Läste just ännu en gråtartikel om att det är synd om de svenska bönderna. Att de tvingas nödslakta boskap på grund av torkan. Jag visste inte ens att det var torka i Sverige. Men vem vet, snart kanske vi behöver internationella hjälpsändningar?
Svenska journalister är vansinnigt fast i att beskriva sin omvärld utifrån ett tragiskt perspektiv. Det är ett straff att vara bonde på grund av för mycket regn eller före lite, för mycket sol eller för lite, för mycket EU eller för lite. Det är stigmatiserande att vara företagare eftersom marknaden är för kontrollerad eller för okontrollerad, reglerna är för många eller för få. Att vara bög eller flata är år 2008 värre än att vara spetälsk under medeltiden. Att vara anställd i äldreomsorgen är ett dödstraff – precis som att vara pensionär.
I stort sett så beskriver journalister hela Sverige och varenda en av oss som rollinnehavare i ett drama Lars Norén skulle varit stolt över. Varför? Självplågeri eller cynism? I vår lilla del av världen är det både tryggt och säkert. Ingen nu levande ursvenne har tvingats slåss för att överleva. Är det därför våra granskare försöker göra oss till martyrer trots att vi egentligen inte är det?
Eller är det av den enkla anledningen att det är värst av allt att vara journalist? De måste åtminstone lida något fruktansvärt av att skildra denna dystopiska skräckdel av världen.
Eller så är det bara i min lilla egoistiska värld det är så bra. Jag kan ju inte veta med säkerhet. Men, det är inte synd om mig åtminstone.