Just nu lyssnar jag om och om igen på ny musik från tre allvarliga herrar. Och två allvarliga damer.
Lars Winnerbäck, Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
LW har tagit fram elgitarren igen. Och jag tror att han lyssnat lite på Editors och Interpool. Lite taggigare låtar, men lika eftertänksamt och svårt i humöret som vanligt. På en slentrianmässigt sätt misstänker jag att svenska recensenter använder Kent som referens till den här skivan. Men LW låter fortfarande mest som sig själv. Väldigt bra låtar den här gången. Också. Men, i mina öron jämnare på en högre nivå.
Mark Knopfler, Get Lucky
Mark Knopfler är alltid omotiverad underskattad av kritikeliten. Get Lucky är en stabilt och skönt svängande samling låtar som gör mig avspänd. Knopflers röst mognar som ett bra vin och hans tillbakablickar är sköna att lyssna på.
Richard Hawley, Truelove’s Gutter
Richard Hawley gör det Weeping Willows gjorde en gång. Sentimentala låtar vuxna män kan vara bittra till i ensamhet. Fantastiskt bra självömkansledmotiv. Som ett brittiskt ballroom fyllt av ensamma och bortvalda.
Ebba Forsberg, Ta min vals
Världens bästa Ebba Forsberg tolkar Leonard Cohen. Det känns som att låtarna blir hennes egna. Till och med Halleluja känns angelägen. Vackert är bara förnamnet när av de bästa rösterna möter en av de bästa låtskrivarna.
Hope Sandoval & The Warm Inventions, Through the Devil Softly
Åtta år har gått sedan senaste skivan. Ännu längre sedan Mazzy Star tynade bort. Så det är inte en dag för tidigt att Hope Sandovals mässande röst får hälla is och kyla i mina öron. Inte så hoppfullt, men oj så fint.
Länkarna går förstås till Spotify. Musikhösten ser bra ut. På allvar.