Panik

I veckans Fokus, på sidorna 12 till 27 finns några av de viktigaste texter du kan läsa just nu. De handlar bland annat om hur Sverige håller på att sluta sig, hur politiker som flirtar med människofientliga krafter växer och hur partier som pratar mer människovänligt krymper. De handlar om en av de där konflikterna som gör som människor flyr ifrån, Syrien. Jag blir bottenlöst räd och ledsen när jag läser de här skarpa analyserna och känner att jag inte står ut. Kan inte leva i en del av världen där människor på allvar inte vill vara med människor från andra delar av samma värld. Som tycker att nio miljoner är fler än sju miljarder. Där framgång handlar om att sluta sig och bara eftersträva lika samma allt.
Med tanke på att vi är ett av de vapentätaste länderna i världen känns det ibland som att det bara är en fråga om tid innan vi, liksom de där intoleranta krafterna i Syrien, börjar utrota varandra. För tro mig, när alla de som tror på något annat har utrotats, när alla som har annan hudfärg är dödade, när alla som har ett annat kön är borta så finns det fortfarande någon som är annorlunda. Ändå är det den här vägen vi trampar på nu. Oerhört, oerhört otäckt. Varför?
Jag vill inte bo i det här misstänksamma klimatet. Försöker påverka min omgivning att inte gå på de här idéerna. Men, det känns som en hopplös kamp. Sverigedemokraterna växer och nu behandlas de som ett seriöst parti. Ett parti som uppenbart influerar allt fler politiker i de två största partierna i Sverige. Samtidigt sågas, hånas och hatas de partier som väcker förslag om öppnare gränser.
Staden jag bor i är toppen. Mitt liv har blivit bättre än på många år, men samtidigt noterar jag vid horisonten att landet håller på att bli kallare än någonsin. Panik, ont i magen. Kommer inte kunna leva i ett sådant klimat. Kan inte flytta härifrån. Måste göra det bästa av situationen. Vilket jag gjort hela mitt vuxna liv.
Det har inte hjälpt ett jäkla dugg.