Det här med att vara två. Att behöva en annan människa, på riktigt. Fasen att det ska vara så svårt.
Allt går åt helvete
Allt går åt helvete. Så känns det. Och det spelar ingen roll vad jag gör.
Hjärtat rusar
05:47 väckte appen mig. Då var pulsen låg (för att vara min).
07:01 hade vi hunnit missförstå varandra igen. Då rusade hjärtat iväg. Som det gör.
Det finns de som hävdar att kärleken inte bor i hjärtat. När vi trampar runt på det här minfältet och inte klarar av att förstå varandra, då känner jag det väldigt tydligt. Att de har fel. Kärleken bor i hjärtat. Och får panik när den är hotad.
Försöker sudda ut mig
Har låst bloggen. Funderar allvarligt på att radera mitt Facebook-konto. Vill inte riktigt existera just nu.
Helvetet
Varför måste den här kärleken som är så stark vara så förbannat svår att hantera? Hur jag än gör blir det fel. Varför måste den stora kärleken vara mitt i ett minfält? Den borde vara himlen, men just nu känns den som helvetet. Och jag är livrädd för att förlora den, innan jag ens fått uppleva den fullt ut.
Jag har ingen aning om hur jag ska göra nu.
Allt är livsfarligt.
Vägval
I ett helt liv har jag gjort allt för att andra ska ha det bra. Min grej är att se till att saker funkar. Att andras behov blir tillfredsställda. Jag har lärt mig att människor tycker om mig som allra bäst när jag gör det.
Nu funkar det inte längre. Men, hur fasen gör en för att ändra ett livsmönster som sitter väldigt djupt?
Jeder lebt für sich allein
Ibland kommer en låt farande. En låt som på något sätt sammanfattar nästan allt.
Denk an den Zeitpunkt, als du gegangen bist
Ich hat’ die Chance jetzt hat sie jemanden and’res
Ich halte Schritt, denn mir ist kalt
Und ich lauf neben mir stehend
Die Straßen sind leerer denn je
Nur dunkle Fußspuren auf dem Asphalt
Wie blauer Glasstaub fällt der Schnee
Ich lauf hier auf einem gefrorenen See
Feuer, die brennen
Die Berge weiß, kaum vom Himmel zu trennen
Manchmal kann man gar nichts erklären
Man muss gehen um sich nicht zu entfern
Wie oft spaltet ein einziger Tag
Das leben einen in ein Davor und Danach
Nichts is schwieriger als
Einfach zu gehen
Jeder lebt für sich allein
Für sich allein
Und jeder geht sein’ Weg allein
So wie er meint
Schneeflocken tanzen im wind
Lauf in der Hoffnung, dass das ganze nicht stimmt
Geschäfte schieben sich die Straße hinauf
Dämmerndes Licht sickert in jeden Raum
Beweg mich zwischen roten Steinen entlang
Zeitungen zischen in den Ecken wie Schlangen
Was wir sein können, träum ich nicht mehr
Der Nebel drückt die Dächer so schwer
Nichts is schwieriger als
Einfach zu gehen
Jeder lebt für sich allein
Für sich allein
Und jeder geht sein’ Weg allein
So wie er meint
Wir sind nicht mehr zu zweit
Sondern allein
Und jeder geht sein’ Weg, nur seinen
So wie er meint
So wie er meint
Jeder lebt für sich allein
Für sich allein
Und jeder geht sein weg allein
So wie er meint
Wir sind nicht mehr zu zweit
Sondern allein
Und jeder geht sein’ Weg nur seinen
So wie er meint
Für sich allein
Clueso, eller Thomas Hübner som han heter, skriver texter och låtar som ibland känns direktuppkopplade mot mina känslor. För dig som inte kan tyska så kan jag sammanfatta texten så här; Alla lever för dig själv. Eller ensamma.
Jag är trött på det. Att leva ensam.
Tiden som inte räcker till
Jag har troligen bara en chans, ett liv. Och i det livet finns det bara ett måste. Jag måste dö. Tiden kommer att ta slut för mig, som den gör för alla och allt som lever. Så jag känner att det är viktigt att jag tar vara på den tid jag fått. Och den tiden finns bara på en linje. Jag är en person som lever ett liv och min tidslinje är ganska tydlig.
Men, jag har delat upp den. I massor av olika delar, processer och roller. Med ännu fler mål, saker att göra och hinna med. Och nu säger kroppen stopp. Många celler skriker av trötthet och nollkoll. Egentligen är det ganska enkelt. Varelsen som är jag består av ett gäng kolatomer och lite annat. Sammansatta i en kropp som försöker leva som flera olika kroppar samtidigt. Vilket inte är möjligt. Jag håller på att slita sönder mig själv genom att försöka leva på flera olika tidslinjer samtidigt.
Därför missar jag den jag faktiskt lever på. Som har ett tydligt slut. Så kan jag inte fortsätta. Men, hur fasen ska jag lyckas ändra det, när hela min existens med omvärlden bygger på just samma princip, nämligen att våra uppstyckade jag möts tillfälligt och gör tillfälliga saker tillsammans?
Jag passar inte in. Vill inte göra det. Men, hur fasen kliver jag av? Eller rättare sagt, hur kliver jag tillbaka på den enda tidslinje jag har? Den där jag lämnade någonstans för länge sen. När jag förlorade min egen riktning och började förhålla mig till andras. När jag började anpassa mig. Då, när tiden slutade räcka till.
Insjunken buk och ett kämpande hjärta
Jag var hos doktorn igår. Lite motvilligt. Liksom tvingad av några som bryr sig om mig. Doktorn pratade om att jag såg ut som Iggy Pop, att min buk var insjunken och att det nog behövdes ett EKG. Det sistnämnda såg bra ut och jag tog massor av olika prover. Om några dagar kommer svaren.
Troligen överdoserar jag mitt Levaxin. Hormonet jag tar för att kompensera min defekta sköldkörtel. Det gör att mitt hjärta slår lite för fort och att min ämnesomsättning rusar. Jag får i mig för lite näring och fortsätter att rasa i vikt.
Men på väg till jobbet idag så insåg jag också att jag inte lyckas bromsa. Utan tar på mig för många och för svåra uppgifter för att försöka göra det känns rätt att göra för att andra ska ha det bra. Jag lyckas inte bryta det mönstret. Hinner inte stanna.
Jag vet att det är hjärtat som kommer att döda mig någon gång. Det känns som att jag har det i generna. Att gå runt med hög puls och återkommande hjärtklappning är inte hållbart. Igår när jag låg på en brits med de där påklistrade små grejerna på överkroppen, handlederna och anklarna (de där grejerna som leder signalerna från min kropp till EKG-apparaten) så kände jag det tydligt.
Jag vill inte vara här. Redan.
Ett år
Det har gått ett år nu. Sedan jag flyttade ut från ett liv. Kanske är det symptomatiskt att det är turbulens runt mig just nu? För nu skakar det och gungar rejält. På så många sätt. Ikväll tänker jag på hur ont det gjorde för ett år sedan. Ikväll gör det lite extra ont eftersom jag saknar mitt stora barn. Några månader efter att jag flyttade så gjorde hon det också. Och vi fick aldrig göra något avslut. Allt blev så konstigt.
Det här året som gått. Det har satt spår i mig. Ungefär så här:
