Totalitär kapitalism

Såvitt jag förstår har Sovjetunionens kommunistiska statsbildning slutat att existera. Min tolkning är att den ersattes av en ganska kleptokratisk totalitär kapitalistisk diktatur. Nu används dock den gamla sovjetkommunismen för att hetsa Sverige in i Nato.

Det är inte så lätt att förstå det här. Det kräver en del inläsning och samtal. Det kan vara så att jag inte har rätt, men jag tror att vi är på väg in i en tidsålder där den ganska frisinnade liberalism som genomsyrat en stor del av västvärlden (inklusive Sverige) är på väg ut. På väg in är samma styre som det ryska. I USA sker det ganska öppet. I kommentarsfält hos många människor i mina nätverk sker det lite mindre öppet. Det ropas efter lägre beskattning, subventioner av fossil energi och hårdare tag mot alla som inte vill eller kan vara med i den hänsynslösa kampen om rikedom och ära.

Vi håller på att bli Ryssland. Med eller utan deras medverkan. Det är ironiskt att kommunismen fortfarande används som argument, när de tre stora makterna just nu – USA, Ryssland och Kina – allt tydligare är på väg in i någon slags uppdelning av världen. Ingen av dessa är kommunistisk. Alla är tämligen kapitalistiska.

Jag är inte jätteintresserad av vare sig kapitalism eller kommunism egentligen. Det jag intresserar mig för är det totalitära. Hur lätt det verkar vara att få människor att tro att det är bäst om vi utvecklar med våld, makt och hårdför styrning av människor. I livets alla skeden och detaljer. Om vi ställer människor mot människor så blir de allt mer rädda och osäkra, då kan vi lova ordning och reda, bara de ger upp lite eller hela sin frihet. I Ryssland hotar maktens män sitt folk med berättelser om en omvärld full av nazister som hotar tryggheten. Här får vi berättelser om kommunister som hotar tryggheten. Sanningshalten i berättelserna är liksom i all propaganda ganska lätt att granska för den som vill. Men, det verkar inte vara så många som vill det. Varken här eller där.

Det där är fruktansvärt obehagligt.

Sverige är inte neutralt. Vi är ett av de länder där de ekonomiska klyftorna och orättvisorna växer snabbast. Det där tycker människor med många resurser är bra och det ska försvaras till varje pris. Kärnkraft, Nato, avskaffad välfärd och hård totalitär styrning. Exakt hur detta ska göra att vi kan möta och anpassa oss till klimatkrisens realitet är oklart. Men, vi har ju alltid kärnvapnen att ta till.

När kommer tidens slut?

Har en uppgift i utbildning. Att studera Matteusevangeliet ur några olika perspektiv. Funderar lite kring de heliga skrifterna och tankar om tidens slut. Ibland är formuleringarna lite svåra att inte fastna i. Som de här raderna ur Matteusevangeliets 24 kapitel.

Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.

Det känns som att det här handlar om de senaste månaderna, eller kanske de senaste åren, eller kanske hela min livstid. Närmar vi oss slutet? Eller har människor alltid känt så här?

Krig och konsekvenser

Hur många krig kan vi förklara utan att ta konsekvenserna? Det där är en fråga jag egentligen inte vill ha svaret på. Men i en kultur där krigföring pågår ständigt i dysfunktionella meningsutbyten i sociala medier börjar frågan tyvärr bli relevant.

Vi förklarar krig mot Putin.
Vi förklarar krig mot alla muslimer.
Vi förklarar krig mot alla som inte är som vi (oklart vi, dock)
Vi förklarar krig mot naturen, ekosystemen och existensen.

Ber vi om krig tillräckligt ofta så kommer vi att få det. Jag ber om fred och frid.

De goda åren är förbi

1989-2022. En historisk parentes. Någon slags goda år, åtminstone i några perspektiv – flera länder demokratiserades, folkhälsotal blev bättre och fler fick det bättre. Synd att det var tillfälligt.

I mitt eget land styr vi just nu bort från neutralitet och alliansfrihet. Vi ska in i Nato, utan någon egentlig debatt. Medias akademiska experter kommer nu från Försvarshögskolan och det är som att allt vi pratade om fram till februari inte längre är relevant överhuvudtaget. Vi borde kämpa för civilisationen, men kämpar istället mot den.

Sorgligt.

Tre frågor

Ges eller tas förlåtelse?
Vem förlåter?
Med vem eller vad kan jag försonas?
 
Tre frågor som jag tillsammans med några andra arbetar med i ett grupparbete just nu. Kommer att vara grunden i ett seminarium som ska hållas om någon vecka. Längs vägen i det här arbetet har vi läst böcker, sett film, mötts i olika erfarenheter. Det underliggande temat är skuld, skam, förlåtelse och försoning.
 
Det går runt i magen. Ibland i huvudet. Det är krig i närheten. Inte bara i Ukraina, utan också i kommentarsfält, vid rödljus och lite överallt. Tempot, stressen och kampen ökar lite, varje dag. Så känns det. Men, varför gör vi som vi gör? Alla bär på sitt. Men, jag tror fortfarande att vi kan hjälpa varandra att bära olika saker. Vi kan förlåta och försonas.
 
Vi är på väg. I generation efter generation. När vi går tillsammans en stund, då kan vi hjälpa varandra. Det är inte ett explosivt hundrameters-lopp. Det är inte ens en ultramara. Det är mer som en vandring som inte tar slut förrän hjärtat slutar att slå. Några av medvandrarna är eviga, andra går vi bredvid en kort stund.
 
Zen-Buddhisten Shunryu Suzuki har beskrivit den här vandring som ett vattenfall. Innan vi föds är vi en flod. En flod med ett oräkneligt antal små, små vattendroppar som är så tätt tillsammans att vi inte kan urskilja oss själva eller vandra. Sedan kommer vi till kanten. Splittras upp och faller fritt som små, små droppar på vår väg nedåt. Det är lite snurrigt och rörigt och fyllt av intryck. Andra droppar finns nära oss, men kan vara svåra att nå. En vacker dag har vi fallit klart och återförenas i floden igen.
 
I västerländsk religion och filosofi talar vi ofta om synd och skuld. I österländsk religion och filosofi handlar det mer om okunnighet och kunskap. Jag tror att det är olika perspektiv på samma sak.
 
Vi lär oss. Längs vägen vi vandrar. I fallet. De senaste åren har jag lärt mig mer än någonsin. Inte minst om hur längtan efter förlåtelse och försoning kan driva ett liv. När den kom från oväntat håll, då förändrades allt. Jag vändes upp och ned, och började se saker på andra sätt.
 
Ges eller tas förlåtelse?
Vem förlåter?
Med vem eller vad kan jag försonas?
 
De där frågorna vi mötts i. Lever om i mig. Jag känner mig inte hemma i mitt samhälle längre, samtidigt känner jag mig mer hemma än någonsin. Allt är som det ska.

Människovärdet

Tittar på fruktansvärda bilder från Ukraina. Igen. Mördade människor. Barn. Män med vapen och narkotika i blodet. Läser kommentarer från arga män. Alltid dessa arga män. Lyssnar på Guterres. Igen. Som fortsätter att försöker få någon att lyssna på IPCC. Förgäves.

Har vi devalverat människovärdet till noll nu? Inget verkar spela någon roll längre. Hoppet finns inte. Först dödade vi Gud, sedan hoppet. Nu finns det bara det sista kvar på festen. Vi är i Kaliyuga, kaosets tidevarv, säger hinduismen. Jag förstår det som tänker att vi lever i den yttersta tiden.

Var kommer barnen in? Mina barn, dina och alla andra. När ska vi börja göra något för dem?

Sommartorpet

Står inte ut med tanken på att vara ännu en sommar i en ganska torftig sommarstad. Saknar möjligheten att ta mig ut. På helger och längre ledigheter under det ljusa halvåret. Saknar den totala tystnaden som kan uppstå utanför människornas samlingar. Så det är skönt och fint att Maria och jag idag fick hämta nycklarna till Stora och lilla Kamperhultet, som vi hyr under året som kommer. Sommartorpet är två sommartorp. Ett större och ett mindre. Plats för stora barn och fina vänner. En plats att vara tillsammans på, i lugn och ro. En cykeltur bort på grusvägen finns bad och paddling. En kort biltur bort finns Hjortkvarnsglass. Rakt upp finns en oförstörd stjärnhimmel.

30 minuter västerut ligger vårt hem i staden. Sommartorpet 2022, tack för att vi får bo här.

Synd, skuld, skam, förlåtelse, försoning

Jag är med i en grupp på en utbildning. Vi ska hålla ett seminarium i april, på temat synd, skuld, förlåtelse och försoning.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Vi kom fram till de här frågorna. Uppgiften ligger i bröstet. Jag läser olika saker. Lyssnar. Samtidigt är det svåra tider. Jag är rädd och orolig. För kriget. För människor i min närhet som inte mår bra av olika anledningar. Jag har svårt att komma till ro. Eller kan inte göra det just nu. Så det blir en lång text som kanske säger något om var jag rör mig just nu i våra frågor.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Det är något med skulden och synden. Som jag upplever att vi inte har plats för i vår kultur. Den är förlegad. I ett starkt individuellt samhälle med ständigt utveckling blir det svårt med de gränser som känslan av skuld och synd kan sätta för människor. Jag upplever allt oftare att förlåtelse är något som människor vill ta, snarare än få. Inte sällan är förlåtelsen en fortsatt synd eller kränkning. Typ, jag ber dig om ursäkt för att jag måste, men det är bara för att du är så svag.

Ensamheten.
Där bär vi på saker.
Försöker lösa ut saker vi inte kan lösa på egen hand.

Det där har drivit mig hårt i livet. För hårt. I min egen omvändelse så var det något som tog tag i mig och sköljde bort det där svarta som fastnat i min mage. Som hjälpte mig att sluta vänta på ord om förlåtelse. Som fick mig att förlåta. Eftersom jag så starkt kände i hela mitt väsen att jag var förlåten. Det tog så lång tid att förstå. Att våga lita på. När jag till sist förstod att de som gjort mig illa aldrig skulle förlåta mig, först då kunde jag ta emot förlåtelsen.

Jag tänker på det svenska ordet förlåtelse. Jag tänker på det engelska ordet redemption. Det tar mig till ordet upprättelse. Leder mig vidare till Psaltaren 145:15:

“Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar”.

Orden återfinns också i Psalm 826 – skriven av Tommie Sewon:

“Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.”

Vi kan nog också räta varandras krökta ryggar. Men det blir svårt när den egna ryggen böjs av trycket. Av skulden och skammen. Ryggont låser människor. Det är svårt att leva med krökt rygg. När den molande smärtan liksom lågintensivt lägger sig som ett svart hudlager på insidan. Som hela tiden smärtar.

Jag kunde inte ta förlåtelse från dem som gjort mig illa.
Jag vågade inte be om förlåtelse från dem jag gjort illa.
Inte förrän jag blev förlåten av Gud. Då kunde jag försonas med livet.
Då kunde jag sluta döma. Sluta bära min egen dom.

Jag gick runt i många år – ett halvt liv – som karaktären Michael i Bernhard Schlinks bok Högläsaren. Intellektualiserade kring smärtan. Abstraherade och levde mitt liv i framtiden. I arbetet. Extrapolerade allt till samhälle och system. Slet hårdare och hårdare, längre och längre, högre och högre upp. Jag vet inte längre. Jag försökte hantera känslorna i huvudet, men det var i den krökta ryggen och magen det gjorde ont. Blev pank, utbränd, blåst och slut i omgångar. Jobbade ännu hårdare. Men, för vad? Kärlek, försoning och förlåtelse tror jag.

När den kom, förändrades allt. Då vågade jag bli buren.

Jag läser i Lukasevangeliet:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Han gav dem också en liknelse: Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:37-42)

Känner en varm tacksamhet sprida sig i kroppen. Att Gud hjälpte mig att se klart. Den värmen löser upp det svarta på insidan.

Jag läser i Matteusevangeliet:

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
(Matt 5:38-48)

Värmen jag känner tar inte bara bort det svarta på insidan. Den tar också bort det svarta jag kletat på utsidan av andra människor. Jag slutar döma. Släpper taget om den gamla utgångspunkten att jag inte har några förväntningar på människor eftersom de bara kommer att leda till besvikelse. Kanske kan jag fortsätta att inte måla upp förväntningar, men av en bättre anledning än rädslan för besvikelse?

För något år sedan kom den här psalmen till mig. Via en morgonandakt i P1.

“När livet inte blir som vi har tänkt oss
vad gör vi med vår bitterhet och skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
kan trots allt något nytt få växa fram

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin

Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg

De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill”

Det är Psalm 779, och texten är skriven av Ylva Eggehorn. Jag lyssnar på den nästan varje dag. Förlåtelsen, upprättelsen, ryggen som får hjälp att rätas ut.

Vanans makt är stor, sägs det. Det finns ett hopp i att vi genom livet kan vänja oss vid nya saker. I den norske artisten Moddis tolkning av israeliske Izhar Ashdots protestsång “A matter of habbit” går det temat genom texten. Varje vers inleds med vanan.

“Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it

Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it”

Sången handlar om kriget. Om Israel och Palestina. Om människan, hat, skuld och kanske också förlåtelse. Musiken stegras. Tonarten höjs och fler instrument kommer in i melodin. Efter ett musikaliskt crescendo tonas låten ned och går mot sitt slut. Men också mot någon slags förlösning. Där den där värmen släpps ut. Sprider sig.

“Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being

Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course”

Den där låten har varit med mig i många år. Jag har återkommit till den i svåra tider och den här gjort mig varm. Jag tror att det fanns en mening med det.

Jag vill inte parkera det här som ett resonemang upp i huvudet. Det är inte där förlåtelsen bor. Nej, den förlåtelse jag kände spred sig från magen. Ut i kroppen och strömmade ut genom ögonen som tårar. Liksom vibrerade i fingrarna. Jag låter den bo där.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Länge trodde jag nog att det var jag som hade svaret på de här frågorna vi formulerat. Inser jag nu. Men, kanske ligger svaren i själva frågorna. Och frågorna de väcker. Jag kan försonas med att vara förlåten. Jag kan försonas med att människor inte alltid kommer att be mig om förlåtelse. Jag kan försonas med att jag inte alltid kommer att bli förlåten av människor som jag gjort illa. Även när jag ber om det.

Allt är som det ska. Jag kan ta orden “Var inte rädd” till mig. Och det hjälper mig också att läsa texten i Uppenbarelseboken, en text som skavt och skavt:

“Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.” (Upp 20:11-15)

Den där brinnande sjön. Den hårda domen över människor som gjort fel. Jag vet inte om det kommer att bli så vid tidens slut. Stort är trons mysterium. Men, jag tror att fler människor än jag burit den där brinnande sjön i magen. Försökt självmedicinera bort den. Prestera bort den. Men den har brunnit vidare och spridit sin svarta smärta genom kroppen. Kanske är helvetet en plats på jorden?

Återkommer till Lukas 6:36-38:

“Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Kvar i magen är också Psalm 219 som spelades under gårdagens mässa i min konfirmationskyrka, där jag delade nattvard för första gången för någon vecka sedan.

“Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär”

Om jag för en stund landar i Augustinus tanke om ondskan som ett resultat av frånvaron av det goda ser jag min egen oro och smärtan i magen på ett nytt sätt. Så länge jag skapat strategier och sätt att leva som byggts på själva grunden att förhålla mig till det onda, då har jag också gjort plats för just det, saker som gör ont. När jag istället byter fokus och blickar mot det goda och låter det ta plats, då gör det mindre ont. Då blir vägen en annan. Då kan jag sluta oroa mig för att göra fel och istället börja söka mig mot att göra det som känns rätt och gott istället. Då kan jag gå ifrån ett liv där min egen skuld, skam och oro driver mig att göra saker för mig själv, till ett liv där min vilja att göra något gott för andra är det som fyller mitt eget liv med mening och värme.

Jag kunde inte lösa det där själv. Rädslan, skulden, skammen. Trots att jag lärt mig allt om hur jag skulle göra det. Av mamma och pappa. Andra vuxna. Av skolgårdskriget. Av flexibiliteten och konkurrensen och karriären. Ingen förlåter. Ingen ber om det. Förlåtelsen var större, så mycket större. Den går inte att ta. När den kampen är över blir det nog lättare att förlåta och försonas. Vägen från ensam till tillsammans ligger öppen.

Det är min upplevelse. För det tackar jag Gud och livet. Och människorna som jag kallar mina.

  • Ges eller tas förlåtelse?
  • Vem förlåter?
  • Med vem eller vad kan jag försonas?

Men vad är detta, kanske någon undrar. Har han tappat förståndet helt? Det kanske jag har. Men i så fall är det ett förstånd jag inte vill ha. Förlåtelsen kommer från Gud, men det kanske inte är som du tror.

Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.

Var inte rädd.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Allt är som det ska, och ska bli.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.

 

 

 

1984 och 2024

I George Orwells roman 1984 finns tre totalitära stater: Oceanien, Eurasien och Östasien. Berättelsen  utspelar sig i en tänkt framtid där världen gått igenom ännu ett världskrig och som därför behärskas totalt av konkurrerande totalitära stater. 1984 publicerades 1949.

Om två år, alltså 2024, är det ganska sannolikt att en republikansk kandidat vinner presidentvalet i USA. Ganska mycket talar då för att Orwells berättelse, med fond av andra världskriget är närmare realisering än någonsin. 40 år försent, men ändå.

1984: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Storebror ser dig. 2024: Trump. Putin. Xi Jinping.

Vi är på väg in i en ny världsordning. Som mest av allt kommer att bli väldigt ny för oss som levt våra liv i en liberal, demokratisk, tillväxtekonomi i en välfärdsstat. Eftersom vi inte längre efterfrågar den utan tror på totalitära snabba lösningar på stora existentiella utmaningar. Hårdare tag har vi efterfrågat. Hårdare tag kommer vi att få. Troligen från en ledare och en stat som har stor vana av just det.

Om vi inte tänker om och gör något klokare. Som kanske också funkar bättre för att möta klimatkrisens konsekvenser. Eftersom väktare, propaganda och vapen inte lär förändra naturlagarna.

Vem läser vem?

Får återkoppling på en text jag läste upp igår. Att det var som texten liksom kom inifrån mig, att orden var mina egna. Funderar lite på det där. Landar i en fråga: Vem läser vem – jag eller texten?

Tänk om det finns ord som är något mer än just ord. Som inte bara är bokstäver kombinerande i en viss ordning för att formulera en mening.

Ordet blev människa. En urgammal formulering.