Att vara här och nu

Igår pratade jag med psykologen om ställtid. Om att jag inte kan ta det lugnt, inte ha tråkigt inte vara stilla. Vi pratade om mobilen som flyktväg. Att jag alltid kan använda den när jag är uttråkad eller mig liten och osäker. En enkel lösning som med ganska svåra konsekvenser. Tidigare var det cigaretten jag gömde mig bakom. Nu mobilen.  Tidigt i morse lyssnade jag på Ove Haugen som pratade om samma sak i Tankar för dagen. Han pratade om hur viktigt det är att kunna stanna upp och ha tråkigt. Han avslutade sitt prat med att citera sitt yngsta barn:

Hör du pappa, säger hon.  Jag kan inte klockan så jag är hur lugn som helst.

Strax därefter, på väg till kontoret, ser jag något overkligt. Ett barn som kanske är något år äldre än min yngsta dotter kliver rakt ut på den morgonrusningstrafikerade gatan. Barnet har hörlurar på och blicken i mobilen och märker inget. Märker inte att bilarna har grönt och vi som ska gå över gatan har rött. Märker inte bilarna som kör på gatan rakt framför. Barnet går rakt ut och träffas av en bil. Jag ser vad som kommer att hända, men jag är kanske fem-tio meter ifrån. Hinner inte fram för att stoppa. Hinner bara se och uppleva den stora overkligheten. Ljudet av däck mot asfalt, barnskrik och saker som landar på den blöta vägbanan tar mig ur overkligheten. Rakt in i den kanske starkaste verklighet jag upplevt. Kastar mig ut i gatan eftersom jag är närmast. Får kontakt med barnet som är vid medvetande. Jag ser inget blod. Barnet är chockat, skräckslaget och har ont. Bär barnet försiktigt till trottoaren. Sätter mig på huk. Virar min tjocka jacka om axlarna. Försöker trösta och lugna. Vi sitter still. Andra vuxna har skyndat till. 112 är larmat. Jag tröstar och lugnar. Här och nu. Andra vuxna kommer till oss. Någon är en ledig läkare som också hjälper mig att lugna barnet. Någon annan körde bilen och är själv i chock. En tredje är pappa till barnet och den blicken är jobbig att möta. Känner igen den där stressen att akut vara rädd för att förlora sitt barn. Ambulans kommer och tar över. Polisen kommer också. Jag känner mig obehagligt lugn och närvarande. På ett sätt jag inte varit på evigheter. Berättar för en polis vad jag sett. Lämnar mina uppgifter. Klappar om den chockade föraren och går hem för att byta om. Mina kläder är totalt nedsmutsade. Ringer en kollega om aviserar att jag blir sen till ett möte. Ringer Camilla för att få berätta. Jag har gråt i halsen. Benen känns svaga.
Det är en väldigt skör tråd som skiljer oss från livet. Eller döden. Jag vill veta hur det gick för barnet. Tror det gått bra med tanke på omständigheterna. Någon fraktur kanske. En trasig mobiltelefon. Vill att det ska läka bra.
De här sakerna har förstås inte med varandra att göra. Men jag känner mig just nu i något slags känslomässigt mellanrum. Plötsligt öppnades ett mellanrum i tillvaron. Närvaro är så fruktansvärt viktig. Den kan leda till livet. Jag vill hämta mina barn, krama om dem hårt och vädja till dem att lägga ned sina mobiler. Jag lovar att stänga av min. Vi måste prata om livet. Hur viktigt det är. Även om det riskerar att bli tråkigt. Jag vill inte att uppkopplingen tar våra liv bakom en anonym notis i en tidning och en undran om vad som hänt vid blåljusen där borta.

Ett svar på ”Att vara här och nu”

  1. Livet när det passerar. Ibland går det bra, ibland inte. Så starkt av dig att vara närvarande! Förstår att detta kommer vara kvar i dig länge. Länge. Länge. Bearbeta och låt det ta plats. Det är nog det bästa?
    Så skönt att läsa att barnet mår okej. Och chauffören – som är oskyldig till detta, om än det ska has uppsikt i trafiken så är rött och grönt ljus till för att underlätta framfart – hoppas han eller hon mår bra också. vilken mardröm att köra på någon…

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.