Åh vad vi grät. Nästan hela tiden, jag allra mest när fjärilen flög ett varv runt flickan och hon grät efter pappa. Bakom solglasögonen rann tårarna. Hon bredvid mig satt och hulkade. Snart också barnen i baksätet. Någonstans på vägen mellan Arboga och Eskilstuna.
Vi lyssnade på Monika Nyströms sommarprat idag. Så känslosamt och sorgligt, men ändå hoppingivande. Jag blev alldeles tagen. På sin korta stund lyckades hon sammanfatta varför tiden är så viktig. Att livet kan förändras och allt bli svart. Innan något nytt händer.
Tankarna på mannen som plötsligt fick cancer och inte fick se sina barn växa upp fick mig att tappa fotfästet i bilen för en kort sekund. Tankarna på barnen som förlorade sin pappa. Jag vill inte att det ska hända mig. Jag älskar mina barn så hårt att det gör ont. Ofta. Men jag visar det inte på det sätt jag vill. Av helt fel anledningar.
Åh vad vi grät. Men vad viktigt det var att jag fick höra det här just nu. De här sista veckornas slit blir lättare. Avslutningen av det ohållbara livet utan tid och utan energi. Det är dags att stänga igen det. Låsa och kasta bort nyckeln. Livet är för kort och för viktigt. Mina barn förtjänar mer. Jag gör det. Mina syskon, föräldrar. Alla. Den senaste veckan har åter kastat om världen och fått mig att förstå varför det är så viktigt att jag gör den här förändringen.
Jag vill leva med mina barn och de jag älskar här och nu. Inte senare.
Fjärilen flög från rum till rum. Min dotter sprang efter den och ropade: Pappa!
Fjärilen flög runt i huset. Landade ibland, och vid ett tillfälle satte den sig rakt i min dotters öppna hand. Efter en stund öppnade jag ett fönster och sa att vi skulle släppa ut den. Då flög fjärilen ett tydligt varv runt min lilla flicka och sen ut igenom fönstret. Min dotter stannade upp, tittade efter den och ropade: Men jag vill ju vara med pappa! Sen sprang hon i min famn och började gråta.
Åh vad ont det gjorde att lyssna på det här. Ett uppvaknande, en påminnelse. Life ain’t no rehearsal. Fint.