Det finns dagar när jag har världens bästa jobb, världens bästa chef, världens bästa kollegor och världens bästa saker att göra för att tjäna pengar. Som den här dagen, när jag bland annat fick höra Therese Albrechtson berätta om sitt liv, mod och handlingskraft. Och träffa massor av sköna människor.
Mitt opp i och slut
Jag kör fort just nu. Tre stora åtaganden ska betas av fredag, lördag och söndag. Alla roliga. Men också energikrävande. Så jag hinner inte prata så mycket med själv just nu. Därför låter jag Stefan Sundström sammanfatta hela grejen genom Allan Edwalls låt om livet. Den lilla bäcken:
De två sista verserna är finfina.
Jag samlar tid som musen samlar skulor.
Till livets byggnad samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt är byggt av smulor.
Och sanningen av ångrad lögn består.
I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut.
Min tro är klen och klokenskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut.
Minnesanteckning
Gör en liten lista över saker jag behöver införskaffa och finansiera:
Två Elinchrom BX-Ri 500
Elinchrom Skyport Transmitter
Ett par paraplyer
En fast ljusstark vidvinkel
Ett fotobord för produktfoto
Ett ljustält för produktfoto
En ljus/exponeringsmätare
Nya pappersbakgrunder
Vägghållare för pappersbakgrunder
Mest för att komma ihåg. Råd har jag inte för stunden.
VAB-intyget igen
Kan inte låta bli att agera lite rättshaverist när jag läser socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrssons uttalande idag.
– Vab-intyget har fått föräldrar att bli mer rädda om sina vab-dagar.
Det handlar om det lilla intyget personal på förskolor och skolor måste skriva för att Försäkringskassan ska känna sig trygga i att betala ut tillfällig föräldrapenning till mammor och pappor som tar hand om sina sjuka barn. Tydligen har uttaget av dessa dagar minskat med sex procent sedan intyget infördes.
Well, Christina, för den här pappan handlar det inte om att vara rädd om dagarna. För mig handlar det om att jag vägrar låta mig behandlas som en misstänkt bedragare varje gång jag vill använda det jag har rätt till. Att jag inte vill lägga ännu mer administrativ börda på personal på förskolan som redan har för mycket att göra eftersom de är så få och barnen så många. Att mina barn är viktigare än systemet.
Därför har jag inte tagit ut en enda VAB-dag sedan blanketten infördes. Det betyder inte att jag struntat i mina barn. Eller att jag fuskat tidigare. Det betyder att jag tycker din lösning är förnedrande i varenda liten detalj. Därför kompar jag. Flexar. Tar tjänstledigt. Jobbar hemma. Varje gång jag måste ta hand om något av mina barn leker jag gummimänniska.
Jag gillar tillit mer än misstänksamhet.
Åker hem på något sätt
Alltså, jag har åkt hem på något sätt. Hemma på riktigt är förstås var de jag älskar är, kvinnan som är min livskamrat och våra fina barn. Men, hemma är också en plats där jag känner att allt faller på plats. Hur människorna är. Och Kiel har på något sätt blivit hemma, även för mig.
Åkte med Stena från Göteborg igår kväll. Tågresan gick bra, men SJ och Banverket lyckades inte chocka med en problemfri resan den här gången heller. Hann snabbfika med gamla kollegorna Anders och Monica i Nordstan innan spårvagnen tog mig till Tysklandsterminalen. Överfarten gick bra, trots hårda vindar. Sov i fören och vaknade då och då av hårda smällar i skrovet, men det gungade i stort sett inte alls.
Åt en skön LCHF-frukost med bacon, äggröra och prinskorv innan jag steg av båten och möttes av min mamma och Carmen. Direkt över till Starbucks och en enorm latte. Prat, prat, prat och sen lite snabb shopping.
Större delen av resan har jag jobbat. Nu har jag skickat dokument till kontoret och ska gå med mamma till den lokala livsmedelshandlaren för att köpa fett och protein.
En kortfattad sammanfattning av resan i bilder:
Byter miljö ett par dagar
Imorgon tar jag en väska med kläder, tandborste och mediciner. En annan väska med kamera, laptop, jobbdokument och hörlurar. I fickorna stoppar jag 40 euro och tar tåget till Göteborg för att fortsätta till Kiel med båt. Fem dagar i sällskap med min mamma, tyska vänner och släktingar väntar. Ska bli skönt att göra något annat, prata om något annat och se något annat.
Jag behöver det.
Skriver en lista för att komma ihåg massa saker jag måste göra
Nu är det mycket som snurrar i huvudet. Ett huvud som sitter på en för tillfället ganska krampkrämpig kropp. Dagsformen är inte jättebra. Platsar nog inte ens i C-laget just nu. För att bättra på oddsen en aning sätter jag mig en stund och skriver upp ett gäng punkter för att inte glömma några saker som måste göras före måndag, då jag åker till Tyskland. Eftersom jag riskerar att glömma lappen så noterar jag samma sak här… AH-plan 2010, tjänstedirektivet, webbstrukturer, boka läkartid, H&M’s bilder, försöka lösa problemet med pelletspannan, skicka tre fakturor, göra klart affischen till Barnslig advent på Winterviken, välja ut sex bilder till 365bilder.se-portfolio, välja ut ett gäng andra bilder till en annan portfolio, byta däck på bilen, montera bort element i vardagsrummet, göra rent akvariet.
Fler saker lär tillkomma. Men, vid lunchtid på måndag är det kört. Då sätter jag mig på ett tåg. För att komma till en båt.
Jag förbrukar mer energi än jag tar in just nu. Inte så smart.
Jag är trött
Novembermörker, läser massor av nyheter som får mina flyktgener att löpa amok, ser människor i min närhet röra sig på gränsen av vad de klarar och kör själv på så fort jag kan med den kapacitet jag har kvar. Snart packar jag en väska och reser söderut en vecka. Perfekt timing, jag behöver se något annat en stund. För det känns väl mest som att jag lever i en Jocke Berg-låt just nu.
Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
En förödande fundering
Det du gör på jobbet idag – kommer det innebära någon skillnad på lång sikt? Kommer någon bry sig om det du gör idag, om fem år? Kommer du bry dig om fem år?
För några dagar sedan ställde nån mig inför den här tankebanan. För att få mig att förstå att jag oroar mig och engagerar mig för mycket i saker jag inte kan påverka. Funderingarna är ganska förödande. Inte minst för en relativist som jag.
Måndagsrapporten
Började dagen med att sova lite för länge. Åt ett kokt ägg och hastade med Camilla iväg, först till dagis, sen till Flemingsberg och till sist kontoret. APT med lite småjobbiga känslor och sedan snabbt iväg til tandläkaren där det bjöds på undersökning (finfina tänder) och lite tandstensborttagning (våldsamt men ändå värdigt). Sen tillbaka till Ella och dagis för att få i henne lunchdosen Spectramox (antibiotika för örat). Tillbaka till jobbet och dags för ett kort möte om ett litet event imorgon. Sen lite tänk och prat innan nästa möte. Därefter tillbaka till dagis för sista gången idag. Med Ella i bilen styr jag till Flemingsberg igen för att hämta upp Camilla. Därefter ett par kilometer norrut och middag hos köttclownen i Älvsjö, en Cesarsallad för mig. Efter födointaget en tur till COOP Forum i Västberga för inköp av vinterkängor och overall till Ella och livsmedel till oss alla. Sen hem och fylla kylen, göra kvällsmat till barnen, ge Ella dagens sista dos och nu lär det inte hända jättemycket mer. Strax före sju imorgon lämnar jag hemmet till fots för att delta på ett frukostmöte.
Resten är än så länge obekant. Den djupare innebörden i allt detta är än så länge oklar.