Publicerat

Ensam, själv, egen och ovan

Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.

Ungefär så sa hon. Oj, vad det fick mig att tänka. Först gjorde det ont. Sen lättade något. Jag har aldrig riktigt lärt mig att trösta, hjälpa och göra saker tillsammans med andra. Min vana av att göra det är inte så stor. Om det beror på att jag inte blivit det eller märkt att jag blivit det låter jag vara osagt. Det känns inte så viktigt just nu. Men konsekvensen är att jag istället är jag helt fantastisk på att jobba, fixa och lösa problem. En kreativ karaktär. Jag tänker alltid utanför ramarna. Det är ju liksom så jag får den där uppmärksamheten och respekten. Jag är personligt opersonlig. Därför blir allt jag gör jobb. Även sånt som är större, som att vara pappa.
Det där är en ganska jobbig insikt.

Publicerat

En bra fråga

Idag fick jag en fråga. Ungefär så här:
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Kanske inte formulerad som en fråga, men ändå. Frågan riktades mot mig. Jag går och pratar med en kurator på barnkliniken för att försöka hitta rätt i sånt som gått fel. Det handlar om kärlek, mitt sätt att vara pappa och diabetes. Plus ganska många lager till. Skönt att vara igång med något som jag behövt i många år. Men, det gör ont att inse en del saker. Tröttande.

Publicerat

Trött på att vara pappa med de här spelreglerna

Jag förbannar beslutet om att skolan ska starta mellan åtta och halv nio på morgonen. Som gjort att jag i åtta års tid nu levt med att tvinga upp trötta, griniga, blodsockerlåga, ledsna barn på morgonen. Halva året i mörker. Mörker som talar om för våra kroppar att vi borde sova. Jag har lirkat, förhandlat, trugat och grejat. Lurats, ljugit och dribblat. För den goda sakens skull. För att få iväg mina barn till skolan. Hela fabrikstanken med barnen som råvara står mig upp i halsen. Utbrott minst en gång i veckan. Idag på Ella som hade ont i foten efter ett längdhopp i vardagsrummet. Jag tror hon fejkar smärta för att få lite empati. Hon vill stanna hemma. Jag tror att det beror på hennes stämning, flytten och allt det där. Tvingar iväg henne, trycker gasen i botten, skäller och skriker. Kommer försent till skolan. Hon biter ihop och är rädd för/hatar mig när vi går över skolgården.
Om det om några timmar visar sig att jag tvingade iväg mitt lilla barn med en fraktur i tå eller fot. Den känslan ligger nu i magen. Klockan är 08:46 och det är dags för mig att arbeta lite. Det smakar surt långt bak i munnen.
Tillväxt är en förutsättning för vår gemensamma välfärd.

Publicerat

Åh vad vi grät

Åh vad vi grät. Nästan hela tiden, jag allra mest när fjärilen flög ett varv runt flickan och hon grät efter pappa. Bakom solglasögonen rann tårarna. Hon bredvid mig satt och hulkade. Snart också barnen i baksätet. Någonstans på vägen mellan Arboga och Eskilstuna.
Vi lyssnade på Monika Nyströms sommarprat idag. Så känslosamt och sorgligt, men ändå hoppingivande. Jag blev alldeles tagen. På sin korta stund lyckades hon sammanfatta varför tiden är så viktig. Att livet kan förändras och allt bli svart. Innan något nytt händer.
Tankarna på mannen som plötsligt fick cancer och inte fick se sina barn växa upp fick mig att tappa fotfästet i bilen för en kort sekund. Tankarna på barnen som förlorade sin pappa. Jag vill inte att det ska hända mig. Jag älskar mina barn så hårt att det gör ont. Ofta. Men jag visar det inte på det sätt jag vill. Av helt fel anledningar.
Åh vad vi grät. Men vad viktigt det var att jag fick höra det här just nu. De här sista veckornas slit blir lättare. Avslutningen av det ohållbara livet utan tid och utan energi. Det är dags att stänga igen det. Låsa och kasta bort nyckeln. Livet är för kort och för viktigt. Mina barn förtjänar mer. Jag gör det. Mina syskon, föräldrar. Alla. Den senaste veckan har åter kastat om världen och fått mig att förstå varför det är så viktigt att jag gör den här förändringen.
Jag vill leva med mina barn och de jag älskar här och nu. Inte senare.

Fjärilen flög från rum till rum. Min dotter sprang efter den och ropade: Pappa!
Fjärilen flög runt i huset. Landade ibland, och vid ett tillfälle satte den sig rakt i min dotters öppna hand. Efter en stund öppnade jag ett fönster och sa att vi skulle släppa ut den. Då flög fjärilen ett tydligt varv runt min lilla flicka och sen ut igenom fönstret. Min dotter stannade upp, tittade efter den och ropade: Men jag vill ju vara med pappa! Sen sprang hon i min famn och började gråta.

Åh vad ont det gjorde att lyssna på det här. Ett uppvaknande, en påminnelse. Life ain’t no rehearsal. Fint.

Publicerat

trettio, barn och att göra


Jaha. Traditionsenligt skriver tidningar, pratar radio och sänder teve inslag om att vuxna människor inte klara av att hålla 30 utanför skolor och förskolor. Det har blivit just en tradition. Att vi diskuterar och förfasas lite vid höstterminens start för att sen skita i det resten av året.
Jag blir dagligen omkörd av bilister för att jag håller 30 där hastigheten är begränsad till just det. Min upplevelse är att det nästan alltid är snubbar som har bråttom. Snubbar i hantverkarbilar. Snubbar i dyra säljarbilar. Unga och slitna snubbar i risiga bilar. Samt en och annan snubba.
Här kommer ett ödmjukt förslag för att ta den traditionen till nästa steg, handling.

  1. Ta bort alla parkeringsmöjligheter utanför skolor och förskolor så att vi föräldrar slutar skjutsa våra barn i bil.
  2. Sätt upp såna där fina kameror som automatiskt blixtrar till och registrerar de idioter som skiter i barnen och kör för fort.

Kom inte med några ekonomiska argument emot detta. Många kommuner tycker att det är för dyrt med kameror. Och det är därför de sitter på statens vägar, men inte på kommunernas. Strunta också i att berätta om morgonstress och att det är bråttom till jobbet för oss stackars föräldrar.
För jag vill inte höra att våra barn inte är värda att satsa på.
Vi kan lösa det här problemet ganska enkelt. Eller fortsätta prata om det en gång om året.

Publicerat

plötsligt insåg jag…

…att det ibland känns hemskt, farligt och läskigt att vara pappa. Att jag fortfarande kan falla fritt i känslan av oro när jag inser att jag inte kan försvara mina barn från livets baksidor. Att livet inte är som i Madicken. När jag krymper och känner mig otillräcklig. Som en fusk-pappa. Utan förmågan att skoja bort det onda, eller jaga bort det genom att visa musklerna.
Det gör ont. Och gör mig ledsen.

Publicerat

stan och känslorna

FWR_0301
Camilla, Hanna och jag åkte in till stan. Jag behövde besöka Telia och göra ett par andra ärenden. Plus att vi ville lukta på staden igen. Well, det var fullt med människor som jagade något odefinierat samtidigt som en tung stank av avlopp låg över city. Kändes så där. Lätta känslor av ”kniven-på-strupen”, leveranskrav och prestationer gjorde sig påminda. Känslor jag inte smakat på under flera veckor.
Så det var skönt att komma hem och titta på Ellas solrosor. Sommar.
FWR_0303
Bilder från stan finns på Facebook.

Publicerat

två plus tre


Så här sammanfattar jag mina två första veckors semester som var helt fantastiska. Ledmotivet finns på Spotify. Lyssna på det samtidigt. Det smögs sig tyvärr in något tramsigt ljudspår som är royaltyfritt, så stäng av ljudet i Youtube och lyssna på Spotifylistan istället. (Om du inte har Spotify så består låtlistan av ”Sunny” med José Feliciano, ”Fire with fire” med Scissor Sisters, ”Perfect Day” med Lou Reed och ”Waka, waka” med Shakira).
Tre veckor kvar. Mitt i verkligheten.

Publicerat

Slutet och början

FWR_20253
Slutet är nära. Två alldeles underbara veckor i finaste omgivningarna med finaste människorna går mot sitt slut. Imorgon packar vi in oss i familjebilen och kör de hundra milen norrut. Idag hängde vi på den lilla djurparken i Gettorf och tog till sist en slutlig koll på havet ute vid Bülk där bukterna möts. En vacker plats. Ett bra ställe att tacka på.
Bilderna på Facebook har blivit fler.