Jag har straffats med ett enormt samvete. Eller begåvats med ett. Den här veckan har det jobbat mer än någonsin. Idag har det liksom töjts till bristningsgränsen och kanske börjat att dra sig tillbaka. Fy fasen vad jag har gråtit idag. Jag bet ihop när jag tömde min garderob och fyllde ett gäng papperskassar. Men när vi skildes åt i trapphuset öppnades slussarna. Hon och jag. Vi kramade om varandra. Tårar. Satte mig i bilen. Kunde inte starta. De rann ur mig. Alla de här uppdämda känslorna. Hela vägen ut till stugan. Den knappa timmen det tog att köra. Som floder ur ögonen.
Skrev en status. Fick jättemånga stöttande kommentarer. Fortsatte gråta. Lyssnade på fin musik. Mer tårar. Kramades med hunden.
Dagen gick. Nu är det snart natt. Dags att gå och sova. Ensam. För första gången på 25 år. Jag vet att allt kommer att bli bra. För C. För barnen. Och för mig. Vi ska ta tillbaka livet. Lusten och glädjen. Och för att vi ska kunna göra det måste vi dela på oss. Jag känner det så starkt och därför har jag lämnat. Men just den grejen, att jag har lämnat, plågar mitt samvete. Jag har tvingat oss alla att möta det okända. En framtid som vi inte vet något om. Så länge som allt det där som ska bli bra inte har blivit det så kommer mitt samvete att påminna mig om att det var jag. Att det var jag som gjorde det.
Lämnade.
Kanske är det så att jag fått det här samvetet för att inte göra andra människor illa. Kanske inte. Jag har ingen aning. Men det har alltid funnits där. Hela mitt liv har massor av saker känts som de varit mitt fel. Både saker som varit nära och saker som varit långt bort. Men, den här gången finns det inget som kan mildra. Jag har lämnat. Så är det.
Och idag har jag flyttat ut. Jag hoppas att vi alla ska kunna börja andas lättare nu. Titta framåt mot det som ska hända, istället för bakåt mot det som redan hänt. Jag hoppas att allting börjar nu. Allt som ska bli bra.
Reflektion 3 februari 2016
Jag heter Fredrik Welander. Jag är 44 år gammal. Jag är mitt inne i en av de mest omtumlande perioderna i mitt liv. Någonsin. Just den här dagen kanske ALLT möttes och manifesterades.
Att jag samtidigt är halvblind, har ont i ryggen och har en mage som checkat ut är inte så orimligt.
3 februari 2016.
25 år, 21 år, 6 månader
25 år var vi ett par hon och jag. 21 år av dessa levde vi som gifta. Ikväll har vi skrivit under ett dokument som inte lämnar några som helst utrymmen för nyanser. Det känns i magen. Hårt och iskallt. Vi har ansökt om att få skilja oss. I sex månader ska vi vänta nu. Sedan bekräfta att vi fortfarande vill skiljas.
Jag satte mig och grät i köket när jag fyllde i blanketten. Lyssnade på Tommie Sewóns fina ”Inga monster”. Tänk att jag gjort det här. Valt att ta ett steg som gör så ont. I henne, i mig och i barnen. Jag vet att det kommer att bli bra, att jag gör rätt, men de här formella stegen som måste tas får mig att känna mig usel, ledsen och väldigt liten.
Jag vill skriva jättemycket. Berätta om nyanserna. Men orkar inte lyfta händerna just nu.
25 år trött, ledsen och frusen
25 år. Sen krossade jag hennes hjärta.
Ja, vi ska skiljas. Ja, det var jag som tog initiativet. Ja, det är jag som lämnar. Ja, jag känner mig som ett as. Idag, 19 januari, känns det som att jag har åldrats ett par år. De senaste veckorna har varit ett känslomässigt kaos. Överallt och hela tiden. Viljan, tvivlet, samvetet, längtan, livet, barnen, mörkret, ljuset, magontet…. det där förbannade magontet som jag levt med hela mitt vuxna liv.
Den här morgonen har jag vaknat med massor av tårar på insidan av ögonen. Tog muggen hon gjorde till mig för några år sedan till frukosten. Inser att den fortsatta vägen kommer att bli förbannat jobbig. Vad är rätt, vad är fel? Om jag verkligen vill vara den bästa pappan, vad är det då jag ska slåss för? Hur tar jag reda på vad hon vill? För första gången i livet tvivlar jag på att jag kan vara en bra pappa. Den smärtan är ny.
Just nu utmanar jag en hel kultur. En samhällsnorm. Samtidigt som jag krossat hjärtat på den som varit den viktigaste personen i mitt liv de senaste 25 åren. Och som alltid kommer vara en av de allra viktigaste, så länge jag lever.
Idag är jag trött. Ledsen. Frusen.
Sjuk mage
Ella har ont i magen. Nästan alltid kvällen före skoldagar. Eller morgonen när det är dags att gå iväg till skolan. Vi har försökt ta reda på om det är något i skolan som gör henne stressad, rädd eller på något annat sätt placerar det där onda i magen.
Nej. Hon upprepar nej.
Min magkänsla säger något helt annat. Men, jag når inte fram. Alltså får vi göra en sur magutredning på henne. Frågan är bara var, via skolsköterskan? Vårdcentralen? Barnmedicin där hon redan är patient?
Det här med synen
Står på kontoret. Klarar av att läsa och skriva ungefär en minut i taget. Sen blir allt tårat, suddigt och smärtsamt. Det gör att allt tar längre tid. Det är tröttsamt. Egentligen känner jag att jag borde stanna upp och försöka läka detta i lugn och ro, men hinner jag?
Provsvar på torsdag. Sedan en vecka i New York. Vad händer sen med synen tro?
Hur berättar jag för mina döttrar att de inte kan våldtas?
Läser i DN om en dom mot två män som våldtagit en flicka på en fest. Inte första gången jag läser om detta, men den här gången handlar det om en flicka som har diabetes. Som på grund av sin sjukdom hamnar i ett hjälplöst tillstånd. Ett tillstånd som två unga män tycker är ett utmärkt läge att utnyttja till något helt oförståeligt och oförlåtligt. Så det borde nog handlar mer om dem. Två medmänniskor som tycker att en lealös, hjälplös, avtuppad, försvarslös [plats för valfri egen synonym] ung flicka är ett utmärkt tillfälle att utnyttja för att tillfredsställa något oförståeligt begär eller hat.
Domen? Jag citerar DN:
”Den yngre mannen döms till villkorlig dom och 80 dagsböter för sexuellt tvång. Den andre döms för barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering till villkorlig dom och 50 dagsböter. Bägge är tidigare ostraffade. Flickan tilldöms skadestånd på 50.000 respektive 5.000 kronor för kränkning, sveda och värk.”
Jag exploderar. Eller imploderar. En domstol i Sverige lämnar ett dubbelt kvitto till mina barn. Ni är en liten minoritet som samhället inte värderar alls. I dubbel bemärkelse. Först för att ni är flickor/kvinnor. Sen för att ni har diabetes. Jag har inte hunnit stiga upp ur sängen den här morgonen och tappar lusten att göra det. Det här är något jag måste prata med mina flickor om så snart jag kommit på hur jag ska förklara det.
Så jag måste tänka.
Sedan mitt stora barn fick sin diagnos för drygt tio år sedan har jag oroat mig hela tiden. Ett stort orosmoln har varit tonårstiden, alkoholdebuten och festandet. Kombinationen diabetes och alkohol är ganska dålig och jag har projicerat bilder på akututryckningar och livsuppehållande åtgärder. Men så har det inte blivit. Mitt stora barn, som fyller 18 i sommar, har inte levt upp till mina förhågor. Hon är klokare än så.
Men nu har vi fått ett annat samtalsämne.
Jag vill ta mina barn och fly. Till en annan plats där män inte får ta för sig av hjälplösa kvinnor. Där kvinnor är lika mycket värda som män. Där diabetes (och andra sjukdomar, symptom och tillstånd) inte ger oss män ett frikort till att göra vad vi vill med kvinnor och barn. Finns den platsen?
Det kanske är dumt att skriva saker i affekt. Men jag måste eftersom jag just den här morgonen går till kontoret med en känsla av total hopplöshet i magen. Som jag läser den här domen blir det ju fritt fram för mig att penetrera en avsvimmad kvinna på torget. Eller ett trafikskadat barn på ett övergångsställe. Varför inte en förlamad medmänniska som omöjligen kan försvara sig.
Som mina barn när de får ett tillräckligt lågt blodsocker. Eller hamnar i insulinkoma.
Jag ger upp på juridiken och lagstiftarna nu. De klarar inte den här utmaningen. Mina döttrar kommer i lagens mening att vara mindre värda. Därför ber jag er som har söner. Eller nej, jag kräver: PRATA MED ERA SÖNER OM TJEJER OCH KVINNORS RÄTTIGHETER. ATT DE RÄTTIGHETERNA ÄR PRECIS SAMMA SOM ERA SÖNERS. TALA OM FÖR ERA SÖNER ATT GE FULLSTÄNDIGT FAN I ATT VÅLDTA OCH UTNYTTJA TJEJER OCH KVINNOR, ÄVEN NÄR DE ÄR AVSVIMMADE ELLER HJÄLPLÖSA PÅ ANNAT SÄTT.
Det är ni som har söner som kan förändra det här. Pappornas ansvar är tungt. Liksom mammornas. Vi har alla ett ansvar. En ung flicka med diabetes har vi svikit rejält nu. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska prata med mina döttrar på ett klokt sätt om detta?
Hur kan jag ens prata om att mina barn är sjuka när det är två uppenbart sjuka unga män det borde handla om? Och ett obotligt sjukt rättssystem.
Människans undergång, del 9629
Stephen Hawking, inte sällan kallad världens smartaste man, har skrivit en artikel i Washington Post. Den handlar om Syrien och mänsklighetens oförmåga att utveckla kollektiv intelligens. I sig är texten inte något nyhet. Men när Stephen Hawking skriver då sprids texten och blir en nyhet över hela världen. Han utgår ifrån Aristoteles tankar på att universum är oändligt och att mänskligheten liksom återställs med jämna mellanrum genom naturkatastrofer, sjukdomar och annat som nästan utplånar oss och kastar oss mellan olika civilisationer. Mellan raderna menar Hawking att vi börjar närma oss en sådan återställning.
”But it does not feel intelligent to watch as more than 100,000 people are killed or while children are targeted. It feels downright stupid, and worse, to prevent humanitarian supplies from reaching clinics where, as Save the Children will document in a forthcoming report, children are having limbs amputated for lack of basic facilities and newborn babies are dying in incubators for lack of power.”
Vi har vapen och vi använder dem för att utplåna varandra. Medan andra står och tittar på. Min kollega Ali brukar ibland uttrycka skepsis när vi pratar om hållbar utveckling. Han tycker vi ska sluta prata om att rädda planeten. Den kommer nämligen att överleva även när mänskligheten förstört sina egna möjligheter att överleva. Vi måste prata mer om hur vi kan rädda oss själva, menar han.
”What’s happening in Syria is an abomination, one that the world is watching coldly from a distance. Where is our emotional intelligence, our sense of collective justice?”
Det ligger något i det som Stephen Hawking skriver. Det är nån slags konstig förbannelse över oss människor. Jag har aldrig träffat någon ond människa, ändå läser jag om deras dåd varje dag. Tänker på den där teorin om att människor som är fler än fem i grupp inte längre kan fatta kloka beslut. När vi slutar ta personligt ansvar för det vi gör och ber andra att göra. När vi slutar tänka med magen.
Människor är smarta, kloka och goda. Men mänskligheten klarar inte av att vara det. Varför lyckas vi inte utveckla en kollektiv intelligens?
”We now know that Aristotle was wrong: The universe has not existed forever. It began about 14 billion years ago. But he was right that great disasters represent major steps backward for civilization. The war in Syria may not represent the end of humanity, but every injustice committed is a chip in the facade of what holds us together. The universal principle of justice may not be rooted in physics but it is no less fundamental to our existence. For without it, before long, human beings will surely cease to exist.”
Plötsligt känns den där bilden på fyraåringen som vandrat ensam genom en öken väldigt levande. Han sammanfattar oss alla på något sätt. Vi har oerhört vilsna som kollektiv. På väg mot vår egen undergång. Men, det är ju ganska underhållande att titta på de som dör först. Eller?
Ett kort samtal och ett glapp
Skickar ett meddelande till polisen. En fråga. Hur gick det? Dagen går och i slutet av eftermiddagen ringer min telefon. En polis redogör för mig vad patrullen som var på plats har skrivit i rapporten. Vi tror nog att barnet som blev påkört kommer att klara sig bra. Lättnaden. Men jag har svårt att släppa den här upplevelsen. Den har skakat om mig på riktigt. Jag säger ofta att jag blir berörd och omskakad. Har lätt att få starka känslor när jag hör människor berätta. Men, det som hände idag var något annat.
Jag såg ett barn bli påkört. Sekunden innan det hände förstod jag att det skulle hända och då spände jag hela min kropp som att jag skulle skrika. Smällen kom innan jag hann. Och sen bara gjorde jag saker. I nuet. Jag har inta varit så närvarande någonsin känns det som. Men det som spelas upp i mitt huvud om och om igen är det där tomma och hemska. Den sekunden när jag förstår att hon går rakt ut i gatan och smällen som ofrånkomligt följer. Ett barn som tumlar runt och slår i marken. Om och om igen. Och jag spänner alla mina muskler som för att skrika.
Varför skriver jag? Det måste ut. På något sätt öppnades ett glapp i min tillvaro. Något hemskt hände som nu verkar ha slutat hyfsat väl ändå. Men, det hemska fick mig att leva en stund. Att göra något riktigt. Som jag knappt kommer ihåg vad det var. Chock är något konstigt.
Jag har pratat med mina barn. Vi har mycket att fundera över. Om här och om nu. Om fokus och närvaro. Liv och död och hur nära det kan vara om vi inte koncentrerar oss. Kanske måste jag stänga av ett tag. Leva på ett annat sätt.
Tack till polisen som hörde av sig. Det lilla samtalet gjorde det lite lättare att vara i det här glappet. Tack också Gud, änglarna, ödet och vad det nu var som hjälpte till idag. Barn ska leva och ta över.
Att vara här och nu
Igår pratade jag med psykologen om ställtid. Om att jag inte kan ta det lugnt, inte ha tråkigt inte vara stilla. Vi pratade om mobilen som flyktväg. Att jag alltid kan använda den när jag är uttråkad eller mig liten och osäker. En enkel lösning som med ganska svåra konsekvenser. Tidigare var det cigaretten jag gömde mig bakom. Nu mobilen. Tidigt i morse lyssnade jag på Ove Haugen som pratade om samma sak i Tankar för dagen. Han pratade om hur viktigt det är att kunna stanna upp och ha tråkigt. Han avslutade sitt prat med att citera sitt yngsta barn:
Hör du pappa, säger hon. Jag kan inte klockan så jag är hur lugn som helst.
Strax därefter, på väg till kontoret, ser jag något overkligt. Ett barn som kanske är något år äldre än min yngsta dotter kliver rakt ut på den morgonrusningstrafikerade gatan. Barnet har hörlurar på och blicken i mobilen och märker inget. Märker inte att bilarna har grönt och vi som ska gå över gatan har rött. Märker inte bilarna som kör på gatan rakt framför. Barnet går rakt ut och träffas av en bil. Jag ser vad som kommer att hända, men jag är kanske fem-tio meter ifrån. Hinner inte fram för att stoppa. Hinner bara se och uppleva den stora overkligheten. Ljudet av däck mot asfalt, barnskrik och saker som landar på den blöta vägbanan tar mig ur overkligheten. Rakt in i den kanske starkaste verklighet jag upplevt. Kastar mig ut i gatan eftersom jag är närmast. Får kontakt med barnet som är vid medvetande. Jag ser inget blod. Barnet är chockat, skräckslaget och har ont. Bär barnet försiktigt till trottoaren. Sätter mig på huk. Virar min tjocka jacka om axlarna. Försöker trösta och lugna. Vi sitter still. Andra vuxna har skyndat till. 112 är larmat. Jag tröstar och lugnar. Här och nu. Andra vuxna kommer till oss. Någon är en ledig läkare som också hjälper mig att lugna barnet. Någon annan körde bilen och är själv i chock. En tredje är pappa till barnet och den blicken är jobbig att möta. Känner igen den där stressen att akut vara rädd för att förlora sitt barn. Ambulans kommer och tar över. Polisen kommer också. Jag känner mig obehagligt lugn och närvarande. På ett sätt jag inte varit på evigheter. Berättar för en polis vad jag sett. Lämnar mina uppgifter. Klappar om den chockade föraren och går hem för att byta om. Mina kläder är totalt nedsmutsade. Ringer en kollega om aviserar att jag blir sen till ett möte. Ringer Camilla för att få berätta. Jag har gråt i halsen. Benen känns svaga.
Det är en väldigt skör tråd som skiljer oss från livet. Eller döden. Jag vill veta hur det gick för barnet. Tror det gått bra med tanke på omständigheterna. Någon fraktur kanske. En trasig mobiltelefon. Vill att det ska läka bra.
De här sakerna har förstås inte med varandra att göra. Men jag känner mig just nu i något slags känslomässigt mellanrum. Plötsligt öppnades ett mellanrum i tillvaron. Närvaro är så fruktansvärt viktig. Den kan leda till livet. Jag vill hämta mina barn, krama om dem hårt och vädja till dem att lägga ned sina mobiler. Jag lovar att stänga av min. Vi måste prata om livet. Hur viktigt det är. Även om det riskerar att bli tråkigt. Jag vill inte att uppkopplingen tar våra liv bakom en anonym notis i en tidning och en undran om vad som hänt vid blåljusen där borta.