Jag var hos doktorn igår. Lite motvilligt. Liksom tvingad av några som bryr sig om mig. Doktorn pratade om att jag såg ut som Iggy Pop, att min buk var insjunken och att det nog behövdes ett EKG. Det sistnämnda såg bra ut och jag tog massor av olika prover. Om några dagar kommer svaren.
Troligen överdoserar jag mitt Levaxin. Hormonet jag tar för att kompensera min defekta sköldkörtel. Det gör att mitt hjärta slår lite för fort och att min ämnesomsättning rusar. Jag får i mig för lite näring och fortsätter att rasa i vikt.
Men på väg till jobbet idag så insåg jag också att jag inte lyckas bromsa. Utan tar på mig för många och för svåra uppgifter för att försöka göra det känns rätt att göra för att andra ska ha det bra. Jag lyckas inte bryta det mönstret. Hinner inte stanna.
Jag vet att det är hjärtat som kommer att döda mig någon gång. Det känns som att jag har det i generna. Att gå runt med hög puls och återkommande hjärtklappning är inte hållbart. Igår när jag låg på en brits med de där påklistrade små grejerna på överkroppen, handlederna och anklarna (de där grejerna som leder signalerna från min kropp till EKG-apparaten) så kände jag det tydligt.
Jag vill inte vara här. Redan.