Några rader om att vara pappa till Hanna arton år

hanna
Jag har nog aldrig varit lyckligare än den där söndagen i juni 1996. 16 juni. När hon föddes, min dotter Hanna. Jag har nog aldrig varit räddare en de där två dagarna senare när en trött AT-läkare sade att hon hade hål i hjärtat och att jag skulle ta henne till ultraljud.
Det är lite så det har varit sedan dess. Lycka och rädsla, hand i hand. Det där hålet läkte och nu när Hanna fyller arton är det dags för mig att skriva ned talet jag inte får tillfälle att hålla. Eller inte vågar. Jag är en skrivande människa.
Är det en klyscha det där om att livet inte blir det samma i det ögonblick en man blir pappa? Nej. Från det där ögonblicket på förlossningen i Örebro fick mitt liv mening på djupet. Och ja, jag har varit beredd och kommer alltid göra allt jag kan för att hjälpa till, stötta, lyfta upp, krama, stärka… eller bara älska. För det där med att älska någon förbehållslöst, utan krav och utan något syfte har jag lärt mig under de arton år jag fått kalla mig Hannas pappa.
Det betyder inte alltid att jag gjort saker som hon gillat. Jag har ryckt upp henne med rötterna. Två gånger. Från den underbara miljön hos Ingegerd i Nasta till ett stökigare Myrängen. Från vännerna, innebandyn och pulsen i Huddinge till helvetes-Örebro och fucking-OP-skolan. Någonstans djupt inne mig känner jag att jag gjorde rätt. För min egen skull, och för hennes. Livet är inte logiskt.
Man måste dö några gånger innan man kan leva, som en sångare sjöng en gång.
Det har funnits stunder jag varit livrädd. I kulverten på dåvarande RSÖ på väg till det där ultraljudet. Helt ensam. Ditt barn har hål i hjärtat, vi måste undersöka det. Mitt uppdrag var enkelt, rulla henne i den där transparenta plastbädden till ultraljudsundersökningen. Stark som en björn, manlig som en superhjälte? Nej, snarare livrädd som en liten ensam ankunge bärandes på det sköraste som går att tänka sig. Åtta år senare och de där sekunderna när Camilla ringer mig och panikgråter och hulkar fram något iltransport till akuten och diabetes och jag hör samma panikgråt från Hanna, som sitter bredvid i bilen. Minuterna i taxin från Näringsdepartementets lokaler på Jakobsgatan till Huddinge sjukhus. En liten vardagsepisod när hon cyklade iväg på sin trehjuling från vårt lilla radhus på Ronnebygatan hela vägen ned till Parkhallen utan att vi visste var hon var under några minuter som kändes som en evighet.
Men, det var aldrig värre, eller gjorde aldrig mer ont när hon vägrade prata med mig. De där dygnen efter att vi berättade att vi skulle flytta tillbaka till Örebro. Minnet gör att jag gråter. När jag gjorde mitt barn så ont att hon vägrade prata med mig. När jag trodde att hon skulle hata mig för alltid.
Värdelöst. På riktigt.
De här känslorna. Det handlar om den där kärleken. Paniken jag får av att känna att mitt barn inte vill ha mig. Kanske den mest egoistiska känslan av alla? Jag vet inte. Men hon är det viktigaste jag har. En av de två finaste saker jag gjort, eller fått uppleva (den andra kommer jag skriva en annan text om, 16 juni 2022). Tacksamheten jag känner för att det blev vi. Att Camilla och jag fick bli Hannas mamma och pappa. Jag kan inte beskriva den tillräckligt.
Jag har sett henne lära sig gå på en gräsmatta på Närkesslätten. Missade stunden hon lärde sig cykla på en gräsmatta i Bodträsk by, men var med efteråt på gatorna i Stuvsta. Jag har spelat mig igenom Halo tillsammans med henne. Vi har skrattat rått när vi fäller varandra i PES eller FIFA. Hon krossar mig på några sekunder i COD. När hon ramlade och slog sig bad jag henne att ställa sig upp och komma till mig för att få tröst. Vi har spelat gitarr tillsammans. Piano. Vi delade fotbollslag i flera år. Jag har tagit tusentals bilder av henne och hennes kompisar i Stuvsta IF F96 och Huddinge Hockey Innebandy F96. Vi har varit på turné och kollat Springsteen i Oslo och nu senast Håkan Hellström i Göteborg. Hon har lärt mig upptäcka ny musik och nya filmer och jag har försökt betala tillbaka med mina favoriter. Från den där dagen hon satt på mina axlar och öste för fullt när Nicke och Mojje spelade i Vasaparken. Sedan de där sköna showerna med discosoulsvänget tillsammans med Ola & Gorillan.
Du får inte stoppa köttbullar i näsan, Marcus.
Det är så härligt att bara tänka på detta. Jag hoppas och tror att det här kommer att fortsätta. Är jag redo att släppa taget och låta henne flytta och bygga sitt eget liv? För några år sedan hade jag skrikit högt i panik, NEJ! Men något har hänt. Jag har blivit klokare och tryggare. Sanningen är att jag aldrig haft något tag att släppa. Hanna är sin egen. Från dag ett har hon gått sin egen väg. Den är inte rak. Nej, den har svängt hit och dit och det har varit ganska mycket uppför. Diabetes, tandreglering från helvetet, polyper, halsmandlar och allt det andra. Vi har vunnit matcher och förlorat. Jag har sett henne på scener och blivit stoltare än ordet räcker till för. Vi har rest. Både i tanke och handling.
Men nu är hon sin egen. Vuxen. I höst kommer hon att rösta för andra gången. Vi har börjat prata om de stora frågorna. Om idéerna och tron. Om alla människors lika värde och det faktum att det är olikheterna som är intressanta. De samtalen är fantastiska i all sin enkelhet. När vi kommer fram till att vi inte vet. Och att det finns mycket att upptäcka. Hon gör mig mer öppen och ödmjuk. Att jag får vara med och prata om detta med henne är oerhört stort. Mitt i det lilla, liksom.
Jag vet inte vilken del jag har i Hanna. Det jag vet är att jag aldrig kommer släppa taget om känslan av att jag är beredd att alltid stå där jag behövs. Framför, bakom eller bredvid. Jag kommer att kramas, hålla handen och jag kommer att gråta. Floder i glädje och sorg. Som de där två smärtsamma bilturerna mellan villan i Stensängen och jourveterinären vid Roslagstull. När den döende hamstern Puma skulle få hjälp. När jag sätter på en spellista med lugna låtar för att det ska vara behagligt ljud i högtalarna i denna jobbiga stund. När jag själv börjar gråta och försöker dölja det, istället för att vara den där urpappan jag tror att hon behöver. Jag tror ingen av oss kan lyssna på Band of Horses ”The Funeral” utan att minnas den här stunden. Jag trodde jag hjälpte. Men kanske skulle det varit tyst.
Jag kommer att finnas där så länge jag lever. Nära eller på avstånd. Men, jag kommer aldrig att bli den där stabile Stålmannen. Jag får finnas där som mig själv. Ofta orolig och rädd. Ibland knasig. Alltid stolt. Eftersom jag älskar mitt barn. Mitt stora fina barn.
Om jag hade hållit det här talet hade jag avslutat så här:

Hanna!
Du är en viktig människa. För alla som möter dig och låter sig beröras. Vi är några som är beroende av dig. Din mamma, din lillasyster, din pappa. Dina mor- och farföräldrar, kusiner och andra släktingar. Dina vänner. Det har aldrig handlat om att ha flest. Men de du har är bäst. Och det är rättvist. Livet fungerar så att det en människa ger får hon också tillbaka.
Du kommer nog att fortsätta leva ett liv där du får tillbaka. För du är en alldeles unik och fantastisk människa. En generös klippa att lita på. Ett ljus. Jag är stolt och tacksam över att det blev jag som fick kalla mig Hannas pappa. Och det kommer jag alltid göra. För det finns inget finare jag kan kalla mig.

Men nu håller jag inte det här talet. Istället är det en text. Så jag slutar med att citera en gemensam inspirationskälla, Håkan Hellström. Han har skrivit några rader som jag känner blir en bra avslutning. De avslutade hans fantastiska konsert på Ullevi för en vecka sedan. Och jag älskar den här texten. Jag förstår att det inte kan vara glasklart för någon annan, men för mig sammanfattar den vad jag känner för att vara pappa. Tack Hanna för att det blev jag.

Jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade
Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte
Jag gick ut en kväll, för att känna lukten av våren
För jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte
Universum är ett monster, men det har skonat dig och mig
Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre
Bättre..
Bättre..
Ibland är en lögn det finaste man har

Men det här är ingen lögn. Varenda ord är sant. Och jag är världens stoltaste och mest tacksamma pappa.