Tack.
Ett litet ord. Men det var det jag tänkt ha som tema på festen. Den där festen som inte blir. I femtio år har jag glömt att vara tacksam lite för ofta. Därför jag hade tänkt vända på ordningen och hålla talen själv. En rad tacktal till människor som hjälpt mig i livet. Det var nu jag ska skulle ta till de där starkast laddade orden. För att visa hur mycket du betyder för mig. Din hjälp, din respekt och din kärlek. Eftersom det behöver berättas.
Det blev inte så. En pandemi, en kall vår och ett smärtsamt uppbrott kom emellan. Det är inte dags för fest just nu.
Tiilit.
Också ett litet ord. Utan det ordet går både jag och vårt samhälle sönder. Även våra viktigaste personliga relationer. Jag är helt beroende av människor jag kan lita på. I sammanhang som är trygga och stabila, i en föränderlig värld på en planet som rör sig i alla riktningar på väg i enorm hastighet i ett evigt och expanderande universum. Allt och alla förändras hela tiden. Våra kroppar består till större delar av andra levande organismer än oss själva. Våra celler byts ut konstant. Det är lite rörigt att vara människa. Så det är viktigt att känna tillit. Men jag blev en sån som klarar sig själv. Jag har svårt med tilliten.
Jag önskar att någon kunde hjälpa mig med det. Vara någon jag kan lita på. Även i det allra sköraste och känsligaste. Jag vill vara en sån människa. Som du kan lita på.
Tro.
Jag vill tro. På någon. På något. När tron sviker försvinner också hoppet. När samhället vi utvecklar verkar byggas på att inte tro då vill jag inte vara med längre. Då vi skapar gemenskaper kring att vara MOT saker. Det är inte mina sammanhang längre. Jag har sökt och letat. Försökt tro på rationalitet, politik, system. På vänner, tvåsamhet och musik. Ibland har det gått bra, ibland inte. Jag tror på ett liv före döden. Och efter. Jag tror att vi kommer från samma källa, och att vi är på väg tillbaka dit. Att livet är ett mellanrum. Jag tror på det som jag tolkar in i de stora livsåskådningarna, religionerna och filosofierna…. nämligen att människor ska vara snälla, för då blir det bra. När vi hjälper varandra och ber om hjälp. Jag vill tro. Så nu slutar jag kämpa mot min tro. Jo, jag tror på Gud. Men vad det betyder återstår att upptäcka. För mig är Gud summan av allt liv. Summan av oss. Allt liv. En flod vi alla är en del av.
Zen-mästaren Shunryu Suzuki har fångat det där i en vacker liknelse som går ut på att vi är vattendroppar. Var och en av oss. Vi flyter stilla fram i en flod. Där är vi nära varandra. Så nära att vi inte kan känna oss själva. Vi blir floden tillsammans. Sen når vi ett högt vattenfall. Delas upp. Faller fritt. Som små enskilda droppar vatten. Individuellt fritt fall. Och det är lite stökigt på vägen. Sen når vi slutet. Och blir en del av floden igen. Jag vill tillbaka till floden. Men faller gärna en stund till. I en starkare känsla av samhörighet.
Därför har jag sökt teologprogrammet. Om det är meningen så blir jag antagen.
Tvivel.
Tvivlet verkar vara trons tvilling. De kommer i par. Men vad finns det att tvivla på egentligen? Vad är jag rädd för? Varför är jag så frustrerad så ofta? En klok människa sade till mig en gång: Den som inte vet hur det är att bli älskad kanske har svårt att älska. Tvivel kommer från samma håll, tror jag. Jag har fått höra att jag är jag-svag. Att jag är för känslig, för jobbig eller för fluffig. Att tvivlet är mitt eget fel. Eftersom det bor i mig.
Eller så beror det på sällskapet. Vem vet? Är du olycklig? Byt sammanhang och sällskap. Du kan inte klara det ensam.
Men….det går att leva utan att skada sig själv eller andra på vägen. Då behövs människor som är beredda att vara i relation – som vänner, älskande, familj eller något annat – på just de villkoren. Jag gör ett val varje morgon när jag vaknar. Ska jag gå ut i världen och hjälpa mig själv till allt jag begär? Ska jag gå ut i världen och hjälpa andra till det de behöver? För mig är det nog inte val. Har aldrig vara det.
Vill hjälpa andra, men kan inte be om hjälp. Jag har svart bälte i att klara mig själv. Det har gjort mig ensam. Vill inte leva resten av mitt liv på det sättet. Men, nu är jag lite bränd. Jag försökte. Det gick inte så bra.
Var inte rädd. Viktiga ord jag tatuerat in på kroppen. Men, jag är rädd, känner oro. Samhället är på väg i en riktning. Åt ett håll dit jag inte vill följa med. Det politiska samtalet har havererat. Grundläggande mänskliga rättigheter är hotade även i vårt lilla kungarike. Klimatkrisen är här och vi har redan dömt de som ska leva efter oss till stora lidanden. Ändå når vi inte fram till djupare insikter som kan hjälpa oss att minska detta framtida lidande genom att vara lite mer nöjda här och nu.
All den här egokampen. Jakten på bekräftelse. Som får hyggliga människor att bete sig illa mot andra. Som definierar ett vi mot ett dom. Som får oss människor att begå brott varje dag mot allt annat liv vi hör ihop med. Den kampen, kriget mot livet. Jag tänker inte vara med i det längre.
För ganska många år sedan satte jag upp nån slags mål. Att överleva till femtio. Jag var kraftigt överviktig, utbränd och åt läkemedel varje dag för att orka leva och för att ta hand om de farligt höga nivåerna av fett i mitt blod. Jag tänkte att om jag överlever till femtio så får allt annat bli en bonus. De senaste tio åren har det funnits tillfällen då jag inte trott att jag skulle lyckas ta mig hit. En och annan stund när jag inte velat.
Den dagen är här nu. Livet har bytt riktning. Rejält. Det är vad det är. Jag är ingenting och det är bra. För nu har jag lättare att vara en del av allting. En knappt mätbar liten del av ett enda enormt och vackert sammanhängande system av liv. Kolatomer som cirkulerar i ett kretslopp över tid. Vi kan kalla det här systemet Jorden, Gud eller kanske livet. Fram till nu har jag kämpat för mycket mot det här livet.
Livskrisen. Är inte kris livets villkor? Något okänt tillfälligt vi kan ha svårt att möta. Svårt kämpa mot. Det går inte att preppa mot livet. Det går inte att vara resilient om det är själva livsvillkoret jag ska vara motståndskraftig mot och överleva. Meningen med livet är just döden. Att fåfängt försöka att fly ifrån det ovillkorliga faktum att livet är ett tillfälligt uppehållstillstånd är inte att leva. Vad är det jag kämpat mot?
Jag vet inte längre.
Men kampen tog mig hit och nu är den över. Jag överlevde de första 50 åren, och det är dags att slappna av och göra plats för livet. Något att lita på. Något att tro på. Något att känna tacksamhet inför.
Något och förhoppningsvis någon.
Om du har läst det här så kanske du är en av människorna jag vill tacka. Då kommer vi att hitta sätt där det kommer att bli möjligt. Jag tänker inte vänta till någon särskild dag. Utan tänker leva och uttrycka den tacksamheten när vi möts. Jag har saknat dig. Längtat efter dig. Nu är jag trött på att prata med mig själv.
Livet är ganska minimalistiskt sedan en tid. Som en lång fasta. Det enda jag ÄR…. är den människa som två fina människor kallar för pappa. Hanna och Ella. Mitt livs allra största och eviga upplevelse är alla känslor som de tog med sig in i min existens. Till dom vill jag hela tiden viska, säga och skrika när det behövs:
Var inte rädd.
Du är inte ensam.
Vi är på väg hem.
Det bästa har inte hänt än.
Resten får vi hitta på längs vägen. Gärna tillsammans.
Tack.
Och så en sista liten grej.
På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin.
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.
Avslutningsvis skickar jag med en psalm. En fin text om livet, skriven av Ylva Eggehorn. För dig som tycker att ord som Kristus och Gud är jobbiga. Byt ut de orden mot det som de kanske verkligen betyder. Livet. Den här versionen har jag haft tröst av under en vår som inte blev som jag tänkte mig. Upploppet på vägen hit. Till dagen när jag kan sluta fundera över hur det blir efter femtio.
Den är här nu. Det verkar som att jag tog mig hit. Tack för att du var med.