Den nya gallerian ger mig inget annat än några dystra tankar. Nytt, fräscht och kliniskt. Men också lite tomt. Det här högsommar och jag är tillbaka i Sveriges (och Skandinaviens) största handelsplats. Här var jag ofta under åren mellan trettio och fyrtio. Den där tiden när jag jobbade stenhårt för att etablera mig i storstaden och köpte/samlade på mig allt jag trodde att jag behövde till det där funkishuset, familjen och det framgångsrika livet. Som väl i ärlighetens namn aldrig var särskilt framgångsrikt. Jag går in hos den där kedjan som har huvudkontor i Insjön och köper en skarvsladd och en tillhörande jordfelsbrytare innan jag går över till moderskeppet – alltså den blågula affärskoncernens största varuhus.
Jag letar efter dynor.
De går där. Hand i hand. Hon med gravidmage. Han med något förväntansfullt i blicken. Jag fantiserar ihop en känsla där jag känner igen mig. Var ju där också för tio år sedan. Och arton år sedan. Samlandet till det seriösa hushållet. Den lyckliga känslan av att handla saker som behövs. Skötbäddar, små söta haklappar. Senare en cykel, stereo, TV, moppe… och allt annat. Större hus, fler glas, bestick, större duschkabin, bättre innebandyklubba, godare glass. Innan något gick sönder inuti mig.
Dynorna är slut.
I kön fram till kassan går min puls upp. Vi är många. Jag hör suckar, stön och olika mänskliga oljud som de flesta handlar om att människor inte tycker om att stå i köerna. Jag märker att det stressar mig. Begraver min blick i telefonens skärm. Men, jag kan inte stänga de där ljuden ute. Inser att jag smittas av omgivningen. Säkert smittar jag på samma sätt. Stress och oro färdas snabbt mellan människor. Blir nästan lite avundsjuk på den unga vuxna kvinnan som med hörlurar på öronen och stora mörka solglasögon framför ögonen står och vaggar fram och tillbaka. På ett sätt som signalerar att hon inte är som de flesta av oss andra i köerna närmast. Jag känner mig utvecklingsstörd när jag ser henne. Helt oberörd av den där stressen jag känner. Hon dansar. Vaggandes fram och tillbaka.
Kuddar, kuddfodral, ett rivjärn, några kökshanddukar och en stektermometer.
Dagens fångst blev inte så stor. Samtidigt onödig. Jag skulle köpa dynor, men de var slut. Så jag kände mig tvungen att kompensera. Med några andra saker vi saknar på landet. Sätter mig i bilen och när jag passerat Järna och kommer ut på den sörmländska landsbygden på väg västerut börjar jag känna mig hemma igen. I det tomma och stilla. Lyssnar på två sommarpratare utan att gå igång. Ett tag blir jag till och med lite provocerad av tråkigheten och det självupptagna hos en av dem. Men, ett par hjortar som hoppar upp på vägen får mig att tänka klarare. Det är över. Jag är färdig. Resten av mitt liv kommer att handlar mer om att skala av och att ta bort än att köpa nytt och bygga upp. För tre år sedan bröt jag upp. Flyttade hem. Eller om det var bort. Det var dags att riva något. Att fly. Det har tagit tre år att landa i det. Konsekvenserna är stora.
Alla är viktigare än allt.
Galleriorna, byggvaruhusen och kedjorna är inte för mig. De är för er som uppskattar dem. Jag gör det inte längre. Det är andra saker som lockar mig. Jag vill ha lugn och ro. Tid att leva. Tid att göra saker jag tycker om att göra tillsammans med människor jag tycker om. Eller djur. För insikten har drabbat mig hårt. Vi är alla lika mycket värda. Hela tiden, överallt och utan undantag. Alla individer – han, hon, hen, den och det. Alla är viktigare än allt. Prylarna tynger mitt liv, men vännerna, kärleken, barnen, de okända och djuren gör det meningsfyllt.
När vi inte står ihopfösta och tvångsmyser i en kö i en inglasad shoppingkuvös någonstans i utkanten av staden åtminstone.
Moraliserar jag nu? Nej. Jag är bara nöjd med att komma fram till just min insikt. Shopping och ständigt konsumerande är ohållbart, visst. Att som människa reduceras till konsument är värdelöst. Men, valet är fritt. Jag har själv varit där och kommer förstås att komma tillbaka då och då. Men det är inte alls värdefullt för mig längre. Den här jakten.
Det tog mig fyrtiotre år att komma till den insikten. Undrar hur länge jag får leva med den?