Hon.
Den här bilden.
Jag vill så gärna försöka berätta vad jag känner. Men jag kan inte. För orden jag behöver finns inte. De har inte hittats på än. Jag vänds upp och ned och ut och in. Det är som att hela jag faller framåt i en kullerbytta och sedan ramlar fritt rakt ned i ett varmt, skönt och härligt mörker. Där tiden stannar. Där allt är bra. Jag faller och faller. Det är väldigt skönt och lugnande.
Tills något händer. Ett SMS, ett chattmeddelande, en telefonsignal, en väckning, en mötestid, en resa eller något helt annat. Då rycks jag ut ifrån verkligheten och tillbaka till overkligheten igen.
Men. Jag vill tillbaka. In i de där ögonen. Jag har aldrig varit mer klarsynt kring något i hela mitt liv.