Jag har en kollega. Som jag inte arbetar jättemycket tillsammans med, men som jag inte kan låta bli att berätta om. Den här mannen är ett par år äldre än mig. Snygg som en gud. Musikalisk som få. Och med bra sångröst. Dansar som en tävlingsdansare. Dyker. Erfaren och kompetent. Arbetar med frågor som förutom stort kunnande kräver stenhårt engagemang. Tvåbarnsfar. Mer vet jag inte. Men, varje gång jag pratar med den här mannen är det som att prata med världens klokaste. Han ödmjuk men tuff. Inte ett ord saknar mening. Behöver inte prata för att märkas. Svarar alltid ärligt. En man som ser verkar se något gott i allt och alla. Som inte verkar låta livet passera på grund av rädsla. En fruktansvärt sympatisk person som tar för sig och bjuder tillbaka.
Dessutom har han vansinnigt bra musiksmak. Och tålamod.
Jag har ganska få manliga förebilder. Men den här mannen är definitivt en av dem.