upp någon för samtal. Påminns om något viktigt.

Om vi inte har en god idé och vilket samhälle och vilken gemenskap vi vill dela med varandra, då kanske vi heller inte kan förvänta oss att samhället och gemenskapen blir särskilt god. Det kräver något av oss. I tanke, ord och handling. En god idé. Något att tro på. Som att vi kan välja att se varandra som jämlikar, som Gud ser oss.

Det där väcker hopp i mig. Vi föddes inte ensamma, vi föddes som medmänniskor. Vi är – var och en – en liten del av en stor sammanhängande kropp. Både som kyrka och mänsklighet. Samhället är inte något som drabbar mig. Jag är en del av samhället. Vi är samhället. Är inte vi födda att vandra tillsammans, liksom människor har vandrat före oss?

Vad kan hända om vi lyssnar på Jesus i Bergspredikan?

Blir kanske det som känns omöjligt – som rättvisa, hållbarhet och fred – möjligt om vi mäktar med att tro? När vi tar emot nådens gåvor och riktar oss mot Gud i tro och tillit. När vi följer Jesus Kristus i evangelierna och låter berättelserna betyda något för oss. Vad händer då?

Tänk på vad som är riktigt för ALLA människor.

Kanske riktar sig Paulus också sig till oss? Om den gyllene regeln ska fortleva? Kan vi gå ut härifrån tillsammans och visa våra medmänniskor – i vår brokiga församling, i vårt brokiga samhälle – att det fortfarande går att leva med – och efter – den regeln.

Är vi villiga att följa Jesus kärleksfulla ledning? Vad gör vi?

Jag tror att Gud vill att vi gör något bra. Jag tror att vi vill det, också. Fortfarande. För det står ju i lagen. Vilken? Kanske både Guds lag och naturlagen. Det är alltså något vi faktiskt måste.

Eftersom allt vad VI vill att människorna skall göra för oss, det skall VI också göra för dem.