Här står jag. Utdragen i ljuset. Vi har avslutat en högmässa och jag har predikat i S:t Nicolai kyrka. Kyrkan som blev en öppen dörr som blev en öppen väg som ändrade allt. Det känns som att jag hittat mitt sammanhang. Eller rättare sagt, en tradition öppnade sig och tog emot mig. En tradition långt mycket längre än de jag hälsat på i tidigare. Lång mer kärleksfull och ödmjuk. Långt mindre kämpande.
Och jag är så tacksam för att människorna jag kallar mina går med mig. Idag kom fler än jag trott och var med. Det handlar ju inte ens om mig. Det handlar om en tro och en kyrka. Ett varmt sammanhang. Som igår dessutom tillsammans med andra öppnade ett rum med samtal om tro, hopp och klimatkris. Här möttes judar, kristna, muslimer, hinduer, buddhister och människor från Bahá’i för att samtala om vår tids viktigaste fråga. Jag fick leda ett par samtal.
När fåfängans kamp tog slut så öppnade sig något fint. Att leda samtal om saker jag tror på, känner mig som en del av och som är existentiellt livsviktiga är fantastiskt. Och kanske bäst av allt, det är inte JAG som är viktig. Det är vi. Alla. Att få vara i sammanhang där det är sant. Det är något att vara tacksam för. Är det så här det är att känna sig välsignad?
