Strax före halv tio igår lämnade jag Allianshallen i Uppsala med fyra trötta men glada tjejer i bilen. De hade just gjort det omöjliga och vunnit över makalösa Sirius i Storvretacupens semifinal. På straffar dessutom. Nu skulle vi tillbaka till Tunbabergsskolan där de har bott under cupen för att samlas och tömma skolsalen på sovsäckar, liggunderlag och madrasser. Några minuter senare står vi och väntar vid ett rödljus när det smäller. Ingen av oss i bilen hinner uppfatta något innan det säger PANG och vi skjuts framåt någon meter. En ganska stor lastbil lyckas inte få stopp på isiga och tokhala Tycho Hedéns väg och kanar in i baken på min bil.
Det blir så där läskigt tyst en sekund eller två innan ödlehjärnan reagerar. Jag kollar att ingen av tjejerna är skadad och kliver ur bilen och pratar med chauffören. Vi rullar ut till kanten. Genast stannar en av de andra bilarna i vårt lags följe och plockar upp tjejerna medan jag och en annan pappa stannar kvar och byter uppgifter med lastbilens chaufför, som liksom jag är lite skärrad.
Sen snurrar det runt lite i mitt huvud. Jag skulle ju hämta Camilla och Ella till finalen. Måste ta bilen till verkstad. Kollar upp tjejerna som var med i bilen. Lite irrationell känner jag mig. Men, eftersom vi har så många fantastiskt kloka, omtänksamma och fantastiska föräldrar i vår stora innebandyfamilj kan jag slappna av och följa med tjejerna till Akademiskas barnakut för koll av deras nackar. Sen hinner jag själv också köra bilen till verkstad och får grönt ljus för att köra den till Stockholm.
Fem minuter innan finalen ska börja sätter jag mig på läktaren och vill gråta. Har ont i huvudet och nacken. Är trött och orolig för allt och inget. Samtidigt så fantastiskt stolt över den prestation mitt stora barn och hennes kompisar gjort. Finalen har jag inte lagt på minnet. Vi förlorar den, men vinner ett skinande silver.
En snäll pappa kör min bil hem och jag sitter bredvid eftersom jag känner att jag inte kan köra. Väl hemma äter jag lite mat för första gången sedan frukost innan jag duschar och åker till akuten här hemma. Där hinner jag knappt säga ont i nacken och krock innan två myndiga syrror tar tag i mig, sätter på mig en sån där stenhård och obekväm nack-krage av plast och lägger mig på en brits. Ligger så ett par timmar innan jag skickas in på magnetröntgen och ligger sen någon timme till i väntan på resultaten. Som är goda.
Sedan smällen och fram till nu har jag känt mig lite skakig, men också omhändertagen av några finfina människor. Så därför måste dagens största tack gå till de Huddinge IK F96-föräldrar som såg till att tjejerna och jag som blev krockade togs om hand. Ni är bara bäst. Dagens största tack del två går till alla ni finfina människor som brytt er, visat omtanke via Facebook och telefon. Det värmer att ha så fina vänner och en sån härlig familj. Och sist men inte minst ett alltid lika imponerat tack till personalen i sjukvården. Ni inte bara tar hand om mina barn på det bästa av sätt. Utan mig också när det behövs.
Ni är liksom änglar allihop. Och nu ska jag ta en stor Ipren, gå och lägga mig och känna mig sentimental och lyckligt lottad. Lär inte gå till jobbet imorgon. Det känns som att jag kommer vara stel som en istapp i nacken och att jag behöver varva ned.
Tack änglarna. Allihop.
