Himlen var oskyldigt blå när ängeln lämnade rummet för att för evigt få rulla sig runt och runt och runt på Guds gröna ängar. Strax före lunch idag så blåste sig livet ur min älskade medvandrare Vilda. Knappt märkbart. Tolv år och sju månader vandrade hon vid min sida. Inte så sällan stillastående, som för att hejda mig. För att få mig att stanna upp och se något annat. Tiden vi fick tillsammans har varit helt livsavgörande. Hon hämtade mig och drog mig åt ett annat håll i livet. Jag predikade om henne tidigare i år. Då fälldes det en och annan tår i kyrkbänkarna.
”Min hund har blivit gammal. Rörelserna är långsamma, försiktiga och stela. Hennes vandring närmar sig slutet. Sakta, säkert och värdigt. Men fortfarande är ingen ivrigare än hon när det gäller att rulla runt på en gräsmatta. Och nej, hon är inte min. Det är snarare så att jag är hennes. I tolv år har hon lett mig. Varit med på min vandring ut ur öknen… på väg hemåt. Jag är bara en vanlig syndare. I en fallen värld. Jag ser inte hela bilden. Jag har inte det gudomliga perspektivet. Det vet hon, hunden.”
För några veckor sedan var hon med när mina bröder och jag tillsammans med Ann-Marie började gå igenom och sortera pappas saker. Vilda gick runt och letade efter pappa. Nu tror jag att hon hittat honom. Det blir inte en begravning nästa helg, det blir två.
Sorgen är för stor idag och mina små ord räcker inte alls till. Men jag låg och höll om henne när hon somnade. Och tackade för allt hon gav mig. Hon var aldrig min och jag kommer alltid att vara hennes. En dag så kommer hon och möter mig igen. När det är min tur.
Tack älskade ängel för att du kom till mig. Tack för allt du gav mig. Tack för att du öppnade mina ögon och mina sinnen. Tack Vilda, Delawares Venice. Ingen kommer någonsin att vara som du.
* 2 februari 2013
† 30 september 2025
