fredrik welander i ett långt samtal
Jobbade som fan. Åkte till Nynäshamn och modererade ett viktigt möte för ett sextiotal personer tillsammans med Sara. For vidare till Västervik och hängde i ett hus vid ett hav för att varva ned. Pratade om viktiga saker. Blev trött. Ungefär så kan man leva ett helt liv på en vecka. Eftersom ALLT annat hände samtidigt.
Sådär. Nu är det dags för andra måndagen i november. Status?
Skjut mig.
I Malmö. Sitter i ett konstigt rum och jobbar. Eller försöker jobba, åtminstone. Huvudet och magen är fulla av känslor och intryck. Världen utanför rasar samman. I Malmö blåser en iskall vind och kyler ned oss effektivt. Nyhetsflödet hjälper till. Samtidigt hanterar jag något. Tillsammans med andra. Utan att riktigt klara av att göra det tillsammans.
Försöker styra upp en konferens jag ska moderera om ett par veckor. Mail ska skickas. Frågor ska formuleras. Människor ska förstå.
Själv förstår jag allt. Och inget.
Jag jobbar med att göra människor bättre. Att hjälpa dem att påverkas och påverka. Inte sällan handlar det om att hjälpa dem att ta plats. Bland annat i det vi traditionellt kallar massmedier. Nu har jag blivit intressant för andra. Av oklara orsaker. Men den här lätt grånade personen kommer att intervjuas för ett magasin och en dokumentärfilm kommande veckor. I det ena fallet är jag med i en artikelserie om snällhet. I det andra fallet ska jag berätta om varför jag steriliserat mig och varför jag tycker att fler borde göra så. Snäll och steril. Det har gjort mig intressant.
Den djupare innebörden i detta är ännu oklar.
I någon slags famlande i ingemanslandet mellan ledigheten och arbetet ifrågasätter jag mitt eget utseende. Jag är medelålders och seniorkonsult. Borde nog skärpa mig och rätta in mig i ledet lite mer. Börjar med att köpa en vit skjorta och ett par neutrala svarta skor. Funderar på att klippa håret. Göra mig av med den där långa härvan av råttfärgat, grått och vitt.
Medelåldersmannen. Det är ju bara det att jag inte har lust att vara en sådan.
Tillbaka på kontoret. Tar tillbaka en kalender, skriver offert och uppdaterar ett excelark med adresser.
Just det, jag jobbar också. Så här kan det se ut. Lyckades leda ett seminarium med en kommundirektör, ett kommunalråd och en entreprenör med halva kavajkragen i uppfällt läge. Som ett proffs!
Här i Almedalen blir det så tydligt. Jag rör mig i tre sammanhang som jag inte är med i. Som jag har varit djupt inne i, men nu liksom rör mig i utkanten av. Lite av och lite på. Det är ganska konstigt. Och inte så tillfredsställande.
Är på Gotland. Det är Almedalsvecka och jag är här igen. Tillsammans med 47000 andra. Försöker hålla mig undan. Göra mina grejer och försvinna. Har inte det som krävs för att vara riktigt bra här just nu. Det är för fullt i bröstet, magen och huvudet. Så jag försöker komma till havet.
Fast på Örebro C. Tågen söder om Mälaren går inte. Banarbete pågår. Sommaren är här. Snart är den här tågvändan med pendling flera gånger i veckan över. Skönt. Det finns ingen livskvalitet i resorna. Jobbet är roligt, resorna är det inte. Sitter på Espresso House. Dyr frukost. Dålig frukost. Läser om toppmötet i Singapore. Tänker på ett kort telefonsamtal jag hade igår kväll. Som gjorde mig och en annan människa glada.
Behöver mer sånt.