När jag står framför ljushavet utanför Risbergska skolan på lördagkvällen är det som att offrens blod ropar från den frusna marken. Det har gått några få dagar sedan den expanderande ammunitionen avlossades från det halvautomatiska skjutvapnet. Min hemstad har kastats in i en ficka i tiden. Där vi alla söker svar. Svar som inte är enkla. Många samtal, många tårar. Frågor, oro, sorg, rädsla. Klyftorna är uppenbara.
Jag biter mig i tungan. Vreden är helig, men stilla. Sorgen är allomfattande. Går inte att komma undan. Vad jag ska göra med den? Jag ber om vägledning. När vi samlas i sorgen sjunger Tommie Sewon igen. Sången lugnar. Står kvar i det stilla.