Femton blir fyrtiofem

Sängen håller fast mig stenhårt. Lyckas till sist kämpa mig fri från dess grepp men missar min slot i trafiken med tjugo minuter. Det gör att bilresan till Kungsholmen som brukar ta femton minuter idag blir fyrtiofem minuter lång. Köer vid fyra checkpoints gör att jag missar bonuspoängen hela vägen.
Arbetslivet i Stockholm. Sju grader på morgonen.

Sjukhuset är bra, del två

Har börjat inse en sak, nämligen att jag verkligen trivs på sjukhuset. Mitt i detta grå betongkomplex av miljoner kvadratmeter som vid en första anblick känns som Gulag slår nämligen ett hjärta som gör att tiden går långsammare, kontakten mellan människor djupare och allting varmare. Sjukhuset gör mig lugn. Får mig att känna mer.
Kanske galet, men jag trivs väldigt bra där.

Sjukhuset är bra, del ett

Barnen och jag har varit på B86 och träffat doktor Svante. Bägge hade bra Hba1c (kan vårdlöst översättas till långsiktigt medelvärde av blodsocker). Växer normalt och uppvisar inga komplikationer alls. Ella fick två klistermärken och en liten mjuk mus. Hanna fick prata nästan hur mycket hon ville.

Snabba ryck

Är hemma på lunchen och vilar en stund innan jag ska med barnen till diabetesmottagningen för terminens avstämning och koll. Konstaterar att det är strax över tio grader ute. Vinden är iskall och det faller tunga droppar av regn. Löven har gulnat hastigt och det känns som att hösten inte nöjer sig med att viska om sin existens längre.
Idag är det höst på riktigt.

På vägen hem

På väg ut från jobbet frågar en av min kollegor om jag tappat sugen. Förklarar att jag inte har det. Men att jag har svårt att ta mig ur sommaren och att jag slutat röka för ett par timmar sedan. Efter några minuters promenad stöter jag på en tre medmänniskor som ser vilse ut. De frågar efter Rålambshovsparken. Eftersom vi står längst nere på Igeldammsgatan (mot Karlbergskanalen) erbjuder jag dem skjuts till Rålis eftersom jag kör förbi där. Det visar sig att de är tre skånska stå-uppare som ska möta STHLM Live-gänget i fotboll innan det är premiär någonstans på Kammakargatan. De blev glada och förvånade över att det fanns så vänliga stockholmare.
Jag har inte tappat sugen. Tvärtom.

Att försörja sig på en passion

Du som känner mig vet kanske att fotografi är en av mina stora passioner. Sedan ett par år har jag återupptagit och utvecklat en gammal hobby och ägnat mer och mer tid åt den, med goda resultat. Faktum är att det går så bra att två kontrasterande faktum har uppstått:
1. Jag har fotograferat så mycket att det passionerade avbildandet av familjen inte längre är så passionerat. För många bilder på för kort tid under sommaren har gjort att jag för stunden endast fotograferar på uppdrag, inte privat. Inspirationen för det dagliga upptäckandet av livet behöver komma tillbaka, och kommer göra det efter lite vila.
2. Jag är mycket närmare att föverkliga en dröm – nämligen den att arbeta med fotografering, formgivning, författande av text och rådgivning i kommunikationsfrågor i egen regi på heltid. Har fastnat för den del av landet jag lever i och börjat märka att efterfrågan på mig och mitt arbete ökar i allt snabbare takt. Skissar nu på att öppna min egen byrå någon gång. Oklart när, men jag kommer göra det.