Ensamhet kan få människor att hoppa

Började dagen med att se en människa på marken. En människa som försökte hoppa till Nangijala. Som andra människor försökte hålla kvar. Med hjärtkompressioner och akutsjukvård. På femte våningen stod ett fönster vidöppet.

Stora barnet skickade den här. Billie Eilish och Finneas sjunger ”I love you” och jag förstår. Jag förstår varenda ord och varenda tår.

”Up all night on another red eye
I wish we never learned to fly
I
Maybe we should just try
To tell ourselves a good lie
I didn’t mean to make you cry
I
Maybe won’t you take it back?
Say you were tryna make me laugh
And nothin’ has to change today
You didn’t mean to say, ”I love you”
I love you and I don’t want to”
Går och handlar lite. När jag går ut ser jag ett tidningsställ. På omslaget ler Någon. Hon. Supermänniskan som allt är bra för. Hon som kastade mig i diket. Det hugger till i magen. Jag är så trött på den här sorgen. Att det verkar vara så svårt att försonas med den. Kärlek kan vara sorglig. Olycklig kärlek också. Brist på kärlek. Jag förstår att ensamheten kan få människor att hoppa.
Jag hoppas. Att det bästa inte har hänt än. Men jag vill ha någon att känna så här med. Någon som vill känna så med mig.

”So it finally came to pass
I saw the end of the world
Saw the madness unfold like
Some primal burial
And I looked back upon
Armageddon
And the moment of truth
Between you and meIf we had five more minutes of air to breathe
And we cried all through it
But you spent them with me
On our last few drags of air we agree
I was and you were happy”
Tillsammans är man mindre ensam.