Vaknar på stort hotell på Norra Bantorget. Vid frukosten är jag omgiven av människor i business-uniform. De pratar om kurvor och kronor och områden och säljmål. Läser i lokaltidningen att gårdagens stora samling av utvecklingsmänniskor och företagare ramades in av vapenindustrin. En av kvällstidningarna (som vi kallade dem när jag var liten) slår upp stort att Svenska kyrkan måste ställa om till krigstider, vilket innebär att det måste finnas en beredskap för att kunna begrava väldigt många människor under väldigt svåra förhållanden.
Har vi givit upp? Måste vi gå hela varvet och ned i avgrunden som ett världskrig kommer att innebära? Det har inte ens gått 100 år sedan andra världskrigets utbrott. Jag förstår inte. Eller jo, jag förstår. Som kollektiv kultur har vi tappat målet, tron på det goda. Därför är vi fullt upptagna i någon slags diabolisk mindfullness där business as usual fortsätter trots att förutsättningarna är helt förändrade.
Vill vi ha fred och rättvisa och hållbarhet? Då får vi det. Vi vill ha krig, död och lidande? Då får vi det. I det ena fallet behöver vi anstränga oss, i det andra behöver vi bara fortsätta som vi gör. Själv fortsätter jag vägen som öppnade sig för mig. Oavsett framtid så kommer jag nog att vara till större nytta om jag fortsätter på den.